Med en lätt doft av lacknafta

Jag vet inte hur det går till, men somliga människor har sämre kroppskontroll än andra, eller använder åtminstone sin kroppskontroll sämre än andra. Min man hör dit. Två meter lång har han åtskilliga gånger dammat in huvudet i allehanda lampor, dörrkarmar och stegar, snedtak, tvärbalkar och nedhängande grenar. Jag har funderat på att bygga honom en hjälm med automatisk avståndsmätning och varningsfunktion, en som både blinkar och ger skall. Tro nu inte att det bara är kroppslängden som ger problem, onej, vi har avverkat åtskilliga mängder nedviftade glas, krossade tallrikar och omkullsprungna lampskärmar. Vår dammsugare är flitigt använd. Numera handlar vi porslin på loppis. Han blir så dyr i drift annars. Jag förstår inte hur denne man med händer som är förmögna till precisionsarbeten av sällan skådat slag kan ha så dålig koll på kroppens yttre gränser. Inte saknar han koncentrationsförmåga heller. Tvärtom. Förmodligen är det där problemet ligger. Koncentrationen är antagligen hela tiden inriktad mot kommande precisionsarbeten. Man glömmer helt enkelt var man har sitt huvud, rent fysiskt, att dörrar har dörrkarmar och att man nyss utmanade ödet genom att ställa sitt vattenglas längst ut på bordshörnet. Vi har att göra med en disträ professorstyp av praktisk natur, försjunken i allt från böcker till byggprojekt. Mycket försjunken.

Häromdagen blev hustrun utsatt för nya prövningar av sin professorstyp till man. Maken satt vi köksbordet och hade nyss ätit upp sin lunch. Makan hade ännu inte ätit upp sin dito när maken fick akut behov av kaffe. Från tanke till handling är ibland vägen mycket kort. I tanken befann sig maken troligen omedelbart och genast vid kaffebryggaren. Att transportsträckan mellan matbord och kaffebryggare involverade förbipassage av nyligen egenhändigt inköpt och på vinglig pall utplacerad tvärfull burk av maskinlack ingick inte alls i makens medvetande. Ingen som helst tanke därpå. Total avsaknad av synförmåga gällande pallar och färgburkar. Ingen koll på fötters förehavanden, må vara att de är av kanotstorlek. Ett brak väckte makan från hennes stilla och omsorgsfulla tuggande. En svordom flög kort genom luften. Sammanbiten tystnad följde. Makans blick gled ner på sina färgbestänkta fötter, vidare ut över ett färgdränkt köksgolv där en i det närmaste tom färgburk rullade fram. Vad ska man säga? Man får ta homom med jämtländskt lugn och tålamod.

Ovanstående berättelse är av maken godkänd för publicering. Han vägrar dock själv att lämna några som helst kommentarer.