En nackdel

Den här bloggen har något slags försök till tema ibland: Hur det kan vara att flytta från stad till landsbygd, att flytta hem eller att flytta bort, och kringelkrokar däromkring. För det mesta är jag positiv till att bo på landet och kan inte direkt se några nackdelar med det.

Men. Helt plötsligt har det nu dykt upp en liten olägenhet. En nackdel med att bo på landet! Ett litet gissel har krupit fram. Uppför avlopps- och vattenledningarna under vår diskbänk i köket har de kravlat in i vår boning och stört vår tillvaro. Lämnat oönskade visitkort och härjat runt helt utan lov. Mussäsongen är här! När kylan kommer söker sig de söta varelserna in i våra varma boningar, där delikatesser serveras knapervänligt framlagda i skymundan bak stängda dörrar. Kan inte bli trevligare ur mussynpunkt. Mindre trevligt för oss. Som tur är har familjens betassade nytillskott redan visat prov på välutvecklade jaktanlag. Vi hoppas stort på att den lilla vildbasen ska ta ut en del av sin överskottsenergi på musjakt. I övrigt får vi väl försöka omorganisera sophanteringen och täta så gott det går i alla skrymslen och vrår. Sånt behövde vi aldrig tänka på när vi bodde i lägenhet.

Bävergäll

Läste dessa mycket passande serierutor i en tidning. Jan Berglin har ritat och teckningen kommer ursprungligen från albumet Berglinska tider, utgiven på Ordfronts förlag.

Mer om bävergäll kan man läsa här .

Återvändandets tidpunkt

"Det kommer alltid en tidpunkt då det är dags att återvända." Jag har burit med mig de orden. Funderar på dem ibland. De uttalades vid ett av mina många samtal med en iransk man som lever i exil i Frankrike. Han kom till Paris som ung för att studera. Det var under Shahens tid. I hemlandet kom snart Khomeyni till makten, krig utbröt och det politiska läget gjorde det omöjligt att återvända till Iran när studierna väl slutförts. Så nu lever han där, i Paris, och kan inte annat, trots att det är hög tid nu. Tid att återvända.

Själv känner jag mig privilegierad. Jag har fått återvända. Jag har något att återvända till. Har varit privilegierad nog att ha haft något att återvända från. Befinner mig i återvändandets fas, rentav. Förmodligen kan inte alla riktigt förstå det där. Kanske måste man ha vandrat längs olika stigar, passerat vissa krökar, innan begreppet ens får mening i ens hjärna. Vikten av återvändo. Vi gör var och en vår egen resa, även om vi sitter bredvid varandra på samma tåg.

Mötet

Var ner på affären häromdagen. (Här går man PÅ affären, inte till.) Mötte en klasskompis som jag inte sett sedan vi slutade skolan. Grundskolan. Det är åratal sedan. Rentav decennier och mansåldrar. Eoner har passerat. Mycket har hunnit tima och livet har bytt skepnad många gånger. Är vi ens samma människor som då? Åtminstone har kroppens celler hunnit förnyas ett antal gånger, livserfarenheten har ökat och hårstråna har hunnit gråna, även om det inte blivit så mycket mer bevänt med klokheten och visdomen. Min gamla klasskompis har bott här hela tiden. För mig som bott "utsocknes" känns det som om tiden har stått stilla här. Många av invånarna är desamma, en del har dött och nya barn har tillkommit. Mycket är förändrat, det är sant, ändå är allt så bekant. Som klasskompisen. Vi kände igen varandra direkt. Småpratade som om det var igår vi sågs sist. Inte tjugofem år och en hel evighet sedan. Sånt känns rätt märkligt.

Preliminärt utlåtande från en nollåtta

Nästan två månader har förflutit sedan vi blev jämtlänningar. Hur har då U upplevt omställningen från inbiten Stockholmare till jämtländsk lantis? Ja, han ser då i alla fall inte lidande ut! Han har redan kunnat konstatera följande på plussidan:

• man kan köra vinkelslip och väsnas när man vill (märk väl att denna punkt kommer först...)
  
• det finns gott om utrymme att hålla på med konstiga saker i
• det finns gott om utrymme att ställa konstiga saker i
• man kan jobba hemifrån och slipper arbetsresor som kostar tid och pengar
• bättre, friskare luft, inte så mycket avgaser
• man kan ha eget hus till samma kostnad som en larvig liten förortslägenhet i Stockholmsområdet
• vattnet är gott och behöver inte smaksättas för att kunna sväljas ner
• det är enklare med hunden som kan springa fritt på gården
• vädret känns inte lika kyligt vid samma gradantal
• rätt kul att pula med eget hus trots att det är mycket jobb
• folk verkar trevligare (frun ler...)
• folk verkar mer nyfikna och intresserade
• folk bryr sig om och är hjälpsamma
• lugnare tempo
• frun verkar gladare (!)

På minussidan finns också några punkter:

• långt till gamla kompisar (ack, ja)
  
• vintern är längre (hm)
• längre till räserbaner (viktig detalj)
• man saknar skogen hemma i förorten (äh, en skogsdunge i en park, fnyser frun)
  

Frun konstaterar belåtet att plussidan tycks överväga!

Evangelium

U:s liv som jämte kanske inte blir så trist ändå. Hoppingivande nyheter har nått våra öron. Den förnämliga varuhuskedjan Jula, som kränger allt från små trädgårdsslangklämmor till spånsugar, kommer att etablera sig i Östersund. De har även raggsockor och flanellskjortor! Samt julgransfötter.

Jaha?

För att förstå den evangeliska omfattningen av denna nyhet måste man veta att U är en skrotnisse, en byggare, en fixare och görare av stora mått, helt enkelt den typ av människa som hellre lägger ner fyra år på att bygga sin egen cykel istället för att åka och inhandla första bästa tvåhjuling på närmsta varuhus. För då får han den som han vill ha den! Detta är mycket viktigt. Jula är U:s Mecka, den plats dit han vallfärdar helst varje söndag, inte nödvändigtvis för att handla, vad jag förstår, utan lika mycket för att botanisera och begrunda, fundera över hur ditt och datt kan modifieras för att passa till det för tillfället pågående byggprojektet.

Östersunds nuvarande stora och totalomfattande brist på just Jula har varit en av de stora fasorna för U. Hur skulle detta kunna överlevas? Den stora våndan har nu bytts mot hopp och förväntan, längtan och rent av framtidstro. Jula kommer att slå upp portarna för alla jämtländska bygg- och pryttelvändare, "hemmafixare och proffs", sommaren 2008.

U jublar!

Samlade

Äntligen är vi samlade. U och skälliga hunden har anlänt med vårt sista pick och pack. Nu ska de anpassas till vinter och jämtländska manér. Väck med stadsfasoner och söderlater. Redan har de introducerats i den första utomhusaktiviteten: Pulkaåkning i egen backe samt ivrigt jagande av pulkaåkande husse.

God fart blev det, ända ner till "fjöset". Snön sprutade i ansiktet. Skrik och fniss och skratt. En vända till! Pulkorna snurrade runt, brakade in i lössnö, välte. Det blev många "änglar" tecknade i snön, efter både djur och människor. Trots inledande misstänksamhet och gnäll över "för gammal", "pinsamt" och "de e för kallt" gick leken hem hos både två- och fyrbenta familjemedlemmar.

Det finns hopp.

Hemma

Jag anlände med vintern. Vid 10 minuters bilresa från huset började snön falla. Och den föll och den föll. Väl framme ven det runt knutarna. Många sekundmeter. Blötsnö i becksvart mörker. Och ytterdörren gick INTE att öppna! Nyckeln gick inte runt. Tog i. Tog i ännu mer. Bankade och slog. Dörren förblev stängd. Huset vägrade ta emot mig! Paniken kom krypande.

Vad gör man? Jo man utnyttjar generationers invanda grannsämja och vänskap. Man går runt och knackar dörr för att få hjälp. Och ut kom de, grannarna, fullastade med elkablar, varmluftspistoler, skiftnycklar, låssprej och allt som kunde behövas för att rädda PeLars-jäntan ur denna belägenhet. Under glatt pladder trixades det och fixades det, svors och skämtades, alltjämt med blötsnön yrandes och fastklabbandes. Det bänds och vrids, och dånk! - helt plötsligt flyger dörren upp. Jag är räddad. Jag kan andas ut. Äntligen. Huset släppte in mig till slut - och jag är hemma.

Nedkoppling

Nu drar vi ur kontakterna och Flyttar Jättelångt Bort! Det kommer därför att bli tyst här på sidan under några dagar.


Ovanstående bild har U gjort (© U, alltså), den har ingått i vårt flyttkort som distribuerats till när och fjärran.

Hej då TV:n

Sådärja. Nu är det gjort.
Nu har TV-apparaterna åkt ut. Bort. Slängts. Kasserats. Skänkts till hednamissionen.
Ingen mer TV för vår del. Vi vill ägna vår tid och våra pengar åt annat.

Avskärmade från världen?
Nejdå - Vi har ju bredband!

Att göra en gökman

Nej, det här är inget ekivokt inlägg. Det innehåller inte heller några ornitologiska utvikningar. Det handlar bara om allmän språkförvirring, möjligen om någon slags cerebrala lapsusfenomen eller om att prata fort men fel, eller helt enkelt bara fel.

Ja, jag pratar, och skriver, en hel del fel. Fel ord hoppar ur munnen, helt nya och obegripliga ord myntas, felstavningarna är många, bokstäver kastas om eller faller bort, ord byter plats och meningar blandas ihop, allt utan att jag begriper hur det går till, för jag tänkte ju rätt. Måste ha mycket skräp i tankebanorna, möjligen glapp i associationskontakterna eller något annat allvarligt fel. När nya ord eller förvirrade sammansättningar ljuder ur min mun brukar U suckandes påpeka att "Nu gjorde du en gökman igen!" Gökman?

Jo. Så här var det. U:s mormor var en pigg och pratglad dam som var rapp i orden. Trots en talförmåga i sportkommentarorshastighet hängde dock munnen inte alltid med i hjänans än snabbare tankegång. Vid en middagskonversation långt före mitt intåg i familjen lär en diskussion där Gösta Ekman skulle omnämnas ha resulterat i "den där Gökman... " Och så var begreppet Gökman myntat. (Gösta Ekman ombedes här förlåta den glada damen och hennes anförvanter för denna omskrivning som på intet vis är illa menad. Det måste påpekas att Gökman, förlåt, Gösta Ekman, är högt uppskattad av oss alla!)

Så nu vet ni det. Om någon säger att ni gör en gökman avses troligen inget obscent, det är förmodligen bara en försynt påpekan att ni gjort er skyldiga till någon språklig lustighet, i värsta fall till någon verbal obegriplighet.

Mitt senaste bidrag till den interna gökmanordlistan är frenatisk. Tänker inte orda mer om det. Nu måste vi nämligen med frenatisk energi ta itu med städning och flyttkartonger. Flyttbilen kommer på onsdag!

Sådärja

Nu har vi norrlandsstajlat bilen. Dragkrok och präktiga extraljus (modell Rally!). Någon klippte gräset på sin tomt i Östersund på julafton... det såg vi i nätupplagan av Östersunds-posten. Vi sluter oss till att motorvärmare därför inte är ett akut behov.

Drakarnas tid

Apropå det här med tidningsformatet. Jag är förmodligen en dinosaurie. Uråldrig. Opraktisk och hopplös. Men vart tog de vägen, alla dagstidningar i STORT format? Utan färg. Dessa underbara nyhetsspäckade och prasslande schabrak med många spalter och MYCKET text. Svärta! Som invaderade hela köksbordet och som lät en drunkna i sidorna. Det kändes så FINT att öppna tidningen då.

De svenska dagstidningar jag har anledning att läsa har nu alla krympt till nästan veckotidningsformat. Eländigt trist. (Men förmodligen praktiskt. Så länge man inte flyttar! De räcker numera endast till att slå in kaffekoppar i...)

P.S: Jag saknar de riktiga telefonerna också. De med stora präktiga lurar som vägde gott i handen, som stod stadigt på bordet och som satt fast med sladd i väggen, som tvingade människor att koncentrera sig på samtalet och som hindrade dem att fladdra runt och göra sju miljoner saker samtidigt. Telefoner som aldrig fick slut på batteriet och vars mottagning alltid fungerade.

Månne jag håller på att bli gammal?

Det kom en ängel

Svärmor virvlade in i arla morgonstund. Med skurhink, trasor och allsköns tvättmedel. Fönsterrakan i högsta hugg. Klivpallen följde med och undan flög bord, växter och alla pinaler. Öppna fönstren och väck med persiennerna. Upp for hon längs väggar och tak, klängde och klättrade, sträckte och gnodde. Själva låg vi under filten i soffan, gapade, nös och förundrades. Sedan virvlade hon ut, lika fort som hon kommit. Nu är det rent, fönstren gnistrar. In lyser en timid januarisol.

Det är allt något särskilt med nyputsade fönster. Man borde unna sig det lite oftare. Vi är inte så bra på sånt, U och jag. Det känns därför alldeles fantastiskt när räddande änglar svävar in, och gör så att solen kan lysa på oss.

Operation tillvänjning

Vi har inte slagit på värmen i vår lägenhet än. U tänker att han måste härdas och vänja sig vid kyla. (Ja, ja, det är viss snålhet också. Vi betalar elvärmen själva...) Vi har därför vanligen cirka 16 grader inomhus, och tro mig, med yllestrumpor och varm tröja på känns det numera helt normalt. Inte alls kallt. Det påminner mig om de bistra vintrarna, på 70-talet var det väl?, då temperaturen sjönk under minus 40 grader. Man klädde på sig. Man vande sig. När det så småningom var endast minus 20 igen kändes det som om våren kommit. Måste knäppa upp jackan, njuta av värmen!

Allt är relativt.

Sista dagen, eller den första

Så kom då den här Dagen, U:s sista dag på fabriken. Ut i frivillig arbetslöshet, fylld av förhoppningar och framtidstro, men på darriga ben. Tro inte annat! Den som försätter sig själv i arbetslöshet har tankar om och vilja till ett nytt liv och har själv tagit beslut om att försöka förverkliga detta liv. Ingen har kapat bort en som obehövlig, ingen har sagt åt en vad som måste göras, eller när. Det är stor skillnad på att börja sin arbetslöshet fylld av förväntan, istället för med en känsla av tvång, och ibland kanske förnedring och missmod!

The Jämtland-starter-kit

U:s arbetskamrater är smått bekymrade över vår stundande emigration norröver. Inte enbart för att de mister en kollega. De har också en hel del bryderier över vad som fattas oss (alltså rent mentalt...), och hur U ska klara lappsjukan och det arktiska klimatet (att gräsmattorna i Östersund numera är mer gröna än vita har inte riktigt gått in).

Igår överlämnade de kära kollegorna en överlevnadsutrustning till U. Får jag lov att presentera The Jämtland-starter-kit:

Yxa, öronlappsmössa och brännvin. Allt en 08:a behöver...

 

Nedräkning

Blott 4,5 arbetsdagar kvar för U:s del. Sedan tågar vi ut i ovissheten. Vi är smått exalterade. Det är spännande att inte veta vad som komma skall. Men varför är det så just nu, bara för att U sagt upp sig? Varför är vi inte alltid lika exalterade, och jämt och ständigt upprymda?

Framtiden är alltid lika oviss!



 

Assistenten och jag

Härförleden fick vi en ny medlem i hushållet: Assistenten. Ett nytt kärleksförhållande är nu i vardande. Intensiteten växer och blir allt starkare. Vi kan knappt bärga oss till nästa stund av utmaningar, till nästa äventyr att beträda.

Tillsammans utforskar vi surdegens mysterier och letar oss fram mot nya kulinariska kullerbyttor. Det jäser, bubblar, brummar och doftar (inte alltid av väldoft, det måste erkännas). U är storögd och manschauvinistiskt salig. En hustru vid spisen! Bullar på bordet! Aahh! Mellan rullar, mixerknivar och juicepressar mals, knådas och utvinns. Det blir långa jästider, välpasserade puréer, nyttigt i långa banor (och, jo, hm, en del onyttigt också...). En liten föraning om vårt kommande liv på landet i norr.

Präktigt värre.

Assistent = ytterligare en kartong i flyttlasset. En stor en. Men vad står man inte ut med när kärleken slår till...
 

De fyra S:en - och de två

De flesta som flyttar och lider av prylöverhopning går nog igenom de fyra S:en. Man vänder och vrider på sina saker och tar sig en funderare: Sälja? Slänga? Spara? Skänka bort?

Inte alla stiftar bekantskap med de två S:en. U beslutade sälja sina gamla ridstövlar. (Visste ni att ridstövlar i herrstorlek nummer större inte ens ryms i en standardiserad flyttkartong?) Stor lycka i hushållet.

Det har nu visat sig att ridstövlar intresserar fler än rara hästtjejer. En av intressenterna handlar med prylar från en närliggande och våldsam epok. Utan att nämna den närmare kan jag säga att det rör sig om en del av första halvan av nittonhundratalet och ett land strax söder om vårt, företrädesvis anhängare av vissa kväljande åsikter. Köparen har använt pseudonym, hoppas vi, bestående av ett för landet ifråga typiskt klingande namn. Föregått av de två bokstäverna. Är det endast oskyldigt samlande av prylar? Historiskt intresse? Humor? Obehaget växer.

Ens naivitet är ibland oändlig.