Ett fall för CSI

Vi har ett lik i trädgården! Häromdagen harvade jag vidare med mitt grävande för att bereda plats åt ännu en körsbärsbuske. (Ja, jag har nu helt på egen hand grävt upp och flyttat 14, säger fjorton!, röda vinbärsbuskar, 5 krusbärsbuskar och dito antal körsbärsbuskar samt nyanlagt 4 kvadratmeter jordgubbsland. Varva detta arbete med lagoma doser vedhuggning och ett och annat pass kartongbärande och ni inser raskt att tanten börjar få muskler. Gyminrättningar, släng er i väggen, allt som behövs är en igenvuxen trädgård! Men nu avvek jag visst från ämnet igen...) När man gräver ser man en hel del jord, det blir liksom oundvikligt, man står där och blinkar bakom svettdropparna, bligar ner i myllan och lär så att säga känna jordens beskaffenhet. Man märker snart om något inte stämmer. Detta var vad som inträffade. Helt plötsligt låg något i jorden som inte hörde hemma där. Tog upp föremålet, kände på tyngden, och konstaterade att det nog var en benbit. Ja, jo, sånt kan ju ligga i jorden. Tänkte inte mer på det. Tog några spadtag till och där, där var något större. Petade lite, och så: Jag stirrade in i en käke med tänder! Den flinade tillbaka. Jösses! Ett lik! Här? Vem är ihjälslagen? Var mormor mördare? Vilka hemska historier ruvar släkten på? Vad gör man? Jo, man petar lite till och andas ut, konstaterar att det nog trots allt inte är en människa. Gaddarna är för stora. En häst då? Pålle? Norma? Blacken? En ko? Eller - jag vet - en MAMMUT! Jag vill gärna tro att det är en mammut. En ullhårig en, som gått och betat häromkring någon gång för årtusenden sedan. Det skulle liksom skänka lite extra pastoralt skimmer över omgivningarna. Och sätta fart på fantasin.

Någon som är bra på osteologi därute?