Grannars förehavanden i vårbrukstid

Min käre U har nu upptäckt att det finns vissa olägenheter med att bo på landet. Det finns nämligen bönder här. Bönder är inte en yrkesgrupp U tidigare stiftat närmare bekantskap med. Ja, egentligen har han inte gjort det nu heller, stiftat bekantskap med själva bönderna alltså. Däremot har han blivit mycket medveten om en av bondens förehavanden på våren: dyngspridningen. Om våren sprider bonden dynga på åkern för att där ska växa bättre. Det har U nu lärt sig med varje por av sin långa lekamen. I vår närhet har vi åkrar i alla fyra väderstreck. Just nu är bonden inne i sin mest dyngspridningsintensiva period. Här sprids dynga till både höger och vänster, på korsan och tvärsan, dagarna i ända. En och annan droppe hamnar också på vägen. Vi kan liksom inte undgå att märka vad som är på gång. Oavsett åt vilket håll vinden ligger på blir vi insvepta i ett dyngosande töcken. Dyngan är nuförtiden uppblandad med urin till en flytande massa med onämnbar lukt, en lukt som kryper in i varje vrå, in i hus och hem, fyller skafferier och slår sig fast i samtliga kläder. (Den som glömmer tvätten ute får otrevliga överraskningar...) U upplever detta som synnerligen obehagligt, ja rent av som kväljande outhärdligt. Jag tror bestämt han längtar tillbaka till Storstans bilavgaser! Efter morgonens hundpromenad kom han in både bleksiktig och darrig med igentäppt näsa och klagade på huvudvärk, på gränsen till kräksjuk och svimfärdig. De är ju så känsliga de här inbitna stadsborna. Eller finns det dyngallergi??