Ett hjärta stort

Nu har det hänt igen. Grannen (se även här) har halvt om halvt skrämt slag på den stackars stockholmsfödde maken. Den arme kraken är genuint okunnig om "naturlig" mat. Han tror fortfarande att normala fiskar är exakt rektangulära och att mjölken tillverkas i industrin. Aldrig har han sett ett nyslaktat djur.

I helgen gick han så ut på gården med hunden. I godan ro promenerade de ner genom hagen, njöt av lugnet och dagsfärska dofter. Då kommer grannen travandes. Från vänster. Med håret på ända och blodslamsor långt upp över armarna. U hävdar bestämt att han hade något vilt i blicken. "Ta den här!", sa grannen, och räckte fram den bloddrypande köttklump, stor som en fotboll, som han bar i ena näven. "De e bära å salta'n." U var vettskrämd. Han hade just förärats ett nyutskuret oxhjärta.

Sånt är grannvänskap på jämtlandsvis. Vänskap av den mest ärliga och trogna sorten.

Förskräckt berättade U e-postledes för en av sina vänner (med rötter i jämtland) om denna sin traumatiska upplevelse, funderade på om han borde ha flyttat till Skåne istället.

Svaret blev detta (och nu citerar jag helt olovandes!):

"Skåne!
Nu tog du väl i?
Leder inte dom statistiken över flest galningar och problem per capita i norra Europa?
Hells Angels/Bandidos/Outlaws, Hela Sjöbo, Måns Zelmerlöw, Salmonella, Rosengård, Grisbönder, Ann-Louise Hansson, Rättspsyk i Hässleholm, Vildsvin, Skyfall, Pierre Shori, Danskar, Översvämningsmyggor, Fotröta, E6, Nordiska festivalen, Mördarsniglar, och Språket.

Sådant är du helt befriad ifrån. Vad är väl då ett älghjärta givet med kärlek, eller en stunds doft av bondens organiska fertilisering av åkern och samernas överlevnadsjakt att klaga på?
Att leva i Jämtland är som att leva i en dokumentär med regi av Roy Andersson. (Lite grått, kanske tråkigt, men det som händer är på riktigt)
Att leva i södra Sverige är mer som att leva i en film av Quentin Tarantino. (Ytterlighetens känslor och fartfylld meningslöshet)."

Med detta vill vi absolut inte säga något illa om södra Sverige och dess invånare. Det är bara ett härlig sätt att trösta den stackars vilsne storstadsbon som hamnat långt, långt bort i skrämmande marker.

Assigna alla knobbar oldschool style!

Det är inte mycket bevänt med skrivandet här i bloggen numera, men här kommer några av veckans små iakttagelser:

- I måndags snöade det halva dagen.

- Idag vaknade vi till en vit och frostnupen värld.

- Sedan läste vi detta på nätet. Sagt om ett samplerprogram för datorer:

Men annars är det fett sjuktgrymt, vilka möjligheter för folk med en midiklaviatur som inte orkar assigna alla knobbar oldschool style.
Och feeett med smutt byte mellan alla ljuden i livemode, seamless övergång när man byter patch!

Väljer att inte kommentera ovanstående närmare...

Höst

Nu är hösten ovillkorligen här. Har kommit överens med grannen om att det är ovanligt tidigt. Det är älgjaktstider nu. Vill minnas att vid den tiden brukade vi vandra i skogarna och plocka hinkvis med lingon och svampar i mängd när jag var barn. Solen gassade och det var behagligt att vara ute i kortärmat, sitta i en glänta och gona sig på fikastunden. Så är det inte nu. Vindarna isar och björklöven virvlar gula i luften. Rönnarna slår över i rött och citronmelissen börjar se lite anfrätt ut. Eldningssäsongen har börjat och jag kärrar in stora lass med ved mest varje dag. Och var inte fjällen något vit-tonade imorse? Termometern säger att vi haft vår första natt för säsongen med en temperatur under noll grader. Bara -0,1 grad men ändå. Är glad att jag kommit ihåg att ta in fuchsiorna på kvällarna. Ute trivs dock fortfarande blåklint och ringblommor, rosenskära, solrosor, vallmo och andra trotjänare som tappert trotsar de första frostförsöken. Plockade in ett stort fång idag sedan jag skördat de sista bondbönorna. Bondbönsoppa sitter fint när kylan kommer krypande. De är så tacksamma och lättodlade, bondbönorna, men ändå ignorerade av de flesta.

Tomater, ost och korv

Som alla vet och somliga hatar kan man inte vara anonym i ett litet samhälle. Det för ofta med sig att man tänker mer på andra. En del ägnar sig åt det där som kallas social kontroll (det vill säga skvaller), själv har jag råkat bli mer noga med mina konsumtionsval nu när vi bor på liten ort, riktigt präktig faktiskt. (Möjligen mer skvallrig också???). Allt ska helst vara närproducerat och gynna både vårt lokala näringsliv och miljön. Jajamänsan. Det blir jämtländska tomater på bordet, trots att de är dyrare. (Nej, har inte hunnit odla egna än, suck... Nästa år! Kanske...) Och jämtländsk ost så ofta plånboken tillåter. Den är oftast inte dum, (osten vill säga, plånboken kan jag nog tycka både det ena och det andra om...) En del av ostarna håller riktigt hög klass. (Och då ska ni veta att jag är både smått besatt av ost och har ett förflutet i ostriket Frankrike. Just den delen av mitt förflutna kanske inte var så långvarig, men den var desto ostrikare.) Faktum är att det mesta av det som produceras häromrkring är riktigt bra, förutom korven då... Den avstår vi helst ifrån. Det går liksom inte att vara präktig och konsekvent om smaken inte passar, hur gärna man än skulle vilja.

Idag också

När skymningen faller drar jag på mina gamla bruna arbetarskor och spankulerar ut en stund. Går en runda i trädgården. Tittar. På både stort och smått. Nyper i ett litet blad. Doftar på någon blomma. (Ja, jag har faktiskt den doftrika Rosa Mundi i blom just nu. Helt galet. En buske som jag köpte som apotekarros men som nu visat sig vara alldeles polkagrisrandig. Nåväl, de är ju närstående, och vore det nu inte för att jag redan hade en Rosa Mundi i trädgården skulle jag inte klaga. Den doftar ju som sagt och därtill alldeles ljuvligt!) Det är njutbart att gå sin runda i skymningen och se färgtonerna växla och försvinna, känna lugnet som kommer, spana ut över landskapet, se fjällen, sjön, molnen, läsa av stämningarna och väderleken. Man sover så mycket bättre då.

Skymning

Skymningen faller på. Påtagligt tidigare från vecka till vecka nu, nästan från dag till dag. Det är riktigt skönt. Skymningen faller och lugnet lägrar sig. Måsten försvinner och tiden blir min.

Igelkotten

Igår natt såg vi igelkotten på gården igen! Förr hade igelkottefamiljen sitt bo i ett ris- och stenröse under den vackra häggen i trädgården. Måste ordna den ett bra bo igen.

Fläder

Nu har jag sett fläderbuskar i två jämtländska trädgårdar! I både zon 6 och 7. De har stått där i flera år. Det finns hopp med andra ord...

Den första skörden

Idag blev det svartvinbärsplockning. Skörden blev inte så stor eftersom vi bara har två stackars igenväxta buskar. Men ack så goda de är, bären. En gammal sort av okänt ursprung. Smakar som svartvinbär ska. Mycket och härligt! Har smakat några nyare sorter, bland annat Storklas som var tämligen smaklösa och Östersund (!) som var riktigt goda, nästan som våra egna. Skulle jag köpa nya buskar skulle det få bli Östersund. Ska först rensa ur våra gamla buskar, göra avläggare (eller hur det nu heter...) och försöka få till fler buskar och bättre skörd. För det har nu visat sig att till och med den svartvinbärsskyende maken gillar saften från gårdens egna odlingar...

Bortkollrad

Ja, just bortkollrad har jag varit. Betagen, bergtagen, förtrollad och förvirrad av denna min första hellånga jämtlandssommar på åratal och sedan decennier. Alltifrån marssolens återkomst och aprils kvillrande rännilar av smältvatten i surdoftande vårjord och fram till nu, då kyliga vindar påminner om den höst som komma skall. Ljungpiparen på fjället, mormors borstnejlikor, liljekonvaljerna under vinbärsbuskarna, buskaget med vildhallon, allt är sig likt och lika fantastiskt. De gamla vännerna finns här precis som förr. Utom igelkotten med familj. Den är spårlöst borta. Trist tycker jag. U å sin sida bryr sig inte, eftersom han aldrig sett igelkottarna saknar han dem heller inte. Och inte blir han betagen av utsikten eller faller i trans över stämningen på fjället och för honom är den ena blomman den andra lik och tämligen ointressant... Förmodligen tycker han hustrun är fnoskig!

Frihet

Vår jämtländska sommar må bjuda på både "småsväda" och en och annan myggjäkel. Jodå, föralldel, vi har broms också. Och getingar. Nog så plågsamt ibland. Ändå känns det härligt kryp- och insektsfritt ute. Som vore vi befriade från tyranniet. Vi lever numera i frihet! Vi behöver inte längre föra krig mot fästingeländet. Sådant känns som ett minne blott. Inte en enda fästingrackare har vi sett i sommar, ingen liten illbatting har bitit sig fast i våra mjälla lekamen. Inte ens på hunden.

Att bo i Jämtland har sina fördelar.

(Ja hu, vi vet. Fästingtrupperna opererar redan i länets sydligare delar.)

Man borde inte ha semester

I morse ville det sig inte alls. Jag lyckades inte utföra den mest rutinmässiga arbetsuppgift på korrekt sätt utan spolierade halva, ja näst intill hela, min frukost. Jag brukar dricka ett glas juice. (Eller borde jag skriva jos så som föreslås i somliga ordlistor? Nej, jag väljer juice, för att förhindra all möjlig sammanväxling med delstatshuvudstaden Jos i Nigeria. I närheten av Jos finns förövrigt en mycket stor och intressant tennfyndighet, men det är som vanligt en annan historia. Nu åter till min frukost.) Jag brukar alltså dricka ett glas juice till frukost. Samt två koppar te. Ja, ja, jag vet, man ska inte dricka te samtidigt som man intar C-vitaminhaltig föda eftersom C-vitaminet då förstörs. Men, nu brukar jag göra så i alla
fall, dricka först min juice och sedan mitt te. Grönt te. Med rostade risgryn i. Det senare är mycket viktigt vid min frukost. Detta med min juice och mitt te är en vid det här laget uråldrig vana, i allafall sedan ett par decennier. Man skulle kunna säga att jag numera har rutin på att servera mig min frukost. Om man tar och räknar på det hela kan man konstatera, om man räknar lågt med 15 år, gör avdrag för eventuella uppvaknanden på annan ort, någon enstaka magsjuka och andra frukostförstörande tilldragelser, att jag serverat mig just denna frukostkombination dryga femtusen gånger. Man kan utan att ha alltför stora fordringar kunna förvänta sig att detta är något jag numera kan hantera. Hälla juice i juiceglaset, teblad i tekannan och vatten därpå. Inte särskilt avancerat. Borde gå som en dans både halvsovandes och med förbundna ögon på huvudet ståendes. Men icke. Sömndrucket plockas tekannan fram. Juiceglaset också. Med släpiga steg hämtas även tekopp och tesil. Filkopp också faktiskt, under pust och stön, och sedan sked. Samt fil i kallt paket. Teblad läggs omsorgsfullt i kannan, rätt mängd ska det vara till det uppmätta vattnet. Och juicen hälls upp. Kylskåpets sista juicedroppar kramas ur sitt paket. Men nej! Skrik och bestörtning! Förfärat vaknar jag raskt till. Ser den sista droppen som faller ur det tomma paketet, och ner i, just det - tekannan! Sådana här händelser är inte roliga innan man hunnit vakna, vilket man inte gjort innan man fått sin frukost.

Dagens upptäckt: tespetsad apelsinjuice är odrickbar... Dagens fundering: Håller jag på att bli förvirrad, på allvar?

Saken är den att författtaren till dessa ord har utfört flera smått besynnerliga handlingar på senaste tid. Handlingar av typen spruta vatten rakt upp med trädgårdsslangen och inte inse att detsamma, alltså vattnet, på grund av gravitationens tilldragande kraft nödvändigtvis måste komma ner igen, rakt ner på den i slangen hållandes varelsen, alltså på mig själv. Effekten blir blöt. Eller koppla in slangen från vattenkranen på kopplingen på trädgårdsslangvindan och förgäves försöka få vatten ur sprutmunstycket efter att ha verifierat att vattnet är ordentligt påvridet till max. I det läget vill man kontrollera att vatten verkligen strömmar i slangen från kranen och l-o-s-s-a-r därför just den slangen från slangvindans koppling. Observera: med kranen påvriden till max! Effekten blir sjöblöt. Sällan har den förundrat påseende maken gapskrattat så hjärligt och innerligt innan han slutligen försynt undrat varför jag inte anslutit slangen till den rätta kopplingen och inte till plastattrappen bredvid, den som inte har någon som helst koppling med slangen på slangvindan och som dessutom helt saknar hål! Ja, man kan undra hur det står till egentligen. Har jag smittats av min käre makes omvittnat förvirrade förhållande till tingens placering i det tredimensionella rummet, se här, eller kan det möjligen vara den sedan ett par dagar rådande semestern som fått sinnena att redan fullständigt förslappas så till den grad att jag inte längre vet hur man ansluter en vattenslang, var jag har tekannan eller ens mig själv? Betyder det i så fall att jag omgående borde avbryta dessa dagar av lättja för att förhindra vidare eventuellt än mer förödande kalamiteter, alternativt kalabalik? Borde vissa människor avstå från semester för sitt eget bästa, för sin egen säkerhet? Detta är frågor jag nu funderar på.

(Som klipska och rutinerade läsare av denna blogg förmodligen redan listat ut är den oss omgivande väderleken inte helt förenlig med mer njutbara utomhusaktivteter varför den här numera sommartorkande bloggen begåvats med ytterligare ett litet inlägg.)

Några dagar till

Snart händer det! Bara några dagar till, sedan ska även jag få det där som alla så ivrigt talar om: semester. Två veckor minst, kanske rent av tre, eller, nästan otänkbara tanke, ska jag tordas slå till med fyra? Fyra veckor skulle vara fint. Det var väl något decennium eller två sedan sist...

Semester innebär olika saker för olika människor. Jag har till och med hört en sommarlovsledig lärare klaga över att han inte haft någon semester på flera år. Semester för honom innebar att göra resor utomlands. I svensk ordbok står att semester är en "period med betald ledighet som ingår i tjänst enl. lag el. avtal; ofta förlagd till sommartid; avsedd för vila m.m." Så mycket vila kommer det inte att bli för min del. Här måste kittas fönster och isoleras vindar. Förhoppningsvis kan jag ändå få ta mig en tur på fjället, stjäla mig till en dag eller två i hängmattan, omgiven av mina vänner böckerna. Det är för mig en riktig semester.

Summan av lasterna är konstant

Så har det hänt igen. Jag vet inte hur det kommer sig men med jämna mellanrum drabbas jag av akut bokköparfeber. Ha-begäret pockar på och slår ut all normal tankeverksamhet och praktisk förmåga. Sinnesrubbad som en nyförälskad tonåring sitter jag där och drömmer om de ännu oinköpta böckerna. Låter tanken vända blad och blicken glida över imaginära sidor. Riktigt trånar. I något stackars undanträngt hörn bland de drogade hjärnvindlingarna finns dock en smula förnuft som försöker tala förstånd med mig, argumentera för bättre utnyttjande av surt förvärvade penningar, som påtalar bristen på förvaringsplats för den här typen av föremål, eftersom, ähum, huset redan svämmar över av sjuttioelva tusen tingestar av samma slag men med skiftande format och innehåll. Som sista utväg påtalar förnuftet följande ytterst sanna och obarmhärtiga faktum: Jag behöver inte fler böcker! Behöver inga böcker alls! Den som försökt tala förstånd med en förälskad tonåring vet att förnuftet inte får mycket gehör för sina maningar... Just nu är det trädgårdsbokfeber som rasar. Det måste bero på regnet. Regnet hindrar utförandet av vissa trädgårdsgöromål. Kanske blir böcker då en fantasitillflykt att ta till som surrogat. Trädgårdsabstinens av något slag. Vad vet jag. Jag har beklagat mig för maken och bett honom hålla ett vakande öga, försöka se till att jag inte rusar iväg och ruinerar oss. Han konstaterar torrt att det åtminstone inte är knark jag är ute efter. Vi är tacksamma för det.

Droppar faller

Mormors rosor i vilda buskage har fyllt vår trädgård med berusande dofter den senaste tiden. Överdådigt har de blommat, i häpnadsväckande mängd. Fyra sorter tror jag mig ha hittat, förmodligen varianter på vildrosor, och kanske vresrosor. De har överlevt decenniers vanvård och dessutom passat på att sprida sig, ta plats och rent av ta över delar av trädgården. Jag har blivit drabbad av rosförälskelse. Så ljuvliga är de. Måste vara ute varje ledig minut och njuta. Det blir inte så mycket bevänt med skrivandet då. Idag regnar det dock. Passar på att plita ner ett par rader nu när dropparna faller, och rosenblomsbladen med dem.