En helg på vedbacken
I fredags kom veden. En stor hög. Vädret iklädde sig sommarklänning och inbjöd till utevistelse. (21 grader i skuggan hos oss, 6 grader på Åreskutans topp, samt vindstilla! Jämtland i mitten av april.) Maken tog fram yxan. Högg sju skottkärror fulla. I en följd och i rask takt. Entusiasmen var stor och optimismen högtflugen. Han ligger nu för ankar. Är mindre entusiastisk, om man så säger. Ack och ve. Oj och aj. Efter ett helt liv framför datorn, helt utan kontakt med lantliga göromål, kan plötsliga vedhuggningsanfall få sina följder. (Själv har jag förstås huggit samma mängd, fast uppdelad på flera omgångar, i något långsammare tempo. Och mår alldeles utmärkt! Är böjd att sjunga långsamhetens lov...)
Nu ska här inhandlas vedklyv, säger maken.
4 kommentarer:
Är det sant? Det närmaste jag vet om U:s erfarenhet av ved är när han testade sina små flygplan i närheten av en vedstapel i skärgården. Hans morbror och far stod för vedhuggningen! Jag är imponerad, men håller med om att en vedkap är en god investering!
Nja, det kanske var lite mindre än just sju skottkärror fulla, men ändock för mycket för den som är helt otränad... Till idag har dock vedhuggarn hämtat igen sig OCH, inte minst, kunnat konstatera att MAGEN har antagit en UNGDOMLIGARE form. Mer ved har nu huggits och vedklyvar anses vara för veklingar! (Trots att det är extrapris på vedklyvar på det fantastiska varuhuset vars namn består av fyra bokstäver och börjar på J...)
Än är undrens tid inte förbi!
Förresten, han har att brås på. Hans farfars syster högg ved till 92-års ålder, då bad vi henne att sluta.
Se där, vedhuggning i lagoma doser är förmodligen bara nyttigt! Så länge man inte hugger sig i benet...
Skicka en kommentar