Att ha hund

Vissa vardagliga händelser vill man inte vara med om. Som att plötsligt vakna klockan fyra på morgonen och genast, på grund av den stank som fyller näsan intill kväljningsgränsen, veta vad som står på. Hunden har ätit något olämpligt igen! Sånt gör vår hund lite nu och då. Ruttna fågellik och annat mindre delikat tycker hon är smaskens. Ibland får det den känsliga lilla hundmagen att producera gaser vars dofter är högst oangenäma. I värsta fall, som tur är inte särskilt ofta, har hunden hittat något riktigt förfärligt ruttet och läskigt vilket resulterar i mer substantiella utsläpp. Av någon hittills oklar anledning inträffar alltid den här mer substantiella leveransen runt fyrahugget på morgonen, då vi tvåbenta varelser snusar i godan ro i våra sängar. Så var det imorse. I arla morgonstund sipprade den påträngande och högst bekanta stanken in i mitt sömniga töckniga metvetande. Aldrig någonsin blir man så snabbt klarvaken som vid dessa tillfällen. Blicken går mot golvet, och mycket riktigt, en rinnande stinkande hög på mattan. Smörjan flödar över och ner i trägolvets springor. Suck! Bara att hiva sig upp, noga passa fötternas något ostadiga placering. Få liv i den alltjämnt snarkande maken. Få ut honom och hund ur huset innan den hastigt grönfärgade maken levererar likartade substanser som hunden. (Ja, han är ju så känslig den arma karln... Har setts panikartat torka hunddiarré iförd gasmask, kalsonger och endast en strumpa. Ingen vacker syn, jag lovar. Bäst att hålla honom på avstånd!) Sedan är det bara att skrida till verket. Operation grundlig golvsanering medelst knäskurning.

Just nu är hunden billig. Mycket billig.
Nån som vill ha??

I äng och hage vi bor

Vi har ingen gårdsplan. Vi har istället en prunkande sommaräng framför huset och ut mot vägen. Ett hav av gullvivor i alla nyansskiftningar från citrongult till blodrött har nyligen somnat in, om någon vecka kommer på samma plats att lysa prästkragar, blåklockor och allsköns andra ängsblommor. Eftersom vi bor på en gammal och mycket liten gård har några gräsmattor aldrig blivit anlagda här. Marken har haft andra funktioner. Rara små rabatter med smörbollar, aklejor och stormhatt har funnits till lyst runt husen. Och pioner! Doftande ljuvliga pioner! Bärbuskar och trädgårdsland för hushållets behov av grönsaker därtill. Övrig mark togs i anspråk för foder eller bete. Förutom just sträckan mellan husen och vägen, som fick vara äng. Min morbror som bodde här före oss tillhörde den gamla stammen. Han använde inte gräsklippare. Han slog av blommor och gräs med lie när det blommat klart. Han kunde det där. Jämnt och fint blev det, allt på rätt höjd. Vi följer i samma fotspår. Det faller sig självklart och naturligt. Vi slår ängen och övrigt höggräs med lie när det är dags. Nu är vi inte lika duktiga som morbror men resultatet blir hyfsat. I hagen bakom huset har kor och hästar betat. Där är gräset frodigare och vi slår det regelbundet och högst motvilligt med klippare för att ha en yta att röra oss på. Vissa tuvor av mer högväxta blommande örter, som förgätmigej, låter vi stå kvar så länge de är i blom. Vi klipper helt sonika runt dem. Marken är knölig och eländig men vad gör väl det, trots att det är en klippt gräsmatta kvillrar den av allehanda lågväxta örter, en del av dem blommande. Man kan inte annat än betagas. Och aldrig någonsin skulle jag vilja byta ut vår äng och vår hage mot en plan och nysådd gräsmatta!

Midsommar

Midsommarblomstren i vår trädgård påminner om den tid som är här och att det gäller att ta den till vara. När jag var barn och juni anlänt med skollov och ljuva aningar om en lång och sorglös sommar hittade min mor ofta en anledning att utbrista de i mina öron helt skoningslösa orden "Snart vänder det!". Hon åsyftade naturligtvis ljuset, att vi snart åter går mot mörkare tider. Sånt vill man inte höra som ivrig skolunge, nyss utsläppt på sommarbete. Då vill man ha illusionen om den "eviga" sommaren kvar, njuta och åtminstone inbilla sig att livet består av endast sköna barfotadagar. Som vuxen är jag mer fascinerad av det faktum att "det vänder", och det gör det idag. Idag, mina vänner infaller vår gamla hederliga midsommarafton, den dag på året då solen står som allra högst på himlen och då natten, där det nu blir natt, är som allra kortast.

SMHI berättar mer.

Allt medan månen går vakt över Venus

Förra veckan var kylslagen och höstkulen. Fuchsiorna fick sova inomhus om natten och fjällen vid vår horisont var åter bländande vintervita. Nu har de ömsat om till sommarfärg igen, om än med en del av vinterpälsen kvar. De ser lite tufsiga ut. På vår gård är det dock full sommar. Inget tvivel om den saken. Varmt, och smörbollar i sin präktigaste blom. Våra smörbollar lyser i fyra nyanser av gult, som små solar eller stjärnor mot en grönskande fond. De ersätter på något vis den lyskraft och fascination som vinterns hänförande stjärnhimmel bjuder på. Våra nätter här vid 63:e breddgraden är näst intill dagsljusklara nu, på himlen syns inte en enda stjärna. Molnobservationer och solens höjd över horisonten är väl det som vi tittar efter om näsan vänds uppåt en stund, över blomster och annan mer jordlig skönhet. Vår allra ljusstarkaste planet, Venus, kan man dock titta på. Venus syns så väl att vi kan se henne till och med på dagtid. Om vi ger oss tid till det, och vet vart vi ska titta. Just idag, närmare bestämt tjugo minuter över fyra i eftermiddag, är det lätt att hitta Venus på himlen, om molnen tillåter vill säga. Då passerar månen framför Venus. Den som hittar månen i söder på himlen kan se Venus som en lysande stjärna, fast det är en planet, strax till vänster om månen. Månen passerar sedan framför Venus som då skyms tills hon tittar fram igen till höger om månen, efter cirka en timme. Ett av himlens små skådespel i det lilla. Så plocka fram kikaren och gå ut och vänd näsan uppåt en stund!

De små undren

Förra sommaren grävde jag ner två lavendeltuvor i en rabatt, för att se hur de skulle klara vintern. Vi bodde här som fritidsgäster då. I höstas skulle de arma tuvorna ha blivit övertäckta och skyddade för vintern. Men naturligtvis blev det inte så. Sedan kom vintern och den arma snö som föll blåste raskt bort just där lavendeln stod. Tuvorna blev dränkta av vatten och på sin höjd infrusna i is. Inga gynnsamma förhållanden för en lavendelbuske vad jag förstår. Någon har sagt att lavendel, sånt övervintrar inte här. "Här" innebär gränsen mellan växtzon 6 och 7. För de oinvigda kan jag berätta att Sveriges södra kust räknas som växtzon 1 och att zon 8 ligger uppåt fjället. Vårt klimat kan alltså anses vara ganska hårt och odlingsfientligt för medelhavsdivor som lavendel.

Häromdagen petade jag i rabatten för att se om där fanns något liv eller om allt var stendött. Då såg jag det: Det spirar i min lavendel! Det kommer nya skott i båda mina lavendelbuskar. Förmodligen hinner de inte växa särskilt mycket innan hösten kommer, men ändå. Bara att se att de överlevt, att det spritter i dem, gör gott. Det är inget andtagande överdåd, ingen prakt och ingen pompa, ingen lyskraft som pockar på, bara en obändig livskraft som i sig själv skänker inspiration och glädje.

Ibland är det de små små undren som lyser upp tillvaron.

Omslag

Två veckor utan bloggskrivande, två veckors konstant solsken och eufori å vädrets vägnar. Man tackar och tar emot. Tar till vara de magiska stunderna, frossar i värme och utevistelse, bedåras av liljekonvaljers skönhet och blir besatt av ljuset. Man borde inte sova, endast ta till vara den tid som är!

Idag kom omslaget. Mulet. Kyligt. Äntligen ro att sitta inne. Förmodligen en välbehövlig omväxling.

Mellan hägg och syrén

Hänryckningens tid är här, till och med hos oss. Häggens första blommor slog ut i söndags. Här var brunvår fram till alldeles nyss, fram till en dag då åkern small till och bev grön. Våren är inte en lång njutning här, som söderut, den är en lång längtan och möjligen en liten föraning. (Fast längtan är förstås en njutning i sig själv...) Allt är brunt och visset, någon vårblomma som scilla och tussilago lyser upp brungräset, tills grönskan exploderar, spränger fram ur jorden och slår till över dagen. Man kan nästan sitta och höra den bryta fram, se den inta omgivningarna och byta färg på landskapet, från brunt till grönt. Min syster påminde mig om vår barndoms förundran då vi lämnade hemmet och dess brungrå trädgård på någon vårfredag, för att åka skidor i fjällen, och sedan kom hem till ett hus rofyllt vilande i grönska på söndagskvällen. Tre årstider upplevda på tre dagar. Att det kan gå så fort.

Det är vackert nu. Skir grönska och solsken som silas genom trädens späda lövverk, otaliga blomstersorter som slår ut en efter en. Stilla försommarljus som ligger kvar hela natten och skänker vemod till landskapets färger. "Stängt mellan hägg och syrén" skrev hantverkaren på sin skylt. Jag tror nästan jag gör detsamma.

Ett fall för CSI

Vi har ett lik i trädgården! Häromdagen harvade jag vidare med mitt grävande för att bereda plats åt ännu en körsbärsbuske. (Ja, jag har nu helt på egen hand grävt upp och flyttat 14, säger fjorton!, röda vinbärsbuskar, 5 krusbärsbuskar och dito antal körsbärsbuskar samt nyanlagt 4 kvadratmeter jordgubbsland. Varva detta arbete med lagoma doser vedhuggning och ett och annat pass kartongbärande och ni inser raskt att tanten börjar få muskler. Gyminrättningar, släng er i väggen, allt som behövs är en igenvuxen trädgård! Men nu avvek jag visst från ämnet igen...) När man gräver ser man en hel del jord, det blir liksom oundvikligt, man står där och blinkar bakom svettdropparna, bligar ner i myllan och lär så att säga känna jordens beskaffenhet. Man märker snart om något inte stämmer. Detta var vad som inträffade. Helt plötsligt låg något i jorden som inte hörde hemma där. Tog upp föremålet, kände på tyngden, och konstaterade att det nog var en benbit. Ja, jo, sånt kan ju ligga i jorden. Tänkte inte mer på det. Tog några spadtag till och där, där var något större. Petade lite, och så: Jag stirrade in i en käke med tänder! Den flinade tillbaka. Jösses! Ett lik! Här? Vem är ihjälslagen? Var mormor mördare? Vilka hemska historier ruvar släkten på? Vad gör man? Jo, man petar lite till och andas ut, konstaterar att det nog trots allt inte är en människa. Gaddarna är för stora. En häst då? Pålle? Norma? Blacken? En ko? Eller - jag vet - en MAMMUT! Jag vill gärna tro att det är en mammut. En ullhårig en, som gått och betat häromkring någon gång för årtusenden sedan. Det skulle liksom skänka lite extra pastoralt skimmer över omgivningarna. Och sätta fart på fantasin.

Någon som är bra på osteologi därute?

Källaren - vår räddare i snålblåsten

Det finns dagar då min man är mindre lycklig över det Jämtländska vädret. Det Jämtländska vädret är, för den som händelsevis inte redan visste det, tämligen nyckfullt och ombytligt. Ostadigt, skulle man kunna säga. Rätt som det regnar kommer det en skur... Eller, hur var det nu? Gassande värme kan i en hast förbytas till snålblåst och kyla. Sedan kan det växla tillbaka till varmt igen. Tio gånger per dag. Man vänjer sig. Har fördrag med vinden som sticker i ögonen. Det blir ju snart bättre igen. Min man har inte kommit dithän än. Han njuter och hänförs av soliga dagar men blir ack så besviken när västan hälsar på. Vilket den gör titt som tätt. Då kommer han rödnäst in och fäller kort och tydligt följande kommentar: Jävla blåshål!. Då är det fint att kunna leda ner honom i källaren och ställa honom framför fräsen, låta honom drömma sig bort bland metallspån och oljedimma - och genast blir han så nöjd med vår flytt till avkrokarnas avkrok igen. Prisad vare källaren och dess på maskinfötter ståendes metallkolosser!

Grannars förehavanden i vårbrukstid

Min käre U har nu upptäckt att det finns vissa olägenheter med att bo på landet. Det finns nämligen bönder här. Bönder är inte en yrkesgrupp U tidigare stiftat närmare bekantskap med. Ja, egentligen har han inte gjort det nu heller, stiftat bekantskap med själva bönderna alltså. Däremot har han blivit mycket medveten om en av bondens förehavanden på våren: dyngspridningen. Om våren sprider bonden dynga på åkern för att där ska växa bättre. Det har U nu lärt sig med varje por av sin långa lekamen. I vår närhet har vi åkrar i alla fyra väderstreck. Just nu är bonden inne i sin mest dyngspridningsintensiva period. Här sprids dynga till både höger och vänster, på korsan och tvärsan, dagarna i ända. En och annan droppe hamnar också på vägen. Vi kan liksom inte undgå att märka vad som är på gång. Oavsett åt vilket håll vinden ligger på blir vi insvepta i ett dyngosande töcken. Dyngan är nuförtiden uppblandad med urin till en flytande massa med onämnbar lukt, en lukt som kryper in i varje vrå, in i hus och hem, fyller skafferier och slår sig fast i samtliga kläder. (Den som glömmer tvätten ute får otrevliga överraskningar...) U upplever detta som synnerligen obehagligt, ja rent av som kväljande outhärdligt. Jag tror bestämt han längtar tillbaka till Storstans bilavgaser! Efter morgonens hundpromenad kom han in både bleksiktig och darrig med igentäppt näsa och klagade på huvudvärk, på gränsen till kräksjuk och svimfärdig. De är ju så känsliga de här inbitna stadsborna. Eller finns det dyngallergi??

Lapphandskar över min trädgård och en Raket med nya tillbehör

Hopklumpade snöflingor faller över min trädgård, lapphandskar, stora som dasslock, eller vad man nu har sinne för för liknelser. Vi är i mitten av maj månad. Lapphandskesnö i mitten av maj är inte upplyftande. Ännu har jag inte hittat tillbaka till jämtlänningens välbehövliga tålamod när det gäller trädgårdens vårbruk. Tittar ut över jordhögar och brungräs och känner viss saknad, längtan efter min lavendeldoftande koloniträdgård därnere i södern. Vid den här tiden blommade jordgubbarna och alla frösådder var utplanterade. Här får vi vänta ett tag till. Tålamod lär vara en dygd.

Till dagens glädjeämnen hör timmerjiggens ankomst. Timmerjiggen ska monteras på den gamla Raketen, eller möjligen på någon av raketens yngre släktingar, och tillsammans ska de användas till att såga lärkvirke, iallafall till ett försök att såga lärkvirke... Raketen har rotats fram ur lagårdsbråtet och dammats av. Det är en präktig motorsåg, en Jonsered, med högst aktningsvärd ålder, inköpt på Centralföreningen år 1961 för 1265 riksdaler, på avbetalning. 1265 kronor måste ha varit en förmögenhet på den tiden, en tid då säkerhetstänkandet ännu inte förekom inom skogsbruket. Raketen saknar därför alla typer av säkerhetsdetaljer som kastskydd och kedjestopp. Väger gör den också. Mycket. 11,2 kilogram närmare bestämt. Det krävs muskler i mängd för att orka hantera den vikten en hel dag. Dagens motorsågar väger en tredjedel eller mindre och kostar inte så väldigt mycket mera. För under 5000 kronor får man en stor sak, för 2000 kronor en mer behändig en. Raketen startar fortfarande snällt, den smällde igång på tredje draget efter ett antal år i stilla pension. Nu puttrar den lydigt på i jämn takt, men använda den i skogen är inte att tänka på. Hiskelig är den och vibrerar gör den som en rejäl borrhammare, även om den låter gott. Möjligen, kanske, kan den få göra tjänst tillsammans med timmerjiggen. Lite lärkvirke vore fint att få. Eller hur? Lärkvirke är bra att ha!

Streten

Som den ansvarskännande hustru jag är försöker jag förse min käre make med grundläggande kännedom om det mer vardagliga jämtländska språket. Allt för att göra hans integration i denna för honom mycket nordliga och exotiska utpost så skonsam och lite förvirrande som möjligt. Jag försöker lära honom sådant som att "de e grett e schlag", "han e grej" och "hu e sinnu". Att vi har "pera i perlanne", att vi har "ven i vebua" och att "kuse" inte är en häst. Vid det här laget tar han mig inte längre på allvar. Han tror uppriktigt att jag numera driver med honom. Folk kan inte prata med så underliga ord! Så var det med "streten". "Ha du nån stret?" har jag frågat ibland när vi hållit på med våra elinstallationer, ja inga allvarliga slag utan bara sånt vi kan göra själva. Han vet numera att jag menar strömmen när jag säger streten, fast han trodde länge det var bluff och båg, ett hopkok av yrpannan till hustru, inte något som annorstädes brukades. Fel. Det hände sig att yrpannan till hustru härförleden gick och köpte sig 220 kilo snickerikombi. För en sådan måste man ju ha. Men det är inte något man ställer in i finrummet, nej den får bo i fjöset. Hur den kom in där är en helt egen historia enär fjösdöra är en och en halv meter hög och en meter bred, samtidigt som den behjälpliga maken är två meter lång och snickerikombin en meter och trettio centimeter bred. Förstår ni? Som bäddat för problem. Men nu var det inte om detta vi skulle orda. Nej. Det var streten. Snickerikombin vill ha trefasström, vilket föralldel fanns i fjöset, men si, kontakten var av anno dazumal och ej tillrådlig att använda. (Jag kan raskt lugna oroliga läsare med att själva elledningarna däremot är i mycket gott skick och inte utgör något omedelbart hot om fara.) Vad göra? Jo man ringer på "elektriiikern"! Vi har snabb service här på landet, han dök upp inom några timmar, en riktigt bullrig, stor och skäggig en. Jobbade och pulade inne i mörkret, raskt gick det och slutligen klev han ut, ut i ljuset, och fällde orden. "Jaha, nu ere grett me streten!" Stackars U höll på att krevera. Det ryckte i hela kroppen och anletsdragen for runt i underliga grimaser. Han lyckades dock hålla sig tills elektriiikern farit. Då kom explosionen. "Han sa streten, han sa streten, han sa streten!!!!" U bröt ihop på marken.

Jag har nu skickat honom söderut, på en veckas vilokur hos svärmor.

En liten lista i vilande stund

Nu har jag upptäckt att Hella vill ha svar på frågor! Bara för att Hella är så rar ska jag göra ett försök.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
~tape, klisterremsa

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Ett batteri.

3.Vad var det senaste du såg på tv?
Nämen, inte kommer jag ihåg det.... så länge sedan som det var.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
19.46

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Hundens klor som rasslar över golvet.

6. När var du ute senast och vad gjorde du då?
Nyss, och flyttade buskar.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Hellas blogg.

8. Vad har du på dig?
Kläder.

9. Drömde du något i natt? I så fall - vad?
Hmm, minns inte.

10. När skrattade du senast?
Nyss, när U berättade om ishockeyklubban som byggdes om till både flygplan och gummibandsgevär. Han hade fått klubban av sina föräldrar innan de riktigt förstått vilken typ av son de begåvats med...

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
37 tavlor av varierande slag, vattenskadade tapeter från 1934, ett böcklingskinn bakom glas samt ett eldrivet modellflygplan.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Konstigt?? Nä, inte vad jag vet.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Inte lätt sånt här inte... :)

14. Vilken var den senaste filmen du såg?
Ett avsnitt med kommisarie Morse. På datorn.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Tål att tänka på ett tag till.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Kan inte tänka mig att det finns nåt sånt :)

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Här stjäl jag Hellas svar: Bättre miljötänkande hos ALLA

18. Tycker du om att dansa?
Ähum, en stilla vals eller lite foxtrot då...

19. George Bush?
Nää!

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
SÅ långt har jag inte tänkt!

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Jamenvisst!

23. Vad tror du att Gud kommer säga när du står vid pärleporten?
Jag skulle nog inte ens komma till pärleporten...

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Den som känner sig manad må så göra!

I Scillans tid

Vårvindarna har mojnat, tjälen har givit med sig och Storspoven är här. Det är dags för våranna. Bråda tider. Inte tid för vila, egentligen inte tid för skriva. Dikesrenarna står i sin gulaste tussilagoblom och under alla buskar i vår trädgård lyser dussinvis, ja, hundratals, eller snarare tusentals, blå, himmelsblå och någon enstaka vit, Scilla. Det är mängder. Men nästan alla buskar måste flyttas, och nästan alla Scillor måste flyttas, för att bredda vägen så maken kommer fram med bilsläpet... Det är bara att gräva. Och gräva. Bända och dra. Slita och släpa. Vad gör man inte för sin make? (Eller för sig själv, det där med trädgård är inte så himla viktigt i makens värld. Än...) Hittills har 5 krusbärsbuskar och 7 röda vinbär fått ny växtplats. Och något hundratal Scillor. En bråkdel... Egentligen borde också trädgårdsland grävas, frön sås, ved huggas klart, lärkvirke sågas. Men hur ska man hinna? Dags att störta ut igen. Ta ett par timmar med spaden i hand, rädda de rara Scillorna, flytta någon buske, så många det går, alltmedan Storspoven bjuder på kvällsföreställning och solen går ner.

Strykjärnet

För en tid sedan kom jag hem med ett strykjärn, inhandlat på rea. Ett fynd tyckte jag. Lång sladd, mycket ånga, känt märke och, inte minst, automatisk avstängning om strykjärnet inte används! Det sistnämnda kändes tryggt i en familj bestående av virrpannor. Hur strykjärnet ifråga såg ut tänkte jag inte närmare på, inte alls faktiskt, tills U utropade "Det DÄR strykjärnet tänker då inte JAG använda!!" Va??!! "De e ju för fan rosa!" Och så är det, både rosa-rosa, jordgubbsrosa och vitt. Med hopplösa dekorationer i glittersilver! Ett riktigt prinsesstrykjärn! Så nu får jag stå här och göra all vår strykning... och konspirationstankarna tar fart. Vem har sett ett strykjärn med klassiska pojkattribut...?

Faktum är att strykjärnen tycktes mer könsneutrala i färg och utförande förr. Präktiga svarta gjutjärnsdoningar borde väl passa den mest hemarbetsfientliga grovis! Eller ta mitt förra strykjärn som stammade från sjuttiotalet, mjukispappornas era, det var grått och vitt, med en liten röd accent. Det fanns senapsfärgade och vinröda strykjärn också. Eller blå. Nu verkar de flesta vara i lite pastelliga, skira färger, en del, som sagt, till och med med glitterdekor. Jag vill ha Unisexstrykjärnen tillbaka!