Mötet

Var ner på affären häromdagen. (Här går man PÅ affären, inte till.) Mötte en klasskompis som jag inte sett sedan vi slutade skolan. Grundskolan. Det är åratal sedan. Rentav decennier och mansåldrar. Eoner har passerat. Mycket har hunnit tima och livet har bytt skepnad många gånger. Är vi ens samma människor som då? Åtminstone har kroppens celler hunnit förnyas ett antal gånger, livserfarenheten har ökat och hårstråna har hunnit gråna, även om det inte blivit så mycket mer bevänt med klokheten och visdomen. Min gamla klasskompis har bott här hela tiden. För mig som bott "utsocknes" känns det som om tiden har stått stilla här. Många av invånarna är desamma, en del har dött och nya barn har tillkommit. Mycket är förändrat, det är sant, ändå är allt så bekant. Som klasskompisen. Vi kände igen varandra direkt. Småpratade som om det var igår vi sågs sist. Inte tjugofem år och en hel evighet sedan. Sånt känns rätt märkligt.