Frihet

Vår jämtländska sommar må bjuda på både "småsväda" och en och annan myggjäkel. Jodå, föralldel, vi har broms också. Och getingar. Nog så plågsamt ibland. Ändå känns det härligt kryp- och insektsfritt ute. Som vore vi befriade från tyranniet. Vi lever numera i frihet! Vi behöver inte längre föra krig mot fästingeländet. Sådant känns som ett minne blott. Inte en enda fästingrackare har vi sett i sommar, ingen liten illbatting har bitit sig fast i våra mjälla lekamen. Inte ens på hunden.

Att bo i Jämtland har sina fördelar.

(Ja hu, vi vet. Fästingtrupperna opererar redan i länets sydligare delar.)

Man borde inte ha semester

I morse ville det sig inte alls. Jag lyckades inte utföra den mest rutinmässiga arbetsuppgift på korrekt sätt utan spolierade halva, ja näst intill hela, min frukost. Jag brukar dricka ett glas juice. (Eller borde jag skriva jos så som föreslås i somliga ordlistor? Nej, jag väljer juice, för att förhindra all möjlig sammanväxling med delstatshuvudstaden Jos i Nigeria. I närheten av Jos finns förövrigt en mycket stor och intressant tennfyndighet, men det är som vanligt en annan historia. Nu åter till min frukost.) Jag brukar alltså dricka ett glas juice till frukost. Samt två koppar te. Ja, ja, jag vet, man ska inte dricka te samtidigt som man intar C-vitaminhaltig föda eftersom C-vitaminet då förstörs. Men, nu brukar jag göra så i alla
fall, dricka först min juice och sedan mitt te. Grönt te. Med rostade risgryn i. Det senare är mycket viktigt vid min frukost. Detta med min juice och mitt te är en vid det här laget uråldrig vana, i allafall sedan ett par decennier. Man skulle kunna säga att jag numera har rutin på att servera mig min frukost. Om man tar och räknar på det hela kan man konstatera, om man räknar lågt med 15 år, gör avdrag för eventuella uppvaknanden på annan ort, någon enstaka magsjuka och andra frukostförstörande tilldragelser, att jag serverat mig just denna frukostkombination dryga femtusen gånger. Man kan utan att ha alltför stora fordringar kunna förvänta sig att detta är något jag numera kan hantera. Hälla juice i juiceglaset, teblad i tekannan och vatten därpå. Inte särskilt avancerat. Borde gå som en dans både halvsovandes och med förbundna ögon på huvudet ståendes. Men icke. Sömndrucket plockas tekannan fram. Juiceglaset också. Med släpiga steg hämtas även tekopp och tesil. Filkopp också faktiskt, under pust och stön, och sedan sked. Samt fil i kallt paket. Teblad läggs omsorgsfullt i kannan, rätt mängd ska det vara till det uppmätta vattnet. Och juicen hälls upp. Kylskåpets sista juicedroppar kramas ur sitt paket. Men nej! Skrik och bestörtning! Förfärat vaknar jag raskt till. Ser den sista droppen som faller ur det tomma paketet, och ner i, just det - tekannan! Sådana här händelser är inte roliga innan man hunnit vakna, vilket man inte gjort innan man fått sin frukost.

Dagens upptäckt: tespetsad apelsinjuice är odrickbar... Dagens fundering: Håller jag på att bli förvirrad, på allvar?

Saken är den att författtaren till dessa ord har utfört flera smått besynnerliga handlingar på senaste tid. Handlingar av typen spruta vatten rakt upp med trädgårdsslangen och inte inse att detsamma, alltså vattnet, på grund av gravitationens tilldragande kraft nödvändigtvis måste komma ner igen, rakt ner på den i slangen hållandes varelsen, alltså på mig själv. Effekten blir blöt. Eller koppla in slangen från vattenkranen på kopplingen på trädgårdsslangvindan och förgäves försöka få vatten ur sprutmunstycket efter att ha verifierat att vattnet är ordentligt påvridet till max. I det läget vill man kontrollera att vatten verkligen strömmar i slangen från kranen och l-o-s-s-a-r därför just den slangen från slangvindans koppling. Observera: med kranen påvriden till max! Effekten blir sjöblöt. Sällan har den förundrat påseende maken gapskrattat så hjärligt och innerligt innan han slutligen försynt undrat varför jag inte anslutit slangen till den rätta kopplingen och inte till plastattrappen bredvid, den som inte har någon som helst koppling med slangen på slangvindan och som dessutom helt saknar hål! Ja, man kan undra hur det står till egentligen. Har jag smittats av min käre makes omvittnat förvirrade förhållande till tingens placering i det tredimensionella rummet, se här, eller kan det möjligen vara den sedan ett par dagar rådande semestern som fått sinnena att redan fullständigt förslappas så till den grad att jag inte längre vet hur man ansluter en vattenslang, var jag har tekannan eller ens mig själv? Betyder det i så fall att jag omgående borde avbryta dessa dagar av lättja för att förhindra vidare eventuellt än mer förödande kalamiteter, alternativt kalabalik? Borde vissa människor avstå från semester för sitt eget bästa, för sin egen säkerhet? Detta är frågor jag nu funderar på.

(Som klipska och rutinerade läsare av denna blogg förmodligen redan listat ut är den oss omgivande väderleken inte helt förenlig med mer njutbara utomhusaktivteter varför den här numera sommartorkande bloggen begåvats med ytterligare ett litet inlägg.)

Några dagar till

Snart händer det! Bara några dagar till, sedan ska även jag få det där som alla så ivrigt talar om: semester. Två veckor minst, kanske rent av tre, eller, nästan otänkbara tanke, ska jag tordas slå till med fyra? Fyra veckor skulle vara fint. Det var väl något decennium eller två sedan sist...

Semester innebär olika saker för olika människor. Jag har till och med hört en sommarlovsledig lärare klaga över att han inte haft någon semester på flera år. Semester för honom innebar att göra resor utomlands. I svensk ordbok står att semester är en "period med betald ledighet som ingår i tjänst enl. lag el. avtal; ofta förlagd till sommartid; avsedd för vila m.m." Så mycket vila kommer det inte att bli för min del. Här måste kittas fönster och isoleras vindar. Förhoppningsvis kan jag ändå få ta mig en tur på fjället, stjäla mig till en dag eller två i hängmattan, omgiven av mina vänner böckerna. Det är för mig en riktig semester.

Summan av lasterna är konstant

Så har det hänt igen. Jag vet inte hur det kommer sig men med jämna mellanrum drabbas jag av akut bokköparfeber. Ha-begäret pockar på och slår ut all normal tankeverksamhet och praktisk förmåga. Sinnesrubbad som en nyförälskad tonåring sitter jag där och drömmer om de ännu oinköpta böckerna. Låter tanken vända blad och blicken glida över imaginära sidor. Riktigt trånar. I något stackars undanträngt hörn bland de drogade hjärnvindlingarna finns dock en smula förnuft som försöker tala förstånd med mig, argumentera för bättre utnyttjande av surt förvärvade penningar, som påtalar bristen på förvaringsplats för den här typen av föremål, eftersom, ähum, huset redan svämmar över av sjuttioelva tusen tingestar av samma slag men med skiftande format och innehåll. Som sista utväg påtalar förnuftet följande ytterst sanna och obarmhärtiga faktum: Jag behöver inte fler böcker! Behöver inga böcker alls! Den som försökt tala förstånd med en förälskad tonåring vet att förnuftet inte får mycket gehör för sina maningar... Just nu är det trädgårdsbokfeber som rasar. Det måste bero på regnet. Regnet hindrar utförandet av vissa trädgårdsgöromål. Kanske blir böcker då en fantasitillflykt att ta till som surrogat. Trädgårdsabstinens av något slag. Vad vet jag. Jag har beklagat mig för maken och bett honom hålla ett vakande öga, försöka se till att jag inte rusar iväg och ruinerar oss. Han konstaterar torrt att det åtminstone inte är knark jag är ute efter. Vi är tacksamma för det.

Droppar faller

Mormors rosor i vilda buskage har fyllt vår trädgård med berusande dofter den senaste tiden. Överdådigt har de blommat, i häpnadsväckande mängd. Fyra sorter tror jag mig ha hittat, förmodligen varianter på vildrosor, och kanske vresrosor. De har överlevt decenniers vanvård och dessutom passat på att sprida sig, ta plats och rent av ta över delar av trädgården. Jag har blivit drabbad av rosförälskelse. Så ljuvliga är de. Måste vara ute varje ledig minut och njuta. Det blir inte så mycket bevänt med skrivandet då. Idag regnar det dock. Passar på att plita ner ett par rader nu när dropparna faller, och rosenblomsbladen med dem.

Att ha hund

Vissa vardagliga händelser vill man inte vara med om. Som att plötsligt vakna klockan fyra på morgonen och genast, på grund av den stank som fyller näsan intill kväljningsgränsen, veta vad som står på. Hunden har ätit något olämpligt igen! Sånt gör vår hund lite nu och då. Ruttna fågellik och annat mindre delikat tycker hon är smaskens. Ibland får det den känsliga lilla hundmagen att producera gaser vars dofter är högst oangenäma. I värsta fall, som tur är inte särskilt ofta, har hunden hittat något riktigt förfärligt ruttet och läskigt vilket resulterar i mer substantiella utsläpp. Av någon hittills oklar anledning inträffar alltid den här mer substantiella leveransen runt fyrahugget på morgonen, då vi tvåbenta varelser snusar i godan ro i våra sängar. Så var det imorse. I arla morgonstund sipprade den påträngande och högst bekanta stanken in i mitt sömniga töckniga metvetande. Aldrig någonsin blir man så snabbt klarvaken som vid dessa tillfällen. Blicken går mot golvet, och mycket riktigt, en rinnande stinkande hög på mattan. Smörjan flödar över och ner i trägolvets springor. Suck! Bara att hiva sig upp, noga passa fötternas något ostadiga placering. Få liv i den alltjämnt snarkande maken. Få ut honom och hund ur huset innan den hastigt grönfärgade maken levererar likartade substanser som hunden. (Ja, han är ju så känslig den arma karln... Har setts panikartat torka hunddiarré iförd gasmask, kalsonger och endast en strumpa. Ingen vacker syn, jag lovar. Bäst att hålla honom på avstånd!) Sedan är det bara att skrida till verket. Operation grundlig golvsanering medelst knäskurning.

Just nu är hunden billig. Mycket billig.
Nån som vill ha??

I äng och hage vi bor

Vi har ingen gårdsplan. Vi har istället en prunkande sommaräng framför huset och ut mot vägen. Ett hav av gullvivor i alla nyansskiftningar från citrongult till blodrött har nyligen somnat in, om någon vecka kommer på samma plats att lysa prästkragar, blåklockor och allsköns andra ängsblommor. Eftersom vi bor på en gammal och mycket liten gård har några gräsmattor aldrig blivit anlagda här. Marken har haft andra funktioner. Rara små rabatter med smörbollar, aklejor och stormhatt har funnits till lyst runt husen. Och pioner! Doftande ljuvliga pioner! Bärbuskar och trädgårdsland för hushållets behov av grönsaker därtill. Övrig mark togs i anspråk för foder eller bete. Förutom just sträckan mellan husen och vägen, som fick vara äng. Min morbror som bodde här före oss tillhörde den gamla stammen. Han använde inte gräsklippare. Han slog av blommor och gräs med lie när det blommat klart. Han kunde det där. Jämnt och fint blev det, allt på rätt höjd. Vi följer i samma fotspår. Det faller sig självklart och naturligt. Vi slår ängen och övrigt höggräs med lie när det är dags. Nu är vi inte lika duktiga som morbror men resultatet blir hyfsat. I hagen bakom huset har kor och hästar betat. Där är gräset frodigare och vi slår det regelbundet och högst motvilligt med klippare för att ha en yta att röra oss på. Vissa tuvor av mer högväxta blommande örter, som förgätmigej, låter vi stå kvar så länge de är i blom. Vi klipper helt sonika runt dem. Marken är knölig och eländig men vad gör väl det, trots att det är en klippt gräsmatta kvillrar den av allehanda lågväxta örter, en del av dem blommande. Man kan inte annat än betagas. Och aldrig någonsin skulle jag vilja byta ut vår äng och vår hage mot en plan och nysådd gräsmatta!

Midsommar

Midsommarblomstren i vår trädgård påminner om den tid som är här och att det gäller att ta den till vara. När jag var barn och juni anlänt med skollov och ljuva aningar om en lång och sorglös sommar hittade min mor ofta en anledning att utbrista de i mina öron helt skoningslösa orden "Snart vänder det!". Hon åsyftade naturligtvis ljuset, att vi snart åter går mot mörkare tider. Sånt vill man inte höra som ivrig skolunge, nyss utsläppt på sommarbete. Då vill man ha illusionen om den "eviga" sommaren kvar, njuta och åtminstone inbilla sig att livet består av endast sköna barfotadagar. Som vuxen är jag mer fascinerad av det faktum att "det vänder", och det gör det idag. Idag, mina vänner infaller vår gamla hederliga midsommarafton, den dag på året då solen står som allra högst på himlen och då natten, där det nu blir natt, är som allra kortast.

SMHI berättar mer.

Allt medan månen går vakt över Venus

Förra veckan var kylslagen och höstkulen. Fuchsiorna fick sova inomhus om natten och fjällen vid vår horisont var åter bländande vintervita. Nu har de ömsat om till sommarfärg igen, om än med en del av vinterpälsen kvar. De ser lite tufsiga ut. På vår gård är det dock full sommar. Inget tvivel om den saken. Varmt, och smörbollar i sin präktigaste blom. Våra smörbollar lyser i fyra nyanser av gult, som små solar eller stjärnor mot en grönskande fond. De ersätter på något vis den lyskraft och fascination som vinterns hänförande stjärnhimmel bjuder på. Våra nätter här vid 63:e breddgraden är näst intill dagsljusklara nu, på himlen syns inte en enda stjärna. Molnobservationer och solens höjd över horisonten är väl det som vi tittar efter om näsan vänds uppåt en stund, över blomster och annan mer jordlig skönhet. Vår allra ljusstarkaste planet, Venus, kan man dock titta på. Venus syns så väl att vi kan se henne till och med på dagtid. Om vi ger oss tid till det, och vet vart vi ska titta. Just idag, närmare bestämt tjugo minuter över fyra i eftermiddag, är det lätt att hitta Venus på himlen, om molnen tillåter vill säga. Då passerar månen framför Venus. Den som hittar månen i söder på himlen kan se Venus som en lysande stjärna, fast det är en planet, strax till vänster om månen. Månen passerar sedan framför Venus som då skyms tills hon tittar fram igen till höger om månen, efter cirka en timme. Ett av himlens små skådespel i det lilla. Så plocka fram kikaren och gå ut och vänd näsan uppåt en stund!

De små undren

Förra sommaren grävde jag ner två lavendeltuvor i en rabatt, för att se hur de skulle klara vintern. Vi bodde här som fritidsgäster då. I höstas skulle de arma tuvorna ha blivit övertäckta och skyddade för vintern. Men naturligtvis blev det inte så. Sedan kom vintern och den arma snö som föll blåste raskt bort just där lavendeln stod. Tuvorna blev dränkta av vatten och på sin höjd infrusna i is. Inga gynnsamma förhållanden för en lavendelbuske vad jag förstår. Någon har sagt att lavendel, sånt övervintrar inte här. "Här" innebär gränsen mellan växtzon 6 och 7. För de oinvigda kan jag berätta att Sveriges södra kust räknas som växtzon 1 och att zon 8 ligger uppåt fjället. Vårt klimat kan alltså anses vara ganska hårt och odlingsfientligt för medelhavsdivor som lavendel.

Häromdagen petade jag i rabatten för att se om där fanns något liv eller om allt var stendött. Då såg jag det: Det spirar i min lavendel! Det kommer nya skott i båda mina lavendelbuskar. Förmodligen hinner de inte växa särskilt mycket innan hösten kommer, men ändå. Bara att se att de överlevt, att det spritter i dem, gör gott. Det är inget andtagande överdåd, ingen prakt och ingen pompa, ingen lyskraft som pockar på, bara en obändig livskraft som i sig själv skänker inspiration och glädje.

Ibland är det de små små undren som lyser upp tillvaron.

Omslag

Två veckor utan bloggskrivande, två veckors konstant solsken och eufori å vädrets vägnar. Man tackar och tar emot. Tar till vara de magiska stunderna, frossar i värme och utevistelse, bedåras av liljekonvaljers skönhet och blir besatt av ljuset. Man borde inte sova, endast ta till vara den tid som är!

Idag kom omslaget. Mulet. Kyligt. Äntligen ro att sitta inne. Förmodligen en välbehövlig omväxling.

Mellan hägg och syrén

Hänryckningens tid är här, till och med hos oss. Häggens första blommor slog ut i söndags. Här var brunvår fram till alldeles nyss, fram till en dag då åkern small till och bev grön. Våren är inte en lång njutning här, som söderut, den är en lång längtan och möjligen en liten föraning. (Fast längtan är förstås en njutning i sig själv...) Allt är brunt och visset, någon vårblomma som scilla och tussilago lyser upp brungräset, tills grönskan exploderar, spränger fram ur jorden och slår till över dagen. Man kan nästan sitta och höra den bryta fram, se den inta omgivningarna och byta färg på landskapet, från brunt till grönt. Min syster påminde mig om vår barndoms förundran då vi lämnade hemmet och dess brungrå trädgård på någon vårfredag, för att åka skidor i fjällen, och sedan kom hem till ett hus rofyllt vilande i grönska på söndagskvällen. Tre årstider upplevda på tre dagar. Att det kan gå så fort.

Det är vackert nu. Skir grönska och solsken som silas genom trädens späda lövverk, otaliga blomstersorter som slår ut en efter en. Stilla försommarljus som ligger kvar hela natten och skänker vemod till landskapets färger. "Stängt mellan hägg och syrén" skrev hantverkaren på sin skylt. Jag tror nästan jag gör detsamma.

Ett fall för CSI

Vi har ett lik i trädgården! Häromdagen harvade jag vidare med mitt grävande för att bereda plats åt ännu en körsbärsbuske. (Ja, jag har nu helt på egen hand grävt upp och flyttat 14, säger fjorton!, röda vinbärsbuskar, 5 krusbärsbuskar och dito antal körsbärsbuskar samt nyanlagt 4 kvadratmeter jordgubbsland. Varva detta arbete med lagoma doser vedhuggning och ett och annat pass kartongbärande och ni inser raskt att tanten börjar få muskler. Gyminrättningar, släng er i väggen, allt som behövs är en igenvuxen trädgård! Men nu avvek jag visst från ämnet igen...) När man gräver ser man en hel del jord, det blir liksom oundvikligt, man står där och blinkar bakom svettdropparna, bligar ner i myllan och lär så att säga känna jordens beskaffenhet. Man märker snart om något inte stämmer. Detta var vad som inträffade. Helt plötsligt låg något i jorden som inte hörde hemma där. Tog upp föremålet, kände på tyngden, och konstaterade att det nog var en benbit. Ja, jo, sånt kan ju ligga i jorden. Tänkte inte mer på det. Tog några spadtag till och där, där var något större. Petade lite, och så: Jag stirrade in i en käke med tänder! Den flinade tillbaka. Jösses! Ett lik! Här? Vem är ihjälslagen? Var mormor mördare? Vilka hemska historier ruvar släkten på? Vad gör man? Jo, man petar lite till och andas ut, konstaterar att det nog trots allt inte är en människa. Gaddarna är för stora. En häst då? Pålle? Norma? Blacken? En ko? Eller - jag vet - en MAMMUT! Jag vill gärna tro att det är en mammut. En ullhårig en, som gått och betat häromkring någon gång för årtusenden sedan. Det skulle liksom skänka lite extra pastoralt skimmer över omgivningarna. Och sätta fart på fantasin.

Någon som är bra på osteologi därute?

Källaren - vår räddare i snålblåsten

Det finns dagar då min man är mindre lycklig över det Jämtländska vädret. Det Jämtländska vädret är, för den som händelsevis inte redan visste det, tämligen nyckfullt och ombytligt. Ostadigt, skulle man kunna säga. Rätt som det regnar kommer det en skur... Eller, hur var det nu? Gassande värme kan i en hast förbytas till snålblåst och kyla. Sedan kan det växla tillbaka till varmt igen. Tio gånger per dag. Man vänjer sig. Har fördrag med vinden som sticker i ögonen. Det blir ju snart bättre igen. Min man har inte kommit dithän än. Han njuter och hänförs av soliga dagar men blir ack så besviken när västan hälsar på. Vilket den gör titt som tätt. Då kommer han rödnäst in och fäller kort och tydligt följande kommentar: Jävla blåshål!. Då är det fint att kunna leda ner honom i källaren och ställa honom framför fräsen, låta honom drömma sig bort bland metallspån och oljedimma - och genast blir han så nöjd med vår flytt till avkrokarnas avkrok igen. Prisad vare källaren och dess på maskinfötter ståendes metallkolosser!

Grannars förehavanden i vårbrukstid

Min käre U har nu upptäckt att det finns vissa olägenheter med att bo på landet. Det finns nämligen bönder här. Bönder är inte en yrkesgrupp U tidigare stiftat närmare bekantskap med. Ja, egentligen har han inte gjort det nu heller, stiftat bekantskap med själva bönderna alltså. Däremot har han blivit mycket medveten om en av bondens förehavanden på våren: dyngspridningen. Om våren sprider bonden dynga på åkern för att där ska växa bättre. Det har U nu lärt sig med varje por av sin långa lekamen. I vår närhet har vi åkrar i alla fyra väderstreck. Just nu är bonden inne i sin mest dyngspridningsintensiva period. Här sprids dynga till både höger och vänster, på korsan och tvärsan, dagarna i ända. En och annan droppe hamnar också på vägen. Vi kan liksom inte undgå att märka vad som är på gång. Oavsett åt vilket håll vinden ligger på blir vi insvepta i ett dyngosande töcken. Dyngan är nuförtiden uppblandad med urin till en flytande massa med onämnbar lukt, en lukt som kryper in i varje vrå, in i hus och hem, fyller skafferier och slår sig fast i samtliga kläder. (Den som glömmer tvätten ute får otrevliga överraskningar...) U upplever detta som synnerligen obehagligt, ja rent av som kväljande outhärdligt. Jag tror bestämt han längtar tillbaka till Storstans bilavgaser! Efter morgonens hundpromenad kom han in både bleksiktig och darrig med igentäppt näsa och klagade på huvudvärk, på gränsen till kräksjuk och svimfärdig. De är ju så känsliga de här inbitna stadsborna. Eller finns det dyngallergi??