Vinter

Röd morgon. Grön natt.
Stjärnljus och fullmånesken mot blekblå snö.

Det är vitt. Det är ljust. Färgrikt! Och förödande vackert för ett lyhört hjärta.

Vintern damp ner häromveckan. Över en natt. Bara kom och installerade sig. Visst, den hade förvarnat. Snödoften hade legat i luften ett tag. Men ändå. Den kom så hastigt. Som vanligt.

Vintern här är färgrik. Inte var Stockholmsvintern så fylld av ljus och färg? Kan inte minnas att morgonhimlen någonsin var så flammande röd som hos oss häromdagen. Och aldrig var himlen fylld av spelande norrsken. Möjligen fanns någon liten gardinridå vid sällsynt gynnsamma tillfällen. Och stjärnorna, inte syntes så många av dem. Månen lös föralldel med full kraft ibland, men den saknade snö att reflektera sig i, för det mesta. Jag tycker nog att vi har flyttat från mörkret till ljuset. Förvisso till något strängare kyla, men klimatet känns varmare! Både utomhus och inombords.

Och vår källardörr? Den är fortfarande inte på plats...

Ömsom regn ömsom snö, samt två skäl till att renovera sin dörr

Morgnar med snö, stunder av regn och dagar insvepta i dimma. Oktober, november. Ruggkallt och höst så det förslår. Återigen. Visst, ibland kan jag tycka att det går för fort, för fort tills vi säger "igen" igen. Höst igen. Sommaren som försvann, för fort. Igen. "Sänk farten på vintrarna" stod det som rubrik på en insändare i en av länets lokaltidningar imorse. "Nä, låt dem gå fortare", hojtade den vinterfientlige U, "jag vill ha sommaren tillbaka. Nu." Men varför inte, sänk farten på vintrarna, sänk farten på somrarna. Sänk farten! Jämt. Alltid. Ständigt. Sänk farten, så vi hinner med. Så att det inte blir "igen" igen så fort. Själv tycker jag nog att hösten och vintern har sin tjusning. Den får gärna komma igen. Hösten. Den får gärna gå sakta. Den får gärna vara alldeles som den är. Också.

Hösten är kurandets tid. Innelurandets tid. Och pulandets tid. Jag pular med vår källardörr. Den sitter numera inte i sin karm. Ety den inte längre har någon karm. (För den var rutten.) Ety husets grund har lagats, rätats upp, stabiliserats och dränerats. Gamla hus kräver ibland rejäla ingrepp för att kunna leva vidare. Så och vår källardörr. Somliga människor skulle förpassa vår källardörr till sopstationen och köpa en ny på närmsta byggvaruhandel. Inte jag. Jag renoverar. Dörren är vacker. Egen. Och likadan som källarens övriga dörrar. Klart den ska få leva vidare. Jag blir glad av dörren. Glad blir jag inte av byggvaruhusets dörrar. Inte glad alls faktiskt. Ett skäl nog till att renoverera sin dörr. Vår dörr får nya delar nedtill där allt ruttet byts ut. Den görs två centimeter tjockare för att få plats med isolering innanför den nya panelen på insidan. En panel som fräses hemma på den egna fräsen för att bli exakt lika som den ursprungliga panelen, som var så trasig och rutten att den fick gå hädan. Låset blir nytt men döljs bakom ursprungliga beslag och handtag. En del arbete. En del svordomar. Sedan hänger den där. Som förut. Något helare, betydligt varmare och lika vacker som det en gång var tänkt. Det var förövrigt min morfar som hade tänkt. Vi hann aldrig träffas, min morfar och jag. Därför är det extra fint att gå in genom det som han tänkt. Tänkt ut och sedan byggt. Inte alla får gå in genom sin morfars tanke. Ytterligare ett skäl till att renovera sin dörr. Renoveringsarbete tar tid. Lång tid. Men morfar har redan legat i jorden i 75 år. Dörren är betydligt äldre än så. I det perspektivet är renoveringstiden försumbar. Men visst. Det vore praktiskt om dörren blir klar före vintern. Det skulle bli varmare inne då. Värme är skönt. Så sänk farten på hösten! Också.

PS. Ja, ja. Vi förstår nog att den insändare som jag nämner ovan, och som är upprinnelsen till det här inlägget, mer handlade om bilhastigheter, miljö och andra viktiga ting. Egentligen.

En nackdel

Den här bloggen har något slags försök till tema ibland: Hur det kan vara att flytta från stad till landsbygd, att flytta hem eller att flytta bort, och kringelkrokar däromkring. För det mesta är jag positiv till att bo på landet och kan inte direkt se några nackdelar med det.

Men. Helt plötsligt har det nu dykt upp en liten olägenhet. En nackdel med att bo på landet! Ett litet gissel har krupit fram. Uppför avlopps- och vattenledningarna under vår diskbänk i köket har de kravlat in i vår boning och stört vår tillvaro. Lämnat oönskade visitkort och härjat runt helt utan lov. Mussäsongen är här! När kylan kommer söker sig de söta varelserna in i våra varma boningar, där delikatesser serveras knapervänligt framlagda i skymundan bak stängda dörrar. Kan inte bli trevligare ur mussynpunkt. Mindre trevligt för oss. Som tur är har familjens betassade nytillskott redan visat prov på välutvecklade jaktanlag. Vi hoppas stort på att den lilla vildbasen ska ta ut en del av sin överskottsenergi på musjakt. I övrigt får vi väl försöka omorganisera sophanteringen och täta så gott det går i alla skrymslen och vrår. Sånt behövde vi aldrig tänka på när vi bodde i lägenhet.

Sushi

Vi har fått en alien i huset! En skvatt galen pälstuss som far fram som ett jehu över salsgolvet, svingar sig i en replian, stormar uppför hibiskusen i fönstret (Ja, hibiskusen är en meter hög och har två centimeter grov mittstam och är därmed klättervänlig. Dock ej klätterlovlig. Suck!) anfaller oknytta skosnören och visar sitt mest skräckinjagande jag genom att sturskt rycka sidledes framåt innan hon målmedvetet mördar en vissen blomknopp med ett välriktat karateslag. Kattens tid är här! Och aldrig mer kommer våra liv att bli som förut.

Somliga människor är hundmänniskor. Andra är kattmänniskor. Vår hund är bedårande, men det spelar ingen roll. Jag är kattmänniska. Katter och jag vet var vi har varandra. Det bara är så, och har alltid varit så. Det är inget inlärt. Käre maken är hundmänniska, har just aldrig begripit sig på katter. Tills nu. Pladask har han fallit för kelmonstret som invaderat vårt hem. Som den sötaste sockerkringla hon är har hon lindat sin husse runt samtliga fyra tassar. (Så säg inte att det yttre saknar betydelse...)

Ett hjärta stort

Nu har det hänt igen. Grannen (se även här) har halvt om halvt skrämt slag på den stackars stockholmsfödde maken. Den arme kraken är genuint okunnig om "naturlig" mat. Han tror fortfarande att normala fiskar är exakt rektangulära och att mjölken tillverkas i industrin. Aldrig har han sett ett nyslaktat djur.

I helgen gick han så ut på gården med hunden. I godan ro promenerade de ner genom hagen, njöt av lugnet och dagsfärska dofter. Då kommer grannen travandes. Från vänster. Med håret på ända och blodslamsor långt upp över armarna. U hävdar bestämt att han hade något vilt i blicken. "Ta den här!", sa grannen, och räckte fram den bloddrypande köttklump, stor som en fotboll, som han bar i ena näven. "De e bära å salta'n." U var vettskrämd. Han hade just förärats ett nyutskuret oxhjärta.

Sånt är grannvänskap på jämtlandsvis. Vänskap av den mest ärliga och trogna sorten.

Förskräckt berättade U e-postledes för en av sina vänner (med rötter i jämtland) om denna sin traumatiska upplevelse, funderade på om han borde ha flyttat till Skåne istället.

Svaret blev detta (och nu citerar jag helt olovandes!):

"Skåne!
Nu tog du väl i?
Leder inte dom statistiken över flest galningar och problem per capita i norra Europa?
Hells Angels/Bandidos/Outlaws, Hela Sjöbo, Måns Zelmerlöw, Salmonella, Rosengård, Grisbönder, Ann-Louise Hansson, Rättspsyk i Hässleholm, Vildsvin, Skyfall, Pierre Shori, Danskar, Översvämningsmyggor, Fotröta, E6, Nordiska festivalen, Mördarsniglar, och Språket.

Sådant är du helt befriad ifrån. Vad är väl då ett älghjärta givet med kärlek, eller en stunds doft av bondens organiska fertilisering av åkern och samernas överlevnadsjakt att klaga på?
Att leva i Jämtland är som att leva i en dokumentär med regi av Roy Andersson. (Lite grått, kanske tråkigt, men det som händer är på riktigt)
Att leva i södra Sverige är mer som att leva i en film av Quentin Tarantino. (Ytterlighetens känslor och fartfylld meningslöshet)."

Med detta vill vi absolut inte säga något illa om södra Sverige och dess invånare. Det är bara ett härlig sätt att trösta den stackars vilsne storstadsbon som hamnat långt, långt bort i skrämmande marker.

Assigna alla knobbar oldschool style!

Det är inte mycket bevänt med skrivandet här i bloggen numera, men här kommer några av veckans små iakttagelser:

- I måndags snöade det halva dagen.

- Idag vaknade vi till en vit och frostnupen värld.

- Sedan läste vi detta på nätet. Sagt om ett samplerprogram för datorer:

Men annars är det fett sjuktgrymt, vilka möjligheter för folk med en midiklaviatur som inte orkar assigna alla knobbar oldschool style.
Och feeett med smutt byte mellan alla ljuden i livemode, seamless övergång när man byter patch!

Väljer att inte kommentera ovanstående närmare...

Höst

Nu är hösten ovillkorligen här. Har kommit överens med grannen om att det är ovanligt tidigt. Det är älgjaktstider nu. Vill minnas att vid den tiden brukade vi vandra i skogarna och plocka hinkvis med lingon och svampar i mängd när jag var barn. Solen gassade och det var behagligt att vara ute i kortärmat, sitta i en glänta och gona sig på fikastunden. Så är det inte nu. Vindarna isar och björklöven virvlar gula i luften. Rönnarna slår över i rött och citronmelissen börjar se lite anfrätt ut. Eldningssäsongen har börjat och jag kärrar in stora lass med ved mest varje dag. Och var inte fjällen något vit-tonade imorse? Termometern säger att vi haft vår första natt för säsongen med en temperatur under noll grader. Bara -0,1 grad men ändå. Är glad att jag kommit ihåg att ta in fuchsiorna på kvällarna. Ute trivs dock fortfarande blåklint och ringblommor, rosenskära, solrosor, vallmo och andra trotjänare som tappert trotsar de första frostförsöken. Plockade in ett stort fång idag sedan jag skördat de sista bondbönorna. Bondbönsoppa sitter fint när kylan kommer krypande. De är så tacksamma och lättodlade, bondbönorna, men ändå ignorerade av de flesta.

Tomater, ost och korv

Som alla vet och somliga hatar kan man inte vara anonym i ett litet samhälle. Det för ofta med sig att man tänker mer på andra. En del ägnar sig åt det där som kallas social kontroll (det vill säga skvaller), själv har jag råkat bli mer noga med mina konsumtionsval nu när vi bor på liten ort, riktigt präktig faktiskt. (Möjligen mer skvallrig också???). Allt ska helst vara närproducerat och gynna både vårt lokala näringsliv och miljön. Jajamänsan. Det blir jämtländska tomater på bordet, trots att de är dyrare. (Nej, har inte hunnit odla egna än, suck... Nästa år! Kanske...) Och jämtländsk ost så ofta plånboken tillåter. Den är oftast inte dum, (osten vill säga, plånboken kan jag nog tycka både det ena och det andra om...) En del av ostarna håller riktigt hög klass. (Och då ska ni veta att jag är både smått besatt av ost och har ett förflutet i ostriket Frankrike. Just den delen av mitt förflutna kanske inte var så långvarig, men den var desto ostrikare.) Faktum är att det mesta av det som produceras häromrkring är riktigt bra, förutom korven då... Den avstår vi helst ifrån. Det går liksom inte att vara präktig och konsekvent om smaken inte passar, hur gärna man än skulle vilja.

Idag också

När skymningen faller drar jag på mina gamla bruna arbetarskor och spankulerar ut en stund. Går en runda i trädgården. Tittar. På både stort och smått. Nyper i ett litet blad. Doftar på någon blomma. (Ja, jag har faktiskt den doftrika Rosa Mundi i blom just nu. Helt galet. En buske som jag köpte som apotekarros men som nu visat sig vara alldeles polkagrisrandig. Nåväl, de är ju närstående, och vore det nu inte för att jag redan hade en Rosa Mundi i trädgården skulle jag inte klaga. Den doftar ju som sagt och därtill alldeles ljuvligt!) Det är njutbart att gå sin runda i skymningen och se färgtonerna växla och försvinna, känna lugnet som kommer, spana ut över landskapet, se fjällen, sjön, molnen, läsa av stämningarna och väderleken. Man sover så mycket bättre då.

Skymning

Skymningen faller på. Påtagligt tidigare från vecka till vecka nu, nästan från dag till dag. Det är riktigt skönt. Skymningen faller och lugnet lägrar sig. Måsten försvinner och tiden blir min.

Igelkotten

Igår natt såg vi igelkotten på gården igen! Förr hade igelkottefamiljen sitt bo i ett ris- och stenröse under den vackra häggen i trädgården. Måste ordna den ett bra bo igen.

Fläder

Nu har jag sett fläderbuskar i två jämtländska trädgårdar! I både zon 6 och 7. De har stått där i flera år. Det finns hopp med andra ord...

Den första skörden

Idag blev det svartvinbärsplockning. Skörden blev inte så stor eftersom vi bara har två stackars igenväxta buskar. Men ack så goda de är, bären. En gammal sort av okänt ursprung. Smakar som svartvinbär ska. Mycket och härligt! Har smakat några nyare sorter, bland annat Storklas som var tämligen smaklösa och Östersund (!) som var riktigt goda, nästan som våra egna. Skulle jag köpa nya buskar skulle det få bli Östersund. Ska först rensa ur våra gamla buskar, göra avläggare (eller hur det nu heter...) och försöka få till fler buskar och bättre skörd. För det har nu visat sig att till och med den svartvinbärsskyende maken gillar saften från gårdens egna odlingar...

Bortkollrad

Ja, just bortkollrad har jag varit. Betagen, bergtagen, förtrollad och förvirrad av denna min första hellånga jämtlandssommar på åratal och sedan decennier. Alltifrån marssolens återkomst och aprils kvillrande rännilar av smältvatten i surdoftande vårjord och fram till nu, då kyliga vindar påminner om den höst som komma skall. Ljungpiparen på fjället, mormors borstnejlikor, liljekonvaljerna under vinbärsbuskarna, buskaget med vildhallon, allt är sig likt och lika fantastiskt. De gamla vännerna finns här precis som förr. Utom igelkotten med familj. Den är spårlöst borta. Trist tycker jag. U å sin sida bryr sig inte, eftersom han aldrig sett igelkottarna saknar han dem heller inte. Och inte blir han betagen av utsikten eller faller i trans över stämningen på fjället och för honom är den ena blomman den andra lik och tämligen ointressant... Förmodligen tycker han hustrun är fnoskig!

Frihet

Vår jämtländska sommar må bjuda på både "småsväda" och en och annan myggjäkel. Jodå, föralldel, vi har broms också. Och getingar. Nog så plågsamt ibland. Ändå känns det härligt kryp- och insektsfritt ute. Som vore vi befriade från tyranniet. Vi lever numera i frihet! Vi behöver inte längre föra krig mot fästingeländet. Sådant känns som ett minne blott. Inte en enda fästingrackare har vi sett i sommar, ingen liten illbatting har bitit sig fast i våra mjälla lekamen. Inte ens på hunden.

Att bo i Jämtland har sina fördelar.

(Ja hu, vi vet. Fästingtrupperna opererar redan i länets sydligare delar.)

Man borde inte ha semester

I morse ville det sig inte alls. Jag lyckades inte utföra den mest rutinmässiga arbetsuppgift på korrekt sätt utan spolierade halva, ja näst intill hela, min frukost. Jag brukar dricka ett glas juice. (Eller borde jag skriva jos så som föreslås i somliga ordlistor? Nej, jag väljer juice, för att förhindra all möjlig sammanväxling med delstatshuvudstaden Jos i Nigeria. I närheten av Jos finns förövrigt en mycket stor och intressant tennfyndighet, men det är som vanligt en annan historia. Nu åter till min frukost.) Jag brukar alltså dricka ett glas juice till frukost. Samt två koppar te. Ja, ja, jag vet, man ska inte dricka te samtidigt som man intar C-vitaminhaltig föda eftersom C-vitaminet då förstörs. Men, nu brukar jag göra så i alla
fall, dricka först min juice och sedan mitt te. Grönt te. Med rostade risgryn i. Det senare är mycket viktigt vid min frukost. Detta med min juice och mitt te är en vid det här laget uråldrig vana, i allafall sedan ett par decennier. Man skulle kunna säga att jag numera har rutin på att servera mig min frukost. Om man tar och räknar på det hela kan man konstatera, om man räknar lågt med 15 år, gör avdrag för eventuella uppvaknanden på annan ort, någon enstaka magsjuka och andra frukostförstörande tilldragelser, att jag serverat mig just denna frukostkombination dryga femtusen gånger. Man kan utan att ha alltför stora fordringar kunna förvänta sig att detta är något jag numera kan hantera. Hälla juice i juiceglaset, teblad i tekannan och vatten därpå. Inte särskilt avancerat. Borde gå som en dans både halvsovandes och med förbundna ögon på huvudet ståendes. Men icke. Sömndrucket plockas tekannan fram. Juiceglaset också. Med släpiga steg hämtas även tekopp och tesil. Filkopp också faktiskt, under pust och stön, och sedan sked. Samt fil i kallt paket. Teblad läggs omsorgsfullt i kannan, rätt mängd ska det vara till det uppmätta vattnet. Och juicen hälls upp. Kylskåpets sista juicedroppar kramas ur sitt paket. Men nej! Skrik och bestörtning! Förfärat vaknar jag raskt till. Ser den sista droppen som faller ur det tomma paketet, och ner i, just det - tekannan! Sådana här händelser är inte roliga innan man hunnit vakna, vilket man inte gjort innan man fått sin frukost.

Dagens upptäckt: tespetsad apelsinjuice är odrickbar... Dagens fundering: Håller jag på att bli förvirrad, på allvar?

Saken är den att författtaren till dessa ord har utfört flera smått besynnerliga handlingar på senaste tid. Handlingar av typen spruta vatten rakt upp med trädgårdsslangen och inte inse att detsamma, alltså vattnet, på grund av gravitationens tilldragande kraft nödvändigtvis måste komma ner igen, rakt ner på den i slangen hållandes varelsen, alltså på mig själv. Effekten blir blöt. Eller koppla in slangen från vattenkranen på kopplingen på trädgårdsslangvindan och förgäves försöka få vatten ur sprutmunstycket efter att ha verifierat att vattnet är ordentligt påvridet till max. I det läget vill man kontrollera att vatten verkligen strömmar i slangen från kranen och l-o-s-s-a-r därför just den slangen från slangvindans koppling. Observera: med kranen påvriden till max! Effekten blir sjöblöt. Sällan har den förundrat påseende maken gapskrattat så hjärligt och innerligt innan han slutligen försynt undrat varför jag inte anslutit slangen till den rätta kopplingen och inte till plastattrappen bredvid, den som inte har någon som helst koppling med slangen på slangvindan och som dessutom helt saknar hål! Ja, man kan undra hur det står till egentligen. Har jag smittats av min käre makes omvittnat förvirrade förhållande till tingens placering i det tredimensionella rummet, se här, eller kan det möjligen vara den sedan ett par dagar rådande semestern som fått sinnena att redan fullständigt förslappas så till den grad att jag inte längre vet hur man ansluter en vattenslang, var jag har tekannan eller ens mig själv? Betyder det i så fall att jag omgående borde avbryta dessa dagar av lättja för att förhindra vidare eventuellt än mer förödande kalamiteter, alternativt kalabalik? Borde vissa människor avstå från semester för sitt eget bästa, för sin egen säkerhet? Detta är frågor jag nu funderar på.

(Som klipska och rutinerade läsare av denna blogg förmodligen redan listat ut är den oss omgivande väderleken inte helt förenlig med mer njutbara utomhusaktivteter varför den här numera sommartorkande bloggen begåvats med ytterligare ett litet inlägg.)

Några dagar till

Snart händer det! Bara några dagar till, sedan ska även jag få det där som alla så ivrigt talar om: semester. Två veckor minst, kanske rent av tre, eller, nästan otänkbara tanke, ska jag tordas slå till med fyra? Fyra veckor skulle vara fint. Det var väl något decennium eller två sedan sist...

Semester innebär olika saker för olika människor. Jag har till och med hört en sommarlovsledig lärare klaga över att han inte haft någon semester på flera år. Semester för honom innebar att göra resor utomlands. I svensk ordbok står att semester är en "period med betald ledighet som ingår i tjänst enl. lag el. avtal; ofta förlagd till sommartid; avsedd för vila m.m." Så mycket vila kommer det inte att bli för min del. Här måste kittas fönster och isoleras vindar. Förhoppningsvis kan jag ändå få ta mig en tur på fjället, stjäla mig till en dag eller två i hängmattan, omgiven av mina vänner böckerna. Det är för mig en riktig semester.

Summan av lasterna är konstant

Så har det hänt igen. Jag vet inte hur det kommer sig men med jämna mellanrum drabbas jag av akut bokköparfeber. Ha-begäret pockar på och slår ut all normal tankeverksamhet och praktisk förmåga. Sinnesrubbad som en nyförälskad tonåring sitter jag där och drömmer om de ännu oinköpta böckerna. Låter tanken vända blad och blicken glida över imaginära sidor. Riktigt trånar. I något stackars undanträngt hörn bland de drogade hjärnvindlingarna finns dock en smula förnuft som försöker tala förstånd med mig, argumentera för bättre utnyttjande av surt förvärvade penningar, som påtalar bristen på förvaringsplats för den här typen av föremål, eftersom, ähum, huset redan svämmar över av sjuttioelva tusen tingestar av samma slag men med skiftande format och innehåll. Som sista utväg påtalar förnuftet följande ytterst sanna och obarmhärtiga faktum: Jag behöver inte fler böcker! Behöver inga böcker alls! Den som försökt tala förstånd med en förälskad tonåring vet att förnuftet inte får mycket gehör för sina maningar... Just nu är det trädgårdsbokfeber som rasar. Det måste bero på regnet. Regnet hindrar utförandet av vissa trädgårdsgöromål. Kanske blir böcker då en fantasitillflykt att ta till som surrogat. Trädgårdsabstinens av något slag. Vad vet jag. Jag har beklagat mig för maken och bett honom hålla ett vakande öga, försöka se till att jag inte rusar iväg och ruinerar oss. Han konstaterar torrt att det åtminstone inte är knark jag är ute efter. Vi är tacksamma för det.

Droppar faller

Mormors rosor i vilda buskage har fyllt vår trädgård med berusande dofter den senaste tiden. Överdådigt har de blommat, i häpnadsväckande mängd. Fyra sorter tror jag mig ha hittat, förmodligen varianter på vildrosor, och kanske vresrosor. De har överlevt decenniers vanvård och dessutom passat på att sprida sig, ta plats och rent av ta över delar av trädgården. Jag har blivit drabbad av rosförälskelse. Så ljuvliga är de. Måste vara ute varje ledig minut och njuta. Det blir inte så mycket bevänt med skrivandet då. Idag regnar det dock. Passar på att plita ner ett par rader nu när dropparna faller, och rosenblomsbladen med dem.

Att ha hund

Vissa vardagliga händelser vill man inte vara med om. Som att plötsligt vakna klockan fyra på morgonen och genast, på grund av den stank som fyller näsan intill kväljningsgränsen, veta vad som står på. Hunden har ätit något olämpligt igen! Sånt gör vår hund lite nu och då. Ruttna fågellik och annat mindre delikat tycker hon är smaskens. Ibland får det den känsliga lilla hundmagen att producera gaser vars dofter är högst oangenäma. I värsta fall, som tur är inte särskilt ofta, har hunden hittat något riktigt förfärligt ruttet och läskigt vilket resulterar i mer substantiella utsläpp. Av någon hittills oklar anledning inträffar alltid den här mer substantiella leveransen runt fyrahugget på morgonen, då vi tvåbenta varelser snusar i godan ro i våra sängar. Så var det imorse. I arla morgonstund sipprade den påträngande och högst bekanta stanken in i mitt sömniga töckniga metvetande. Aldrig någonsin blir man så snabbt klarvaken som vid dessa tillfällen. Blicken går mot golvet, och mycket riktigt, en rinnande stinkande hög på mattan. Smörjan flödar över och ner i trägolvets springor. Suck! Bara att hiva sig upp, noga passa fötternas något ostadiga placering. Få liv i den alltjämnt snarkande maken. Få ut honom och hund ur huset innan den hastigt grönfärgade maken levererar likartade substanser som hunden. (Ja, han är ju så känslig den arma karln... Har setts panikartat torka hunddiarré iförd gasmask, kalsonger och endast en strumpa. Ingen vacker syn, jag lovar. Bäst att hålla honom på avstånd!) Sedan är det bara att skrida till verket. Operation grundlig golvsanering medelst knäskurning.

Just nu är hunden billig. Mycket billig.
Nån som vill ha??

I äng och hage vi bor

Vi har ingen gårdsplan. Vi har istället en prunkande sommaräng framför huset och ut mot vägen. Ett hav av gullvivor i alla nyansskiftningar från citrongult till blodrött har nyligen somnat in, om någon vecka kommer på samma plats att lysa prästkragar, blåklockor och allsköns andra ängsblommor. Eftersom vi bor på en gammal och mycket liten gård har några gräsmattor aldrig blivit anlagda här. Marken har haft andra funktioner. Rara små rabatter med smörbollar, aklejor och stormhatt har funnits till lyst runt husen. Och pioner! Doftande ljuvliga pioner! Bärbuskar och trädgårdsland för hushållets behov av grönsaker därtill. Övrig mark togs i anspråk för foder eller bete. Förutom just sträckan mellan husen och vägen, som fick vara äng. Min morbror som bodde här före oss tillhörde den gamla stammen. Han använde inte gräsklippare. Han slog av blommor och gräs med lie när det blommat klart. Han kunde det där. Jämnt och fint blev det, allt på rätt höjd. Vi följer i samma fotspår. Det faller sig självklart och naturligt. Vi slår ängen och övrigt höggräs med lie när det är dags. Nu är vi inte lika duktiga som morbror men resultatet blir hyfsat. I hagen bakom huset har kor och hästar betat. Där är gräset frodigare och vi slår det regelbundet och högst motvilligt med klippare för att ha en yta att röra oss på. Vissa tuvor av mer högväxta blommande örter, som förgätmigej, låter vi stå kvar så länge de är i blom. Vi klipper helt sonika runt dem. Marken är knölig och eländig men vad gör väl det, trots att det är en klippt gräsmatta kvillrar den av allehanda lågväxta örter, en del av dem blommande. Man kan inte annat än betagas. Och aldrig någonsin skulle jag vilja byta ut vår äng och vår hage mot en plan och nysådd gräsmatta!

Midsommar

Midsommarblomstren i vår trädgård påminner om den tid som är här och att det gäller att ta den till vara. När jag var barn och juni anlänt med skollov och ljuva aningar om en lång och sorglös sommar hittade min mor ofta en anledning att utbrista de i mina öron helt skoningslösa orden "Snart vänder det!". Hon åsyftade naturligtvis ljuset, att vi snart åter går mot mörkare tider. Sånt vill man inte höra som ivrig skolunge, nyss utsläppt på sommarbete. Då vill man ha illusionen om den "eviga" sommaren kvar, njuta och åtminstone inbilla sig att livet består av endast sköna barfotadagar. Som vuxen är jag mer fascinerad av det faktum att "det vänder", och det gör det idag. Idag, mina vänner infaller vår gamla hederliga midsommarafton, den dag på året då solen står som allra högst på himlen och då natten, där det nu blir natt, är som allra kortast.

SMHI berättar mer.

Allt medan månen går vakt över Venus

Förra veckan var kylslagen och höstkulen. Fuchsiorna fick sova inomhus om natten och fjällen vid vår horisont var åter bländande vintervita. Nu har de ömsat om till sommarfärg igen, om än med en del av vinterpälsen kvar. De ser lite tufsiga ut. På vår gård är det dock full sommar. Inget tvivel om den saken. Varmt, och smörbollar i sin präktigaste blom. Våra smörbollar lyser i fyra nyanser av gult, som små solar eller stjärnor mot en grönskande fond. De ersätter på något vis den lyskraft och fascination som vinterns hänförande stjärnhimmel bjuder på. Våra nätter här vid 63:e breddgraden är näst intill dagsljusklara nu, på himlen syns inte en enda stjärna. Molnobservationer och solens höjd över horisonten är väl det som vi tittar efter om näsan vänds uppåt en stund, över blomster och annan mer jordlig skönhet. Vår allra ljusstarkaste planet, Venus, kan man dock titta på. Venus syns så väl att vi kan se henne till och med på dagtid. Om vi ger oss tid till det, och vet vart vi ska titta. Just idag, närmare bestämt tjugo minuter över fyra i eftermiddag, är det lätt att hitta Venus på himlen, om molnen tillåter vill säga. Då passerar månen framför Venus. Den som hittar månen i söder på himlen kan se Venus som en lysande stjärna, fast det är en planet, strax till vänster om månen. Månen passerar sedan framför Venus som då skyms tills hon tittar fram igen till höger om månen, efter cirka en timme. Ett av himlens små skådespel i det lilla. Så plocka fram kikaren och gå ut och vänd näsan uppåt en stund!

De små undren

Förra sommaren grävde jag ner två lavendeltuvor i en rabatt, för att se hur de skulle klara vintern. Vi bodde här som fritidsgäster då. I höstas skulle de arma tuvorna ha blivit övertäckta och skyddade för vintern. Men naturligtvis blev det inte så. Sedan kom vintern och den arma snö som föll blåste raskt bort just där lavendeln stod. Tuvorna blev dränkta av vatten och på sin höjd infrusna i is. Inga gynnsamma förhållanden för en lavendelbuske vad jag förstår. Någon har sagt att lavendel, sånt övervintrar inte här. "Här" innebär gränsen mellan växtzon 6 och 7. För de oinvigda kan jag berätta att Sveriges södra kust räknas som växtzon 1 och att zon 8 ligger uppåt fjället. Vårt klimat kan alltså anses vara ganska hårt och odlingsfientligt för medelhavsdivor som lavendel.

Häromdagen petade jag i rabatten för att se om där fanns något liv eller om allt var stendött. Då såg jag det: Det spirar i min lavendel! Det kommer nya skott i båda mina lavendelbuskar. Förmodligen hinner de inte växa särskilt mycket innan hösten kommer, men ändå. Bara att se att de överlevt, att det spritter i dem, gör gott. Det är inget andtagande överdåd, ingen prakt och ingen pompa, ingen lyskraft som pockar på, bara en obändig livskraft som i sig själv skänker inspiration och glädje.

Ibland är det de små små undren som lyser upp tillvaron.

Omslag

Två veckor utan bloggskrivande, två veckors konstant solsken och eufori å vädrets vägnar. Man tackar och tar emot. Tar till vara de magiska stunderna, frossar i värme och utevistelse, bedåras av liljekonvaljers skönhet och blir besatt av ljuset. Man borde inte sova, endast ta till vara den tid som är!

Idag kom omslaget. Mulet. Kyligt. Äntligen ro att sitta inne. Förmodligen en välbehövlig omväxling.

Mellan hägg och syrén

Hänryckningens tid är här, till och med hos oss. Häggens första blommor slog ut i söndags. Här var brunvår fram till alldeles nyss, fram till en dag då åkern small till och bev grön. Våren är inte en lång njutning här, som söderut, den är en lång längtan och möjligen en liten föraning. (Fast längtan är förstås en njutning i sig själv...) Allt är brunt och visset, någon vårblomma som scilla och tussilago lyser upp brungräset, tills grönskan exploderar, spränger fram ur jorden och slår till över dagen. Man kan nästan sitta och höra den bryta fram, se den inta omgivningarna och byta färg på landskapet, från brunt till grönt. Min syster påminde mig om vår barndoms förundran då vi lämnade hemmet och dess brungrå trädgård på någon vårfredag, för att åka skidor i fjällen, och sedan kom hem till ett hus rofyllt vilande i grönska på söndagskvällen. Tre årstider upplevda på tre dagar. Att det kan gå så fort.

Det är vackert nu. Skir grönska och solsken som silas genom trädens späda lövverk, otaliga blomstersorter som slår ut en efter en. Stilla försommarljus som ligger kvar hela natten och skänker vemod till landskapets färger. "Stängt mellan hägg och syrén" skrev hantverkaren på sin skylt. Jag tror nästan jag gör detsamma.

Ett fall för CSI

Vi har ett lik i trädgården! Häromdagen harvade jag vidare med mitt grävande för att bereda plats åt ännu en körsbärsbuske. (Ja, jag har nu helt på egen hand grävt upp och flyttat 14, säger fjorton!, röda vinbärsbuskar, 5 krusbärsbuskar och dito antal körsbärsbuskar samt nyanlagt 4 kvadratmeter jordgubbsland. Varva detta arbete med lagoma doser vedhuggning och ett och annat pass kartongbärande och ni inser raskt att tanten börjar få muskler. Gyminrättningar, släng er i väggen, allt som behövs är en igenvuxen trädgård! Men nu avvek jag visst från ämnet igen...) När man gräver ser man en hel del jord, det blir liksom oundvikligt, man står där och blinkar bakom svettdropparna, bligar ner i myllan och lär så att säga känna jordens beskaffenhet. Man märker snart om något inte stämmer. Detta var vad som inträffade. Helt plötsligt låg något i jorden som inte hörde hemma där. Tog upp föremålet, kände på tyngden, och konstaterade att det nog var en benbit. Ja, jo, sånt kan ju ligga i jorden. Tänkte inte mer på det. Tog några spadtag till och där, där var något större. Petade lite, och så: Jag stirrade in i en käke med tänder! Den flinade tillbaka. Jösses! Ett lik! Här? Vem är ihjälslagen? Var mormor mördare? Vilka hemska historier ruvar släkten på? Vad gör man? Jo, man petar lite till och andas ut, konstaterar att det nog trots allt inte är en människa. Gaddarna är för stora. En häst då? Pålle? Norma? Blacken? En ko? Eller - jag vet - en MAMMUT! Jag vill gärna tro att det är en mammut. En ullhårig en, som gått och betat häromkring någon gång för årtusenden sedan. Det skulle liksom skänka lite extra pastoralt skimmer över omgivningarna. Och sätta fart på fantasin.

Någon som är bra på osteologi därute?

Källaren - vår räddare i snålblåsten

Det finns dagar då min man är mindre lycklig över det Jämtländska vädret. Det Jämtländska vädret är, för den som händelsevis inte redan visste det, tämligen nyckfullt och ombytligt. Ostadigt, skulle man kunna säga. Rätt som det regnar kommer det en skur... Eller, hur var det nu? Gassande värme kan i en hast förbytas till snålblåst och kyla. Sedan kan det växla tillbaka till varmt igen. Tio gånger per dag. Man vänjer sig. Har fördrag med vinden som sticker i ögonen. Det blir ju snart bättre igen. Min man har inte kommit dithän än. Han njuter och hänförs av soliga dagar men blir ack så besviken när västan hälsar på. Vilket den gör titt som tätt. Då kommer han rödnäst in och fäller kort och tydligt följande kommentar: Jävla blåshål!. Då är det fint att kunna leda ner honom i källaren och ställa honom framför fräsen, låta honom drömma sig bort bland metallspån och oljedimma - och genast blir han så nöjd med vår flytt till avkrokarnas avkrok igen. Prisad vare källaren och dess på maskinfötter ståendes metallkolosser!

Grannars förehavanden i vårbrukstid

Min käre U har nu upptäckt att det finns vissa olägenheter med att bo på landet. Det finns nämligen bönder här. Bönder är inte en yrkesgrupp U tidigare stiftat närmare bekantskap med. Ja, egentligen har han inte gjort det nu heller, stiftat bekantskap med själva bönderna alltså. Däremot har han blivit mycket medveten om en av bondens förehavanden på våren: dyngspridningen. Om våren sprider bonden dynga på åkern för att där ska växa bättre. Det har U nu lärt sig med varje por av sin långa lekamen. I vår närhet har vi åkrar i alla fyra väderstreck. Just nu är bonden inne i sin mest dyngspridningsintensiva period. Här sprids dynga till både höger och vänster, på korsan och tvärsan, dagarna i ända. En och annan droppe hamnar också på vägen. Vi kan liksom inte undgå att märka vad som är på gång. Oavsett åt vilket håll vinden ligger på blir vi insvepta i ett dyngosande töcken. Dyngan är nuförtiden uppblandad med urin till en flytande massa med onämnbar lukt, en lukt som kryper in i varje vrå, in i hus och hem, fyller skafferier och slår sig fast i samtliga kläder. (Den som glömmer tvätten ute får otrevliga överraskningar...) U upplever detta som synnerligen obehagligt, ja rent av som kväljande outhärdligt. Jag tror bestämt han längtar tillbaka till Storstans bilavgaser! Efter morgonens hundpromenad kom han in både bleksiktig och darrig med igentäppt näsa och klagade på huvudvärk, på gränsen till kräksjuk och svimfärdig. De är ju så känsliga de här inbitna stadsborna. Eller finns det dyngallergi??

Lapphandskar över min trädgård och en Raket med nya tillbehör

Hopklumpade snöflingor faller över min trädgård, lapphandskar, stora som dasslock, eller vad man nu har sinne för för liknelser. Vi är i mitten av maj månad. Lapphandskesnö i mitten av maj är inte upplyftande. Ännu har jag inte hittat tillbaka till jämtlänningens välbehövliga tålamod när det gäller trädgårdens vårbruk. Tittar ut över jordhögar och brungräs och känner viss saknad, längtan efter min lavendeldoftande koloniträdgård därnere i södern. Vid den här tiden blommade jordgubbarna och alla frösådder var utplanterade. Här får vi vänta ett tag till. Tålamod lär vara en dygd.

Till dagens glädjeämnen hör timmerjiggens ankomst. Timmerjiggen ska monteras på den gamla Raketen, eller möjligen på någon av raketens yngre släktingar, och tillsammans ska de användas till att såga lärkvirke, iallafall till ett försök att såga lärkvirke... Raketen har rotats fram ur lagårdsbråtet och dammats av. Det är en präktig motorsåg, en Jonsered, med högst aktningsvärd ålder, inköpt på Centralföreningen år 1961 för 1265 riksdaler, på avbetalning. 1265 kronor måste ha varit en förmögenhet på den tiden, en tid då säkerhetstänkandet ännu inte förekom inom skogsbruket. Raketen saknar därför alla typer av säkerhetsdetaljer som kastskydd och kedjestopp. Väger gör den också. Mycket. 11,2 kilogram närmare bestämt. Det krävs muskler i mängd för att orka hantera den vikten en hel dag. Dagens motorsågar väger en tredjedel eller mindre och kostar inte så väldigt mycket mera. För under 5000 kronor får man en stor sak, för 2000 kronor en mer behändig en. Raketen startar fortfarande snällt, den smällde igång på tredje draget efter ett antal år i stilla pension. Nu puttrar den lydigt på i jämn takt, men använda den i skogen är inte att tänka på. Hiskelig är den och vibrerar gör den som en rejäl borrhammare, även om den låter gott. Möjligen, kanske, kan den få göra tjänst tillsammans med timmerjiggen. Lite lärkvirke vore fint att få. Eller hur? Lärkvirke är bra att ha!

Streten

Som den ansvarskännande hustru jag är försöker jag förse min käre make med grundläggande kännedom om det mer vardagliga jämtländska språket. Allt för att göra hans integration i denna för honom mycket nordliga och exotiska utpost så skonsam och lite förvirrande som möjligt. Jag försöker lära honom sådant som att "de e grett e schlag", "han e grej" och "hu e sinnu". Att vi har "pera i perlanne", att vi har "ven i vebua" och att "kuse" inte är en häst. Vid det här laget tar han mig inte längre på allvar. Han tror uppriktigt att jag numera driver med honom. Folk kan inte prata med så underliga ord! Så var det med "streten". "Ha du nån stret?" har jag frågat ibland när vi hållit på med våra elinstallationer, ja inga allvarliga slag utan bara sånt vi kan göra själva. Han vet numera att jag menar strömmen när jag säger streten, fast han trodde länge det var bluff och båg, ett hopkok av yrpannan till hustru, inte något som annorstädes brukades. Fel. Det hände sig att yrpannan till hustru härförleden gick och köpte sig 220 kilo snickerikombi. För en sådan måste man ju ha. Men det är inte något man ställer in i finrummet, nej den får bo i fjöset. Hur den kom in där är en helt egen historia enär fjösdöra är en och en halv meter hög och en meter bred, samtidigt som den behjälpliga maken är två meter lång och snickerikombin en meter och trettio centimeter bred. Förstår ni? Som bäddat för problem. Men nu var det inte om detta vi skulle orda. Nej. Det var streten. Snickerikombin vill ha trefasström, vilket föralldel fanns i fjöset, men si, kontakten var av anno dazumal och ej tillrådlig att använda. (Jag kan raskt lugna oroliga läsare med att själva elledningarna däremot är i mycket gott skick och inte utgör något omedelbart hot om fara.) Vad göra? Jo man ringer på "elektriiikern"! Vi har snabb service här på landet, han dök upp inom några timmar, en riktigt bullrig, stor och skäggig en. Jobbade och pulade inne i mörkret, raskt gick det och slutligen klev han ut, ut i ljuset, och fällde orden. "Jaha, nu ere grett me streten!" Stackars U höll på att krevera. Det ryckte i hela kroppen och anletsdragen for runt i underliga grimaser. Han lyckades dock hålla sig tills elektriiikern farit. Då kom explosionen. "Han sa streten, han sa streten, han sa streten!!!!" U bröt ihop på marken.

Jag har nu skickat honom söderut, på en veckas vilokur hos svärmor.

En liten lista i vilande stund

Nu har jag upptäckt att Hella vill ha svar på frågor! Bara för att Hella är så rar ska jag göra ett försök.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
~tape, klisterremsa

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Ett batteri.

3.Vad var det senaste du såg på tv?
Nämen, inte kommer jag ihåg det.... så länge sedan som det var.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
19.46

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Hundens klor som rasslar över golvet.

6. När var du ute senast och vad gjorde du då?
Nyss, och flyttade buskar.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Hellas blogg.

8. Vad har du på dig?
Kläder.

9. Drömde du något i natt? I så fall - vad?
Hmm, minns inte.

10. När skrattade du senast?
Nyss, när U berättade om ishockeyklubban som byggdes om till både flygplan och gummibandsgevär. Han hade fått klubban av sina föräldrar innan de riktigt förstått vilken typ av son de begåvats med...

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
37 tavlor av varierande slag, vattenskadade tapeter från 1934, ett böcklingskinn bakom glas samt ett eldrivet modellflygplan.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Konstigt?? Nä, inte vad jag vet.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Inte lätt sånt här inte... :)

14. Vilken var den senaste filmen du såg?
Ett avsnitt med kommisarie Morse. På datorn.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Tål att tänka på ett tag till.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Kan inte tänka mig att det finns nåt sånt :)

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Här stjäl jag Hellas svar: Bättre miljötänkande hos ALLA

18. Tycker du om att dansa?
Ähum, en stilla vals eller lite foxtrot då...

19. George Bush?
Nää!

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
SÅ långt har jag inte tänkt!

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Jamenvisst!

23. Vad tror du att Gud kommer säga när du står vid pärleporten?
Jag skulle nog inte ens komma till pärleporten...

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Den som känner sig manad må så göra!

I Scillans tid

Vårvindarna har mojnat, tjälen har givit med sig och Storspoven är här. Det är dags för våranna. Bråda tider. Inte tid för vila, egentligen inte tid för skriva. Dikesrenarna står i sin gulaste tussilagoblom och under alla buskar i vår trädgård lyser dussinvis, ja, hundratals, eller snarare tusentals, blå, himmelsblå och någon enstaka vit, Scilla. Det är mängder. Men nästan alla buskar måste flyttas, och nästan alla Scillor måste flyttas, för att bredda vägen så maken kommer fram med bilsläpet... Det är bara att gräva. Och gräva. Bända och dra. Slita och släpa. Vad gör man inte för sin make? (Eller för sig själv, det där med trädgård är inte så himla viktigt i makens värld. Än...) Hittills har 5 krusbärsbuskar och 7 röda vinbär fått ny växtplats. Och något hundratal Scillor. En bråkdel... Egentligen borde också trädgårdsland grävas, frön sås, ved huggas klart, lärkvirke sågas. Men hur ska man hinna? Dags att störta ut igen. Ta ett par timmar med spaden i hand, rädda de rara Scillorna, flytta någon buske, så många det går, alltmedan Storspoven bjuder på kvällsföreställning och solen går ner.

Strykjärnet

För en tid sedan kom jag hem med ett strykjärn, inhandlat på rea. Ett fynd tyckte jag. Lång sladd, mycket ånga, känt märke och, inte minst, automatisk avstängning om strykjärnet inte används! Det sistnämnda kändes tryggt i en familj bestående av virrpannor. Hur strykjärnet ifråga såg ut tänkte jag inte närmare på, inte alls faktiskt, tills U utropade "Det DÄR strykjärnet tänker då inte JAG använda!!" Va??!! "De e ju för fan rosa!" Och så är det, både rosa-rosa, jordgubbsrosa och vitt. Med hopplösa dekorationer i glittersilver! Ett riktigt prinsesstrykjärn! Så nu får jag stå här och göra all vår strykning... och konspirationstankarna tar fart. Vem har sett ett strykjärn med klassiska pojkattribut...?

Faktum är att strykjärnen tycktes mer könsneutrala i färg och utförande förr. Präktiga svarta gjutjärnsdoningar borde väl passa den mest hemarbetsfientliga grovis! Eller ta mitt förra strykjärn som stammade från sjuttiotalet, mjukispappornas era, det var grått och vitt, med en liten röd accent. Det fanns senapsfärgade och vinröda strykjärn också. Eller blå. Nu verkar de flesta vara i lite pastelliga, skira färger, en del, som sagt, till och med med glitterdekor. Jag vill ha Unisexstrykjärnen tillbaka!

En dignitets hädanfärd

Mitt i frukosten dundrade han in. Grannen. Med motorsågen i högsta hugg. Nu var det dags, nu skulle lärken fällas, nu genast. Ja, VÅRT lärkträd alltså. Jaha, jo. Kunde vi få äta klart först? Hur lång tid tar det då??? En halvtimme. Å fy faan!, sa grannen och rusade ut, spanade in trädet och drog igång sågen. Exit frukost. Det går undan på landet, ibland. Bara att ta på tofflorna och hörselkåporna och hasa ut, se efter om något värdefullt eventuellt kunde räddas från närstående massaker.

Vi hade beslutat att vårt vackra lärkträd måste gå hädan. På sätt och vis ett helgerån. Men vad gör man när det behagat plantera sig mitt bland bärbuskarna, skuggade trädgårdslandet från söder och ägnade sig åt alltför närgånget kurtiserande av el-ledningen. För att inte tala om utsikten, vår magnifika utsikt över halva byn, över sjö skog och fjäll, som den så nesligt dolt i flera år.

Grannen fick kämpa. Lärkträ är hårt, trots att det växer snabbt. Det är ett utmärkt snickerivirke. Eftersom det är rötbeständigt, precis som tallens fetved, kan det användas där tryckimpregnerat trä annars används. Andelen kärnved är mycket större än i vanlig tall. Grannens ansiktsfärg övergick ganska snart i rött. Lärken vägrade vika sig. Men så till slut, efter gemensamt knuffande, kom den på fall och brakade ner i grannens perland, perfekt inriktad mellan el-ledningen och grannens växthus. Han kan sina saker, grannen. Har liksom varit med förr.

Det ståtliga trädet står inte längre bland oss. 27 år hann det bli. Sörjt och saknat av några, men inte av alla. Tomt har det blivit, oavsett vad man tycker, men vyerna har öppnats och ljuset srömmar in.

Dess lekamen kommer att få göra tjänst både som snickerivirke och ved, och vem vet, kanske till och med bli kompost om det är lämpligt. En ny fas i dess kretslopp har just börjat.

Den som vill veta mer om lärkträ kan börja botanisera här:
www.siblarch.net

Kokboken och korvkakan

Jag har övertagit en av min mors kokböcker från femtiotalet. En sådan där grundläggande vardagskokbok med sida upp och sida ner med präktiga maträtter, och en och annan bild i svartvitt. Det finns ett par blad med färgbilder också, på inlagd sill, små aptitretande smörgåsar med allehanda pålägg samt, inte minst, på "'Hamburgers', bestående av ett mjukt småfranska med en pannbiff, en gurk- och en lökskiva, passar både som snabblunch och till vickning." Jag har inget minne av att min mor någonsin gjorde "Hamburgers". Däremot var "Parisare" något som hastades ihop ibland kvällstid. Annars får vi från bokens början lära oss att koka både Vattgröt, Vetemjölsvälling och Makaroner efter prydliga och tidsberäknade recept. Här finns klassiker som Fiskpudding, Fläsklägg och Kokt tunga. (Hur många yngre hushåll kokar tunga numera??) Vissa av recepten är märkta med små blyertskryss. Jag känner igen att det är rätter som fanns på mitt barndoms middagsbord, några av dem mer eller mindre bortglömda vid det här laget. Som Korvkaka. (En slags leverpudding, om ni nu inte visste det.) Vi äter oss nu sakta igenom de bortglömda recepten. Idag stod just Korvkaka på menyn. Den beskådades med stor misstänksamhet av husets manlige invånare. (Husets fyrbenta invånare satt däremot bredvid och drägglade saligt och förhoppningsfullt.) Man kan säga att de första tuggorna intogs med viss försiktighet av herrn i huset, man kunde ana viss misstänksamhet inför den tydligen helt okända anrättningen. Men smaklökarna fattade galoppen (ja, det är ju lite sirap i...) och bad strax och ivrigt om mer. Det mesta gick åt. Inte mycket blev kvar till hunden. Korvkaka är inte dumt. Varför hade vi glömt bort den? Den gör sig dessutom bra efter ett arbetspass på vedbacken. Jag tror bestämt den får bli en av våra återkommande vardagsrätter. Länge leve korvkakan!

Tuggmaskinen

Vi har blivit ägare till en kompostkvarn. En sån som girigt tuggar i sig grenar och förvandlar dem till småflis. Praktiskt tycker jag. Vår igenväxta tomt producerar hiskeliga mängder grenavfall. Det är en fröjd att se grenarna åka in i kvarnen och mer eller mindre försvinna, för att så småningom bli näringsrik jord till trädgårdslandet. Min mor, som föddes närmare förra seklets början och som arbetat med jordbruk i nästan halva sitt liv, tittar förundrat på. Varför inte bara lägga grenarna på en hög och låta dem multna i egen takt??

En helg på vedbacken

I fredags kom veden. En stor hög. Vädret iklädde sig sommarklänning och inbjöd till utevistelse. (21 grader i skuggan hos oss, 6 grader på Åreskutans topp, samt vindstilla! Jämtland i mitten av april.) Maken tog fram yxan. Högg sju skottkärror fulla. I en följd och i rask takt. Entusiasmen var stor och optimismen högtflugen. Han ligger nu för ankar. Är mindre entusiastisk, om man så säger. Ack och ve. Oj och aj. Efter ett helt liv framför datorn, helt utan kontakt med lantliga göromål, kan plötsliga vedhuggningsanfall få sina följder. (Själv har jag förstås huggit samma mängd, fast uppdelad på flera omgångar, i något långsammare tempo. Och mår alldeles utmärkt! Är böjd att sjunga långsamhetens lov...)

Nu ska här inhandlas vedklyv, säger maken.

Bävergäll

Läste dessa mycket passande serierutor i en tidning. Jan Berglin har ritat och teckningen kommer ursprungligen från albumet Berglinska tider, utgiven på Ordfronts förlag.

Mer om bävergäll kan man läsa här .

Omkullkastad och underkastad

Vi satt där och jobbade vid våra datorer. Vinden dånade runt knutarna. Mullrade och tjöt i skorstenen, ryckte i ytterdörrarna. Det riste i golvet och hela huset tycktes skaka. Då kom braket. Katjoff! Grannens plåttak virvlade in i sällsam dans i hagen, rasslade, spjångade och slog mot vedbodsväggen. Jaha. Det var bara att ta på ytterkläderna. Ut och försöka sätta stopp för den hetsiga leken, innan hus, bilar och människor slagits sönder och samman. Försök att bära takplåt i full storm. Det är inte lätt. Och mycket riktigt, en kraftig vindstöt och så låg jag där, golvad som med en rak höger, blickade upp i skyarna och kunde bara konstatera det uppenbara: naturens krafter är större än mina. Mycket större.

Det är friskt ute idag. Också.

Återvändandets tidpunkt

"Det kommer alltid en tidpunkt då det är dags att återvända." Jag har burit med mig de orden. Funderar på dem ibland. De uttalades vid ett av mina många samtal med en iransk man som lever i exil i Frankrike. Han kom till Paris som ung för att studera. Det var under Shahens tid. I hemlandet kom snart Khomeyni till makten, krig utbröt och det politiska läget gjorde det omöjligt att återvända till Iran när studierna väl slutförts. Så nu lever han där, i Paris, och kan inte annat, trots att det är hög tid nu. Tid att återvända.

Själv känner jag mig privilegierad. Jag har fått återvända. Jag har något att återvända till. Har varit privilegierad nog att ha haft något att återvända från. Befinner mig i återvändandets fas, rentav. Förmodligen kan inte alla riktigt förstå det där. Kanske måste man ha vandrat längs olika stigar, passerat vissa krökar, innan begreppet ens får mening i ens hjärna. Vikten av återvändo. Vi gör var och en vår egen resa, även om vi sitter bredvid varandra på samma tåg.

Vindpinat

Stormbyar och snöfall föranleder Herr U att gästblogga:

Jämtlands Län, Kargböle socken, i nådens år 2007.
Det var vår. Men den natten slog snöstormen till och det blev -24 grader kallt. Åtminstone kändes det så. U tvingades ut på åkern med Skälliga Hunden tidigt den morgonen, i sin förtvivlade jakt på något att nosa och kissa på. Stormen ven kring deras utmärglade ben. Fastfrusna gråsparvar kantade stigen där de gick. Långt i fjärran hördes det sorgsna ylandet av en snöskoter som plågade sig fram i det karga landskapet.
U kände hur de på Triconor i Östersund inköpta, för 129:90 riksdaler, täckbyxorna, sakta hasade ner längs benen för varje stelt steg han tog. Stormbyarna rev och slet i Taiwan-tyget. Skulle U:s rumpa exponeras för den fruktansvärda Jämtlandskylan och dess innevånare, och han själv frysa fast som en framåtböjd grotesk staty, föreställande en lång man som försöker plocka upp hundbajs med en svart plastpåse i stark motvind? Skulle Skälliga Hunden gå samma hemska öde till mötes när hon satte sig för att kissa? Kanske blåsa bort som en snöboll med svans? U såg framför sig hemska scener, som tagna ur filmen "Trollkarlen från Oz", fyllda med umbäranden och armod. Skulle detta bli deras öde?

Ja, detta är frågor vi aldrig komma att få svar på, ty plötsligt hördes en barsk stämma:

-Men va´håll´du på me´pöjk? Sitt du å dröm´ framför datorn nu igen??? Sluta sjåpa dig, du skulle se näre ä minus 46 elle 64 grader å orkan på Kalfjälle! DÅ äre kallt!

Alla läsare önskas Glad Påsk. Den närmaste tiden torde kvastflygning vara riskabelt i Jämtländskt luftrum. Eventuella påskkärringar rekommenderas att ta en omväg.

Med en lätt doft av lacknafta

Jag vet inte hur det går till, men somliga människor har sämre kroppskontroll än andra, eller använder åtminstone sin kroppskontroll sämre än andra. Min man hör dit. Två meter lång har han åtskilliga gånger dammat in huvudet i allehanda lampor, dörrkarmar och stegar, snedtak, tvärbalkar och nedhängande grenar. Jag har funderat på att bygga honom en hjälm med automatisk avståndsmätning och varningsfunktion, en som både blinkar och ger skall. Tro nu inte att det bara är kroppslängden som ger problem, onej, vi har avverkat åtskilliga mängder nedviftade glas, krossade tallrikar och omkullsprungna lampskärmar. Vår dammsugare är flitigt använd. Numera handlar vi porslin på loppis. Han blir så dyr i drift annars. Jag förstår inte hur denne man med händer som är förmögna till precisionsarbeten av sällan skådat slag kan ha så dålig koll på kroppens yttre gränser. Inte saknar han koncentrationsförmåga heller. Tvärtom. Förmodligen är det där problemet ligger. Koncentrationen är antagligen hela tiden inriktad mot kommande precisionsarbeten. Man glömmer helt enkelt var man har sitt huvud, rent fysiskt, att dörrar har dörrkarmar och att man nyss utmanade ödet genom att ställa sitt vattenglas längst ut på bordshörnet. Vi har att göra med en disträ professorstyp av praktisk natur, försjunken i allt från böcker till byggprojekt. Mycket försjunken.

Häromdagen blev hustrun utsatt för nya prövningar av sin professorstyp till man. Maken satt vi köksbordet och hade nyss ätit upp sin lunch. Makan hade ännu inte ätit upp sin dito när maken fick akut behov av kaffe. Från tanke till handling är ibland vägen mycket kort. I tanken befann sig maken troligen omedelbart och genast vid kaffebryggaren. Att transportsträckan mellan matbord och kaffebryggare involverade förbipassage av nyligen egenhändigt inköpt och på vinglig pall utplacerad tvärfull burk av maskinlack ingick inte alls i makens medvetande. Ingen som helst tanke därpå. Total avsaknad av synförmåga gällande pallar och färgburkar. Ingen koll på fötters förehavanden, må vara att de är av kanotstorlek. Ett brak väckte makan från hennes stilla och omsorgsfulla tuggande. En svordom flög kort genom luften. Sammanbiten tystnad följde. Makans blick gled ner på sina färgbestänkta fötter, vidare ut över ett färgdränkt köksgolv där en i det närmaste tom färgburk rullade fram. Vad ska man säga? Man får ta homom med jämtländskt lugn och tålamod.

Ovanstående berättelse är av maken godkänd för publicering. Han vägrar dock själv att lämna några som helst kommentarer.

Buskbryderier

Jag har bryderier. Angående buskars flyttning. När ska man göra det? Flytta buskar alltså. Nu till våren säger alla. Jamen, det är ju TJÄLE! Även på våren. I allafall här. Inte kan man väl gräva när det är tjäle heller. Häromåret var det sån tjällossning att "fjösdöra" lyftes av och ramlade in i fjöse, ja alltså i ladugården. Det gick inte att gräva undan tillräckligt för att få dörren på plats igen. Tjäle i marken. I maj.

Till doften av termosvarm choklad

För mig är arbetsbelastningen oftast mycket ojämn. Det syns här på bloggen. Fullt upp med jobb betyder helt tomt i bloggen. Man får prioritera sina göranden. Senaste tiden har mycket jobb sammanträffat med flödande vårvintersol. Jag har stulit mig till små stunder av njutning vid husväggen, nersjunken i en trädgårdsstol med fötterna i snön. Där har jag suttit översköljd av vårvintersol. Och drömt. Drömt om min barndoms vintrar och vårvintrar. Då solen stekte över snön, och reflekterades nästan obarmhärtigt. Värmde mer än sommartid, kändes det som. Vi skidade utan ytterkläder, i bara kortärmad tröja, grävde ner oss i någon driva och åt våra russin och apelsinklyftor, våra stutar med getost, och drack termosvarm choklad. Somliga turister syntes gå på tur i shorts och nylonstrumpor. (Prova inte det. Nylonstrumporna bränner in i huden. Det lär vara en mindre angenäm upplevelse.) Då, innan Stenmark och den stora fjällturismexplosionen var turisterna överlag mer exotiska än nu, inte lika belastade med prylar och "rätt" utrustning. Herr Svensson, till exempel, han åkte skidor i överrock och hatt. Nåväl, inte så långt, men ändå.

Företagsamhet

För ett par veckor sedan fick vi lära oss att Jämtland tillsammans med Gotland har flest företag per antal invånare, närmare bestämt 16 företag per 100 invånare. Och bland kvinnorna är jämtländskorna allra företagsammast. Det förvånar mig inte. När jag växte upp var var och varannan människa i min omgivning företagare. Många var mångsysslare och jag tror att det har varit så i alla tider. En stor del av landskapet är landsbygd och glesbygd. Här kommer ingen och serverar jobb på fat. Bruksmiljöer och riktigt stora industrier har egentligen heller aldrig funnits. Vill man överleva har man oftast själv fått se till att få sin utkomst. På många ställen ses företagare som en särskild sorts människor, vanligtvis någon med mycket pengar, någon som har det särskilt bra på ett sätt som inte är möjligt för alla. Så har jag aldrig upplevt det här i Jämtland. Vad jag minns var det inget konstigt eller märkvärdigt att vara företagare och inte känns det så nu heller. De flesta tycks ha insikt i vad det innebär även om de inte själva försörjer sig på det viset. Naturligtvis blir det enklare att starta ett eget företag i en sådan miljö. Och jo, även jag blev företagare...

Mötet

Var ner på affären häromdagen. (Här går man PÅ affären, inte till.) Mötte en klasskompis som jag inte sett sedan vi slutade skolan. Grundskolan. Det är åratal sedan. Rentav decennier och mansåldrar. Eoner har passerat. Mycket har hunnit tima och livet har bytt skepnad många gånger. Är vi ens samma människor som då? Åtminstone har kroppens celler hunnit förnyas ett antal gånger, livserfarenheten har ökat och hårstråna har hunnit gråna, även om det inte blivit så mycket mer bevänt med klokheten och visdomen. Min gamla klasskompis har bott här hela tiden. För mig som bott "utsocknes" känns det som om tiden har stått stilla här. Många av invånarna är desamma, en del har dött och nya barn har tillkommit. Mycket är förändrat, det är sant, ändå är allt så bekant. Som klasskompisen. Vi kände igen varandra direkt. Småpratade som om det var igår vi sågs sist. Inte tjugofem år och en hel evighet sedan. Sånt känns rätt märkligt.

Bakslag

Grannen fick rätt. I går föll två decimeter nysnö. Härligt vitt och vackert, tycker jag. U knotar något... kastar sura blickar mot grannens.

Tiderna förändras 2

Tidningen Vi, nummer 42/1968, var ett intressant nummer. Här följer ännu en talande annons, som snart kanske blir gångbar igen nu när riktigt fett och fettrika dieter åter börjar förespråkas.

Snösmältning

Det skvalar vatten både ute och inne. Smältvattnet behagar rinna genom källaren. Ingen trevlig syn. Vi väntar på markkonsulten för att få veta vad vi kan göra åt det hela. Tills dess är det bara att förundras och flytta på grejor så att inget blir förstört. Nog om det. Ute är det leråker på gården och fjällen ser ut att ha fläcktyfus. Redan. Jag vet inte riktigt vad som kan anses normalt i Jämtlands Inland och Fjälltrakter nuförtiden, men så här var det inte när jag bodde här som barn. Känner mig lite snuvad på de där fina sparkturerna i marssol, fikastunder i snödriva i april, för att inte tala om pulkaåkningen, den är nu ett minne blott. Inte ska det väl vara så här, i mitten av mars?!

Grannen sa med en kännares min att än kan det bli "bakslag". Om bakslaget innebär att vintern ännu har en framtid, hoppas jag att han får rätt.

Tiderna förändras...

Det är rätt festligt att blada i gamla tidningar, se hur världen såg ut tidigare. Det ger lite perspektiv på tillvaron, och ibland en del muntra leenden.

Annonsen nedan är hämtad från tidningen Vi, nummer 42/1968.


En bra karl fixar hyllpappret själv!

Egendomligheter

Fröken k har givit mig i uppdrag att skriva ner sex konstiga saker om mig själv. Enligt Svensk ordbok är någon "egendomlig"
om den "har avvikande eller onormala egenskaper och därför väcker uppmärksamhet". Inte väcker väl jag uppmärksamhet? Det kan jag väl aldrig tro... Eller? Här gäller det att ha koll på vad som är normalt, för att veta vad som är onormalt. Sånt är svårt. Eftersom jag lever med mig själv hela tiden blir jag ju van vid mig och då ter sig just mitt liv och mina förehavanden som normalt/normala... för mig. Det onormala speglas snarare i omgivningens reaktioner. Och jo, reaktioner får jag ibland...

Här kommer en radda för mig helt normala "egendomligheter" som omgivningen reagerat på:

Jag kan låta polyfoniskt. Det är inte vackert. Fråga min man...

Jag har en massa tegelsten, för det är bra att ha. (Jo, det är det!) Man kan göra en extra bokhylla när det behövs, till exempel. Men det är väldigt opraktiskt när man ska flytta, för flyttkartongerna blir så tunga. Fråga min man...

När det är stjärnklart ligger jag ute i hagen på ett renskinn om natten, och tittar på himlen. Det gör inte min man.

Jag envisas med att namnge mina fordon. Själv tycker jag det är helt normalt! (Fröken k håller nog med.) Min man hävdar motsatsen...

Jag har ingen känsla för fenomenet tävling. Förstår inte begreppet vinna. En gång gav min kloke man en psykologisk förklaring som spred ljus över denna för mig helt obegripliga gåta. Jag blev invigd och förstående. Tyvärr har jag glömt vad han sa. Så har även min man. Så nu är jag lika oförstående igen.

Jag pratar på allvar med två nallar, Nalle och hans Farbror. Dom bor i vår säng. Jo, det är sant! Fråga min man...

Jag är barnsligt förtjust i mitt radiostyrda utav balsa, varmlim, flortunt sidentyg och cellulosalack egenhändigt byggda segelflygplan, Fenixen. Jag brukar leka med det tillsammans med min man.

Vi har ingen TV, och jag saknar den inte. Så gör inte heller min man.

Jag lyssnar med förkärlek på franska sångare som inte kan sjunga, enligt min man.

Jag har hopplöst svårt för att lyda order och slaviskt följa alla regler. Gör helst efter mitt eget huvud. Det säger i allafall min man.

Hm, bäst att inte avslöja mer nu...

Välsignade ADSL

Funnes inte ADSL-tekniken vore vi inte bosatta i Jämtland. Så är det. Tack vara tekniken kan vi sitta och jobba i en tillvarons avkrok med hela världen som arbetsplats. Mer centralt kan det liksom inte bli. Här sitter vi med fötterna i stortofflorna och bättrar på den jämtländska handelsbalansen. In kommer nya friska skattepengar till kommunen, via små omvägar, från både utrikes och inrikes storföretag, alla garanterat utomrepublikanska. Det känns bra att amerikanska storkoncerner kan hjälpa till att betala hemtjänsten åt Hulda i Kluk.

Om detta är dock kommunen hittills fullständigt ovetande.

Preliminärt utlåtande från en nollåtta

Nästan två månader har förflutit sedan vi blev jämtlänningar. Hur har då U upplevt omställningen från inbiten Stockholmare till jämtländsk lantis? Ja, han ser då i alla fall inte lidande ut! Han har redan kunnat konstatera följande på plussidan:

• man kan köra vinkelslip och väsnas när man vill (märk väl att denna punkt kommer först...)
  
• det finns gott om utrymme att hålla på med konstiga saker i
• det finns gott om utrymme att ställa konstiga saker i
• man kan jobba hemifrån och slipper arbetsresor som kostar tid och pengar
• bättre, friskare luft, inte så mycket avgaser
• man kan ha eget hus till samma kostnad som en larvig liten förortslägenhet i Stockholmsområdet
• vattnet är gott och behöver inte smaksättas för att kunna sväljas ner
• det är enklare med hunden som kan springa fritt på gården
• vädret känns inte lika kyligt vid samma gradantal
• rätt kul att pula med eget hus trots att det är mycket jobb
• folk verkar trevligare (frun ler...)
• folk verkar mer nyfikna och intresserade
• folk bryr sig om och är hjälpsamma
• lugnare tempo
• frun verkar gladare (!)

På minussidan finns också några punkter:

• långt till gamla kompisar (ack, ja)
  
• vintern är längre (hm)
• längre till räserbaner (viktig detalj)
• man saknar skogen hemma i förorten (äh, en skogsdunge i en park, fnyser frun)
  

Frun konstaterar belåtet att plussidan tycks överväga!

Vårvinter

Mars månad. Det droppar från taken. Snön frasar under stövlarna. Det luktar vår. Det känns vår! Vårvinter. Solen återvänder och värmer mot huden. Ljuset ger en föraning om nordisk sommar, med sina fantastiska och mycket speciella färger. Det är sånt man slås av om man varit borta från Norden tillräckligt länge för att kunna se vår omgivning med en främlings ögon. Man slås av det speciella ljuset, dess skönhet. Och av tystnaden. Det är fint att ha den erfarenheten, och påminnas, nu när solen dalar och skogen färgas mörkblå.

Koka ris

Alla har vi väl någon gång köpt någon teknisk pryttel som åtföljs av en obegriplig bruksanvisning. Ibland är texten obegriplig för att dess författare inte kunde bättre, ibland beror det på bristfällig översättning. Läste nyligen en sådan liten text i den lilla tidskriften Facköversättaren, nr 1/2007. Texten kommer ursprungligen från ett rispaket som importerats från Pakistan. Kan inte låta bli att låta fler begrunda riskokningens mysterier. Varen så goda!

Så här gör man:

1. Blötning av kuper av rice för 20 minuter bevattnar in. Avrinningen och sköljer bevattnar in.
   
2. I en stor sauce panorera, komma med två kuper bevattnar till en kraftig böld. Tillfoga salt, om önskat.
3. Tillfoga rice, gå tillbaka till en böld. Laga mat 6 till 8 minuter till önskad tenderness som tillfälligt rör.
4. Avrinningsöverskottsen bevattnar om några. Täcka panorerar och går tillbaka till sparlåga för 3 till 4 minuter, tills ricen är torr och fluffig.

Solklart!

Naturen

"Det är så härligt i naturen!"

Ovanstående utbrast det fyraåriga syskonbarnet med emfas, när han tittade ut genom bussfönstret. Vid Slussen! I Stockholm. (Slussen är som bekant en av Stockholms mer intrikata trafikkaruseller.)

Barnet ifråga är uppväxt på Söder, i Stockholm.

Olika uppväxtmiljö - olika referensramar...

Snöfall utanför mitt fönster

Flingorna dalade ner. Som stilla julsnö. Vitt, mjukt och vackert. Snö ÄR vackert. Landskapet blir mjukt. Ljuden blir mjuka. Det doftar rent. Skänker ro. Det går lätt att andas. Snö är helt enkelt livgivande.

Snöskottning är också livgivande! Det är skönt att ta i med kroppen. Skotta sval, lätt och fluffig snö. Göra prydliga vallar längs gångarna, mjuka rundningar ut mot vägen. Det ska se inbjudande ut! Inte den typ av förvirrad och oorganiserad omskyffling som jag så ofta bjudits på av hyresvärdar och andra snöskottare i de sydligare landsdelar där jag bott. Ofta har det varit mer oframkomligt efter snöskottningen än innan. Jag vet inte vad som fattas dem, men röja snö det kan de inte! Kanske saknar de någon gen, vad vet jag. Eller så har de bara ett galet förhållningssätt till snön. Man måste kanske kunna ta den med ro, och tycka om den, för att kunna handskas med den.

Kökssoffan

Vi har ett gammmalmodigt kök med få skåp, vedspis och absolut ingen arbetsbänk. Det finns en liten bänkspis också, vars plattor enbart fungerar på femman... Den står på en rullvagn mitt på golvet. Det är många fönster och många dörrar. Och så KÖKSSOFFAN. Slänger man ut kökssoffan skulle vi få plats med en arbetsbänk med skåp under. Ja, till och med med en vanlig elektrisk spis. Det skulle vara rätt käckt. Men inte kan man slänga ut kökssoffan?

Kökssoffan är nästan som en hel institution i sig själv. Kökssoffan är betydelsefull! Vi som är uppväxta på landet känner vikten av att ha en kökssoffa strax innanför köksdörren. Det var på den man satte sig när man gick och hälsade på hos någon när jag var barn. Gick och hälsade på gjorde man när man hade lust och tid. Det var mest bara att stövla rakt in i köket hos den som skulle bli påhälsad. Inte några försynta telefonsamtal i förväg för att avtala besökstid. Onej! Var folk hemma så var dom hemma, och det var dom för det mesta, dom hade ju korna att passa, och då var det bara att öppna dörren och säga hej. Var det vinter, eller bara kallt i största allmänhet, klev man in med ytterkläderna på. Oavsett årstid bänkade man sig alltid på kökssoffan. Där satt man sedan och språkade och dinglade med benen. Kökssoffor har en tendens att vara ganska höga. Hade man ytterkläderna på blev det varmt efter ett tag. Då åkte ytterkläderna av och lades på soffänden. Satt man sedan tillräckligt länge började husmor plocka med kaffepanna och saftflaskor. Och "krusa", kakorna, hämtades in från skafferiet eller från burkar som förvarades på trappan i kallfarstun. Efter ett tag hade ett helt litet kalas bullats upp på köksbordet, som stod mitt på köksgolvet, och man erbjöds att stiga fram och slå sig ner. Då var man riktigt välkomnad. Jag tror för övrigt inte att det existerade ett jämtländskt hus där det saknades kakor, när jag var barn. Ett liv utan hembakade kakor vore otänkbart.

Vore det inte för kökssoffan skulle det inte ha varit lika enkelt att hälsa på objuden. Kökssoffan blev som skiljelinjen mellan inne i gården och utanför. En liten frizon som var och en på något vis alltid hade rätt att stiga in inom, såvida inte far i huset redan lagt sig till vila efter maten, på den aktuella kökssoffan... Man stör inte en vilande husfar!

På något vis var kökssoffan en del av poängen med köket, den allplats runt vilken den privata världen i huset snurrade. Vill man låta utomstående människor träda in i ens privata sfär blir det så mycket enklare om man har en kökssoffa strax innanför köksdörren. Kökssoffan blir som en sinnebild för gästfrihet. En inbjudan. På något vis känns det inte klokt att göra sig av med en sådan symbol. Det behövs mer gästfrihet i världen. Gästfrihet känns viktigare än arbetsbänkar och köksstandard. Jag tror kökssoffan får stå kvar!

Sparkföre

Vi har letat fram de gamla sparkarna. En av de många fördelarna med att bo i Södra Norrlands Inland och Fjälltrakter är att här finns ett fantastiskt sparkföre. Vägarna har vitt gnistrande vinterväglag utan minsta sandkorn. Att åka spark är speciellt. Det går lätt, snabbt, man flyger fram utan större ansträngning. Det blir ett särskilt vinande ljud mellan medarna och den packade snön på vägen. Det väcker minnen.

När jag var barn åkte jag alltid spark till skolan på vintern. Det gjorde alla. Utom någon som kom på skidor genom skogen, eller barnen från utbyarna som fick åka skoltaxi. Man blir leende när man åker spark och det känns som om solen alltid lyser och omgivningen är vindstilla, trots fartens vinddrag. På så vis känns min barndoms skolfärder alltid soliga och leende trots att det rimligen borde ha blåst och snöat ibland, och trots att jag inte alls tyckte om skolan.

Sedan jag som tonåring lämnade Jämtland för mer sydliga nejder har det inte blivit många sparkturer. Det går liksom inte att använda spark i landsdelar där man sprider sand och salt på vareviga vägsnutt, eller där det inte finns någon snö över huvud taget. Avsaknad av sparkföre är en brist.

I helgen som var var Jämtland täckt av centimeterlång rimfrost. Solen lös från blå himmel. Det var vindstilla. Vitt och gnistrande. Sagolikt. Att då få glida fram på en spark och ha milsvida vyer framför ögonen gav glädje i kroppen och lycka i sinnet. Ett bra liv helt enkelt.

Vedspislagad makaronstuvning

Det är något visst med att laga mat på vedspis. Vedspismat går inte att stressa fram. Med hjälp av näver, ved och tändstickor ska elden få liv i spisens inre. Draget ska fås igång och luftgenomströmningen måste regleras. Man måste känna sin spis och veta att reglera spjäll och olika luckor. Det är lite pyssligt, lite småtrevligt. Spisen hettas upp i sin egen takt, ingen idé att försöka hetsa den. Det knastrar och sprakar lite, doftar gott. Det blir inga stormkok, allt puttrar på så sakteliga. Perfekt för stuvade makaroner, som mest ska stå och svälla. Inga brända kastrullbottnar, ingen överkokad mjölk, bara utsökt stuvade makaroner. Sådana värmer gott i kulen skymning. Förmodligen ingen hälsosam mat att äta, egentligen, men desto mer livgivande att laga till. Dess tillagning kräver sin tid men den ger dig sitt lugn tillbaka.

Kyl- å frys

Vi har skaffat kylskåp och frysskåp. Helt moderna och energisnåla. Mycket lyxigt. I alla fall för oss... Den man som bodde här i huset före oss blev över 90 år gammal. Den enda modernitet han skaffade under sitt liv var ett kylskåp. På 50-talet eller så. Det var ett sånt där minimalt och lite bulligt kylskåp med rekorderlig stängningsanordning. Med plats för två liter mjölk och en falukorv. Och alldeles tyst. Det fungerar utmärkt. Och har varit i bruk fram till igår. Det är med viss sorg i hjärtat det nu får bo i bryggstu'n. Det känns inte helt rätt att skuffa undan en sådan trotjänare som dessutom är mycket vackrare än sina efterföljare, och som sagt, helt tyst. Ett sympatiskt drag.

Det här med temperaturen

Efter blott tio dagar som jämte har U redan begripit det här med temperaturen. Huruvida det känns kallt eller inte beror inte enbart på vad termometern visar. Luftfuktighet och vindstyrka påverkar. Vi var ute i minus 20 grader förra veckan, (MYCKET kallt enligt U:s tidigare tankebanor). Då utbrast U att "Det känns inte kallt, det är kärvt och strävt, men inte kallt!" Och så är det, här i södra norrlands inland och fjälltrakter, kylan är ofta skön. Idag är det tö. Det blaskar och takdroppar. Helt plötsligt är det ruggigt värre. Stockholmsväder. Och vi huttrar.

Hurusom vi gled utför backen

Vi har åkt kana i 45 graders backe med 375 kg fräsmaskin! Lastpall på masonitsläde. Det blir rätt stadig fart utför kan jag berätta, om nu någon undrar. Man har inte en chans att hålla emot. (Vet man friktionskoefficienten mellan masonit och packad snö kan man räkna på sånt här, men det är inte något vi ska göra här och just nu.) Hur som helst, pulkaåkning med 375 kg kompis är inte direkt en syssla att rekommendera (även om det är en upplevelse i sig själv, tro mig!) man lär dö en gruvlig död om ekipaget skulle välta eller dra snett så att man hamnar ikläm, men vad ska man göra när makens lilla älskling ska in i huset och hela tomten är en enda lång pulkabacke? Maken är i det här fallet lycklig över att ha en praktiskt lagd fru, en fru som kan baxa och spetta, vrida och knixa, tills världens otympligaste låda kommer in genom världens smalaste dörr. (Ibland blir maken också lycklig när frun känner igen en kardanknut trots att den är väl packeterad i svart plast. Men det är en helt annan historia. En annan historia är också när den då helt fruopåtänkta numera hustrun hivade upp gasolbrännaren vid middagsbordet på parets första tête-à-tête, och då pratar vi inte om små tingestar för avbränning av socker på små söta efterrätter, utan om mer rejäla doningar. Kort sagt, nämnda fru står inte helt handfallen inför praktiska ting och göromål. Följaktligen är hon rätt bra att ha.)

2,5 timmar tog allt baxande. Nu står den, fräsen alltså, i vår besynnerliga, men ändock, källare, och väntar på vidare inkoppling för att i framtiden skänka sinnesfrid åt sin, vid tanken på fräsmaskiner, lyriske husbonde.

Ännu en lyckosam dag var till ända.

Brevlådan och mjölkpallen

Har nyss varit ut till brevlådan och hämtat in posten. Ja, det är väl inte direkt något anmärkningsvärt med det. Inte var det någon speciellt intressant post att hämta heller. Det är bara det att för oss som bott långliga tider i ofrivillig lägenhet känns det lite fint att gå ut till brevlådan och hämta posten. Dra på sig storstövlarna och hasa iväg över gården, runda grannens knut och knata ner till mjölpallen, öppna locket och se efter om det blitt nåt idag. Det är en speciell liten stund.

Att brevlådan hänger på en mjölkpall gör det hela lite finare. Nostalgi. Får mig att tänka på min barndom då jag satt på mjölkpallen och dinglade med benen i väntan på bussen in till stan. Ibland kom Osvald ner med mjölkkrukorna då, de som skulle hämtas av mjölkskjutsen. Han slängde upp dem på pallen, lätt som en plätt, och där fick man sitta och trängas, jag och de övriga krukorna... Just den mjölkpallen finns inte kvar längre. Vår brevlådemjölkpall kanske rent av är byns sista återstående. Inte kommer det någon mjölkskjuts heller. Mjölken hämtas hos storbonden med gigantiska tankbilar. På vår lilla grusväg innebär de samma absurda syn som när man ser finlansfärjorna glida fram genom Stockholms skärgård. Överdimensionerat. Men nu var det inte det jag skulle orda om. Egentligen har jag ingenting speciellt att säga alls. Möjligen att det är fint att ha en brevlåda att gå till.

Man ska ta vara på dagens små glädjeämnen, sade hon förnumstigt.

Utblick, överblick och inblick

I Jämtland bor man ofta uppe på en höjd. Det känns bra. Man blickar ut. Man får överblick. När ögonens blickar kan placeras långt bort ökar perspektivet, både det yttre och det inre. Det är som om sinnet lossnar och tankarna släpps fria. Inte instängt längre. Skönt!

Evangelium

U:s liv som jämte kanske inte blir så trist ändå. Hoppingivande nyheter har nått våra öron. Den förnämliga varuhuskedjan Jula, som kränger allt från små trädgårdsslangklämmor till spånsugar, kommer att etablera sig i Östersund. De har även raggsockor och flanellskjortor! Samt julgransfötter.

Jaha?

För att förstå den evangeliska omfattningen av denna nyhet måste man veta att U är en skrotnisse, en byggare, en fixare och görare av stora mått, helt enkelt den typ av människa som hellre lägger ner fyra år på att bygga sin egen cykel istället för att åka och inhandla första bästa tvåhjuling på närmsta varuhus. För då får han den som han vill ha den! Detta är mycket viktigt. Jula är U:s Mecka, den plats dit han vallfärdar helst varje söndag, inte nödvändigtvis för att handla, vad jag förstår, utan lika mycket för att botanisera och begrunda, fundera över hur ditt och datt kan modifieras för att passa till det för tillfället pågående byggprojektet.

Östersunds nuvarande stora och totalomfattande brist på just Jula har varit en av de stora fasorna för U. Hur skulle detta kunna överlevas? Den stora våndan har nu bytts mot hopp och förväntan, längtan och rent av framtidstro. Jula kommer att slå upp portarna för alla jämtländska bygg- och pryttelvändare, "hemmafixare och proffs", sommaren 2008.

U jublar!

Rimfrost

Vi har kallfarstu. Då får man rimfrost inomhus också...

Samlade

Äntligen är vi samlade. U och skälliga hunden har anlänt med vårt sista pick och pack. Nu ska de anpassas till vinter och jämtländska manér. Väck med stadsfasoner och söderlater. Redan har de introducerats i den första utomhusaktiviteten: Pulkaåkning i egen backe samt ivrigt jagande av pulkaåkande husse.

God fart blev det, ända ner till "fjöset". Snön sprutade i ansiktet. Skrik och fniss och skratt. En vända till! Pulkorna snurrade runt, brakade in i lössnö, välte. Det blev många "änglar" tecknade i snön, efter både djur och människor. Trots inledande misstänksamhet och gnäll över "för gammal", "pinsamt" och "de e för kallt" gick leken hem hos både två- och fyrbenta familjemedlemmar.

Det finns hopp.

Fjällen sover

Där ligger de, fjällen, och sover snötäckta under rosa gryningshimmel. Morgontrött januarisol höjer sig över horisonten. Minus arton grader. Rimfrost i träd och på hus, ja överallt. Vitt. Vindstilla. Grannhundarna ylar och inte en människa syns till. Det är morgon i jämtarnas land.

Hemma

Jag anlände med vintern. Vid 10 minuters bilresa från huset började snön falla. Och den föll och den föll. Väl framme ven det runt knutarna. Många sekundmeter. Blötsnö i becksvart mörker. Och ytterdörren gick INTE att öppna! Nyckeln gick inte runt. Tog i. Tog i ännu mer. Bankade och slog. Dörren förblev stängd. Huset vägrade ta emot mig! Paniken kom krypande.

Vad gör man? Jo man utnyttjar generationers invanda grannsämja och vänskap. Man går runt och knackar dörr för att få hjälp. Och ut kom de, grannarna, fullastade med elkablar, varmluftspistoler, skiftnycklar, låssprej och allt som kunde behövas för att rädda PeLars-jäntan ur denna belägenhet. Under glatt pladder trixades det och fixades det, svors och skämtades, alltjämt med blötsnön yrandes och fastklabbandes. Det bänds och vrids, och dånk! - helt plötsligt flyger dörren upp. Jag är räddad. Jag kan andas ut. Äntligen. Huset släppte in mig till slut - och jag är hemma.

Nedkoppling

Nu drar vi ur kontakterna och Flyttar Jättelångt Bort! Det kommer därför att bli tyst här på sidan under några dagar.


Ovanstående bild har U gjort (© U, alltså), den har ingått i vårt flyttkort som distribuerats till när och fjärran.

Hej då TV:n

Sådärja. Nu är det gjort.
Nu har TV-apparaterna åkt ut. Bort. Slängts. Kasserats. Skänkts till hednamissionen.
Ingen mer TV för vår del. Vi vill ägna vår tid och våra pengar åt annat.

Avskärmade från världen?
Nejdå - Vi har ju bredband!

Att göra en gökman

Nej, det här är inget ekivokt inlägg. Det innehåller inte heller några ornitologiska utvikningar. Det handlar bara om allmän språkförvirring, möjligen om någon slags cerebrala lapsusfenomen eller om att prata fort men fel, eller helt enkelt bara fel.

Ja, jag pratar, och skriver, en hel del fel. Fel ord hoppar ur munnen, helt nya och obegripliga ord myntas, felstavningarna är många, bokstäver kastas om eller faller bort, ord byter plats och meningar blandas ihop, allt utan att jag begriper hur det går till, för jag tänkte ju rätt. Måste ha mycket skräp i tankebanorna, möjligen glapp i associationskontakterna eller något annat allvarligt fel. När nya ord eller förvirrade sammansättningar ljuder ur min mun brukar U suckandes påpeka att "Nu gjorde du en gökman igen!" Gökman?

Jo. Så här var det. U:s mormor var en pigg och pratglad dam som var rapp i orden. Trots en talförmåga i sportkommentarorshastighet hängde dock munnen inte alltid med i hjänans än snabbare tankegång. Vid en middagskonversation långt före mitt intåg i familjen lär en diskussion där Gösta Ekman skulle omnämnas ha resulterat i "den där Gökman... " Och så var begreppet Gökman myntat. (Gösta Ekman ombedes här förlåta den glada damen och hennes anförvanter för denna omskrivning som på intet vis är illa menad. Det måste påpekas att Gökman, förlåt, Gösta Ekman, är högt uppskattad av oss alla!)

Så nu vet ni det. Om någon säger att ni gör en gökman avses troligen inget obscent, det är förmodligen bara en försynt påpekan att ni gjort er skyldiga till någon språklig lustighet, i värsta fall till någon verbal obegriplighet.

Mitt senaste bidrag till den interna gökmanordlistan är frenatisk. Tänker inte orda mer om det. Nu måste vi nämligen med frenatisk energi ta itu med städning och flyttkartonger. Flyttbilen kommer på onsdag!

Sådärja

Nu har vi norrlandsstajlat bilen. Dragkrok och präktiga extraljus (modell Rally!). Någon klippte gräset på sin tomt i Östersund på julafton... det såg vi i nätupplagan av Östersunds-posten. Vi sluter oss till att motorvärmare därför inte är ett akut behov.

Sju veckor!

Pratade med en bekant igår. Han berättade att de nu varit förkylda i sju veckor, men att det började bli bättre. Sju veckor! Är det vad som väntar?

Bara 4 veckor kvar då.
För vår del.

Någon som vet hur man skrämmer snormonstret på flykten?

Drakarnas tid

Apropå det här med tidningsformatet. Jag är förmodligen en dinosaurie. Uråldrig. Opraktisk och hopplös. Men vart tog de vägen, alla dagstidningar i STORT format? Utan färg. Dessa underbara nyhetsspäckade och prasslande schabrak med många spalter och MYCKET text. Svärta! Som invaderade hela köksbordet och som lät en drunkna i sidorna. Det kändes så FINT att öppna tidningen då.

De svenska dagstidningar jag har anledning att läsa har nu alla krympt till nästan veckotidningsformat. Eländigt trist. (Men förmodligen praktiskt. Så länge man inte flyttar! De räcker numera endast till att slå in kaffekoppar i...)

P.S: Jag saknar de riktiga telefonerna också. De med stora präktiga lurar som vägde gott i handen, som stod stadigt på bordet och som satt fast med sladd i väggen, som tvingade människor att koncentrera sig på samtalet och som hindrade dem att fladdra runt och göra sju miljoner saker samtidigt. Telefoner som aldrig fick slut på batteriet och vars mottagning alltid fungerade.

Månne jag håller på att bli gammal?

Brott och otrygghet

Min mor vill inte gå ut när det är mörkt. Hon har läst om allt otäckt som händer och känner sig otrygg. Min mor bor i Jämtland där antalet anmälda brott per 100 000 invånare bara är drygt hälften jämfört med antalet brott som anmäls i Stockhloms län. Våldet utomhus har ökat något i Jämtlands mer tätbebyggda områden, det är sant om man ser till antalet anmälda våldsbrott. Men har det ökat så till den grad att man inte ska tordas gå ut? Har lokaltidningarnas skildring av brotten en alltför negativ inverkan ibland?

Vi som en liten tid till bor i en av Stockholms mer brottsintensiva områden tycker att vi har det relativt lugnt runtomkring oss. Ändå har vi haft skottlossning inom bostadsområdet tre gånger på tre år. Bilarna på parkeringsplatserna vandaliseras med jämna mellanrum och eldas i värsta fall upp så det liknar en smärre krigsskådeplats. Vi har en känd knarklangare som drar till sig suspekta personer i en av trappuppgångarna och vi hittar ofta begagnade kanyler slängda på marken här och där. Bostadsinbrotten är många och vår mininärbutik är titt som tätt stängd på grund av väpnat rån. Det låter inte alls trevligt när man skriver ner det och ser det svart på vitt. Ändå har vi som sagt inte upplevt det som speciellt otryggt eller otrevligt att bo här. Är det så illa att vi vant oss och blivit avtrubbade?

Det kom en ängel

Svärmor virvlade in i arla morgonstund. Med skurhink, trasor och allsköns tvättmedel. Fönsterrakan i högsta hugg. Klivpallen följde med och undan flög bord, växter och alla pinaler. Öppna fönstren och väck med persiennerna. Upp for hon längs väggar och tak, klängde och klättrade, sträckte och gnodde. Själva låg vi under filten i soffan, gapade, nös och förundrades. Sedan virvlade hon ut, lika fort som hon kommit. Nu är det rent, fönstren gnistrar. In lyser en timid januarisol.

Det är allt något särskilt med nyputsade fönster. Man borde unna sig det lite oftare. Vi är inte så bra på sånt, U och jag. Det känns därför alldeles fantastiskt när räddande änglar svävar in, och gör så att solen kan lysa på oss.

Operation tillvänjning

Vi har inte slagit på värmen i vår lägenhet än. U tänker att han måste härdas och vänja sig vid kyla. (Ja, ja, det är viss snålhet också. Vi betalar elvärmen själva...) Vi har därför vanligen cirka 16 grader inomhus, och tro mig, med yllestrumpor och varm tröja på känns det numera helt normalt. Inte alls kallt. Det påminner mig om de bistra vintrarna, på 70-talet var det väl?, då temperaturen sjönk under minus 40 grader. Man klädde på sig. Man vande sig. När det så småningom var endast minus 20 igen kändes det som om våren kommit. Måste knäppa upp jackan, njuta av värmen!

Allt är relativt.