Återvändandets tidpunkt

"Det kommer alltid en tidpunkt då det är dags att återvända." Jag har burit med mig de orden. Funderar på dem ibland. De uttalades vid ett av mina många samtal med en iransk man som lever i exil i Frankrike. Han kom till Paris som ung för att studera. Det var under Shahens tid. I hemlandet kom snart Khomeyni till makten, krig utbröt och det politiska läget gjorde det omöjligt att återvända till Iran när studierna väl slutförts. Så nu lever han där, i Paris, och kan inte annat, trots att det är hög tid nu. Tid att återvända.

Själv känner jag mig privilegierad. Jag har fått återvända. Jag har något att återvända till. Har varit privilegierad nog att ha haft något att återvända från. Befinner mig i återvändandets fas, rentav. Förmodligen kan inte alla riktigt förstå det där. Kanske måste man ha vandrat längs olika stigar, passerat vissa krökar, innan begreppet ens får mening i ens hjärna. Vikten av återvändo. Vi gör var och en vår egen resa, även om vi sitter bredvid varandra på samma tåg.