I Scillans tid

Vårvindarna har mojnat, tjälen har givit med sig och Storspoven är här. Det är dags för våranna. Bråda tider. Inte tid för vila, egentligen inte tid för skriva. Dikesrenarna står i sin gulaste tussilagoblom och under alla buskar i vår trädgård lyser dussinvis, ja, hundratals, eller snarare tusentals, blå, himmelsblå och någon enstaka vit, Scilla. Det är mängder. Men nästan alla buskar måste flyttas, och nästan alla Scillor måste flyttas, för att bredda vägen så maken kommer fram med bilsläpet... Det är bara att gräva. Och gräva. Bända och dra. Slita och släpa. Vad gör man inte för sin make? (Eller för sig själv, det där med trädgård är inte så himla viktigt i makens värld. Än...) Hittills har 5 krusbärsbuskar och 7 röda vinbär fått ny växtplats. Och något hundratal Scillor. En bråkdel... Egentligen borde också trädgårdsland grävas, frön sås, ved huggas klart, lärkvirke sågas. Men hur ska man hinna? Dags att störta ut igen. Ta ett par timmar med spaden i hand, rädda de rara Scillorna, flytta någon buske, så många det går, alltmedan Storspoven bjuder på kvällsföreställning och solen går ner.