En dignitets hädanfärd

Mitt i frukosten dundrade han in. Grannen. Med motorsågen i högsta hugg. Nu var det dags, nu skulle lärken fällas, nu genast. Ja, VÅRT lärkträd alltså. Jaha, jo. Kunde vi få äta klart först? Hur lång tid tar det då??? En halvtimme. Å fy faan!, sa grannen och rusade ut, spanade in trädet och drog igång sågen. Exit frukost. Det går undan på landet, ibland. Bara att ta på tofflorna och hörselkåporna och hasa ut, se efter om något värdefullt eventuellt kunde räddas från närstående massaker.

Vi hade beslutat att vårt vackra lärkträd måste gå hädan. På sätt och vis ett helgerån. Men vad gör man när det behagat plantera sig mitt bland bärbuskarna, skuggade trädgårdslandet från söder och ägnade sig åt alltför närgånget kurtiserande av el-ledningen. För att inte tala om utsikten, vår magnifika utsikt över halva byn, över sjö skog och fjäll, som den så nesligt dolt i flera år.

Grannen fick kämpa. Lärkträ är hårt, trots att det växer snabbt. Det är ett utmärkt snickerivirke. Eftersom det är rötbeständigt, precis som tallens fetved, kan det användas där tryckimpregnerat trä annars används. Andelen kärnved är mycket större än i vanlig tall. Grannens ansiktsfärg övergick ganska snart i rött. Lärken vägrade vika sig. Men så till slut, efter gemensamt knuffande, kom den på fall och brakade ner i grannens perland, perfekt inriktad mellan el-ledningen och grannens växthus. Han kan sina saker, grannen. Har liksom varit med förr.

Det ståtliga trädet står inte längre bland oss. 27 år hann det bli. Sörjt och saknat av några, men inte av alla. Tomt har det blivit, oavsett vad man tycker, men vyerna har öppnats och ljuset srömmar in.

Dess lekamen kommer att få göra tjänst både som snickerivirke och ved, och vem vet, kanske till och med bli kompost om det är lämpligt. En ny fas i dess kretslopp har just börjat.

Den som vill veta mer om lärkträ kan börja botanisera här:
www.siblarch.net

Kokboken och korvkakan

Jag har övertagit en av min mors kokböcker från femtiotalet. En sådan där grundläggande vardagskokbok med sida upp och sida ner med präktiga maträtter, och en och annan bild i svartvitt. Det finns ett par blad med färgbilder också, på inlagd sill, små aptitretande smörgåsar med allehanda pålägg samt, inte minst, på "'Hamburgers', bestående av ett mjukt småfranska med en pannbiff, en gurk- och en lökskiva, passar både som snabblunch och till vickning." Jag har inget minne av att min mor någonsin gjorde "Hamburgers". Däremot var "Parisare" något som hastades ihop ibland kvällstid. Annars får vi från bokens början lära oss att koka både Vattgröt, Vetemjölsvälling och Makaroner efter prydliga och tidsberäknade recept. Här finns klassiker som Fiskpudding, Fläsklägg och Kokt tunga. (Hur många yngre hushåll kokar tunga numera??) Vissa av recepten är märkta med små blyertskryss. Jag känner igen att det är rätter som fanns på mitt barndoms middagsbord, några av dem mer eller mindre bortglömda vid det här laget. Som Korvkaka. (En slags leverpudding, om ni nu inte visste det.) Vi äter oss nu sakta igenom de bortglömda recepten. Idag stod just Korvkaka på menyn. Den beskådades med stor misstänksamhet av husets manlige invånare. (Husets fyrbenta invånare satt däremot bredvid och drägglade saligt och förhoppningsfullt.) Man kan säga att de första tuggorna intogs med viss försiktighet av herrn i huset, man kunde ana viss misstänksamhet inför den tydligen helt okända anrättningen. Men smaklökarna fattade galoppen (ja, det är ju lite sirap i...) och bad strax och ivrigt om mer. Det mesta gick åt. Inte mycket blev kvar till hunden. Korvkaka är inte dumt. Varför hade vi glömt bort den? Den gör sig dessutom bra efter ett arbetspass på vedbacken. Jag tror bestämt den får bli en av våra återkommande vardagsrätter. Länge leve korvkakan!

Tuggmaskinen

Vi har blivit ägare till en kompostkvarn. En sån som girigt tuggar i sig grenar och förvandlar dem till småflis. Praktiskt tycker jag. Vår igenväxta tomt producerar hiskeliga mängder grenavfall. Det är en fröjd att se grenarna åka in i kvarnen och mer eller mindre försvinna, för att så småningom bli näringsrik jord till trädgårdslandet. Min mor, som föddes närmare förra seklets början och som arbetat med jordbruk i nästan halva sitt liv, tittar förundrat på. Varför inte bara lägga grenarna på en hög och låta dem multna i egen takt??

En helg på vedbacken

I fredags kom veden. En stor hög. Vädret iklädde sig sommarklänning och inbjöd till utevistelse. (21 grader i skuggan hos oss, 6 grader på Åreskutans topp, samt vindstilla! Jämtland i mitten av april.) Maken tog fram yxan. Högg sju skottkärror fulla. I en följd och i rask takt. Entusiasmen var stor och optimismen högtflugen. Han ligger nu för ankar. Är mindre entusiastisk, om man så säger. Ack och ve. Oj och aj. Efter ett helt liv framför datorn, helt utan kontakt med lantliga göromål, kan plötsliga vedhuggningsanfall få sina följder. (Själv har jag förstås huggit samma mängd, fast uppdelad på flera omgångar, i något långsammare tempo. Och mår alldeles utmärkt! Är böjd att sjunga långsamhetens lov...)

Nu ska här inhandlas vedklyv, säger maken.

Bävergäll

Läste dessa mycket passande serierutor i en tidning. Jan Berglin har ritat och teckningen kommer ursprungligen från albumet Berglinska tider, utgiven på Ordfronts förlag.

Mer om bävergäll kan man läsa här .

Omkullkastad och underkastad

Vi satt där och jobbade vid våra datorer. Vinden dånade runt knutarna. Mullrade och tjöt i skorstenen, ryckte i ytterdörrarna. Det riste i golvet och hela huset tycktes skaka. Då kom braket. Katjoff! Grannens plåttak virvlade in i sällsam dans i hagen, rasslade, spjångade och slog mot vedbodsväggen. Jaha. Det var bara att ta på ytterkläderna. Ut och försöka sätta stopp för den hetsiga leken, innan hus, bilar och människor slagits sönder och samman. Försök att bära takplåt i full storm. Det är inte lätt. Och mycket riktigt, en kraftig vindstöt och så låg jag där, golvad som med en rak höger, blickade upp i skyarna och kunde bara konstatera det uppenbara: naturens krafter är större än mina. Mycket större.

Det är friskt ute idag. Också.

Återvändandets tidpunkt

"Det kommer alltid en tidpunkt då det är dags att återvända." Jag har burit med mig de orden. Funderar på dem ibland. De uttalades vid ett av mina många samtal med en iransk man som lever i exil i Frankrike. Han kom till Paris som ung för att studera. Det var under Shahens tid. I hemlandet kom snart Khomeyni till makten, krig utbröt och det politiska läget gjorde det omöjligt att återvända till Iran när studierna väl slutförts. Så nu lever han där, i Paris, och kan inte annat, trots att det är hög tid nu. Tid att återvända.

Själv känner jag mig privilegierad. Jag har fått återvända. Jag har något att återvända till. Har varit privilegierad nog att ha haft något att återvända från. Befinner mig i återvändandets fas, rentav. Förmodligen kan inte alla riktigt förstå det där. Kanske måste man ha vandrat längs olika stigar, passerat vissa krökar, innan begreppet ens får mening i ens hjärna. Vikten av återvändo. Vi gör var och en vår egen resa, även om vi sitter bredvid varandra på samma tåg.

Vindpinat

Stormbyar och snöfall föranleder Herr U att gästblogga:

Jämtlands Län, Kargböle socken, i nådens år 2007.
Det var vår. Men den natten slog snöstormen till och det blev -24 grader kallt. Åtminstone kändes det så. U tvingades ut på åkern med Skälliga Hunden tidigt den morgonen, i sin förtvivlade jakt på något att nosa och kissa på. Stormen ven kring deras utmärglade ben. Fastfrusna gråsparvar kantade stigen där de gick. Långt i fjärran hördes det sorgsna ylandet av en snöskoter som plågade sig fram i det karga landskapet.
U kände hur de på Triconor i Östersund inköpta, för 129:90 riksdaler, täckbyxorna, sakta hasade ner längs benen för varje stelt steg han tog. Stormbyarna rev och slet i Taiwan-tyget. Skulle U:s rumpa exponeras för den fruktansvärda Jämtlandskylan och dess innevånare, och han själv frysa fast som en framåtböjd grotesk staty, föreställande en lång man som försöker plocka upp hundbajs med en svart plastpåse i stark motvind? Skulle Skälliga Hunden gå samma hemska öde till mötes när hon satte sig för att kissa? Kanske blåsa bort som en snöboll med svans? U såg framför sig hemska scener, som tagna ur filmen "Trollkarlen från Oz", fyllda med umbäranden och armod. Skulle detta bli deras öde?

Ja, detta är frågor vi aldrig komma att få svar på, ty plötsligt hördes en barsk stämma:

-Men va´håll´du på me´pöjk? Sitt du å dröm´ framför datorn nu igen??? Sluta sjåpa dig, du skulle se näre ä minus 46 elle 64 grader å orkan på Kalfjälle! DÅ äre kallt!

Alla läsare önskas Glad Påsk. Den närmaste tiden torde kvastflygning vara riskabelt i Jämtländskt luftrum. Eventuella påskkärringar rekommenderas att ta en omväg.

Med en lätt doft av lacknafta

Jag vet inte hur det går till, men somliga människor har sämre kroppskontroll än andra, eller använder åtminstone sin kroppskontroll sämre än andra. Min man hör dit. Två meter lång har han åtskilliga gånger dammat in huvudet i allehanda lampor, dörrkarmar och stegar, snedtak, tvärbalkar och nedhängande grenar. Jag har funderat på att bygga honom en hjälm med automatisk avståndsmätning och varningsfunktion, en som både blinkar och ger skall. Tro nu inte att det bara är kroppslängden som ger problem, onej, vi har avverkat åtskilliga mängder nedviftade glas, krossade tallrikar och omkullsprungna lampskärmar. Vår dammsugare är flitigt använd. Numera handlar vi porslin på loppis. Han blir så dyr i drift annars. Jag förstår inte hur denne man med händer som är förmögna till precisionsarbeten av sällan skådat slag kan ha så dålig koll på kroppens yttre gränser. Inte saknar han koncentrationsförmåga heller. Tvärtom. Förmodligen är det där problemet ligger. Koncentrationen är antagligen hela tiden inriktad mot kommande precisionsarbeten. Man glömmer helt enkelt var man har sitt huvud, rent fysiskt, att dörrar har dörrkarmar och att man nyss utmanade ödet genom att ställa sitt vattenglas längst ut på bordshörnet. Vi har att göra med en disträ professorstyp av praktisk natur, försjunken i allt från böcker till byggprojekt. Mycket försjunken.

Häromdagen blev hustrun utsatt för nya prövningar av sin professorstyp till man. Maken satt vi köksbordet och hade nyss ätit upp sin lunch. Makan hade ännu inte ätit upp sin dito när maken fick akut behov av kaffe. Från tanke till handling är ibland vägen mycket kort. I tanken befann sig maken troligen omedelbart och genast vid kaffebryggaren. Att transportsträckan mellan matbord och kaffebryggare involverade förbipassage av nyligen egenhändigt inköpt och på vinglig pall utplacerad tvärfull burk av maskinlack ingick inte alls i makens medvetande. Ingen som helst tanke därpå. Total avsaknad av synförmåga gällande pallar och färgburkar. Ingen koll på fötters förehavanden, må vara att de är av kanotstorlek. Ett brak väckte makan från hennes stilla och omsorgsfulla tuggande. En svordom flög kort genom luften. Sammanbiten tystnad följde. Makans blick gled ner på sina färgbestänkta fötter, vidare ut över ett färgdränkt köksgolv där en i det närmaste tom färgburk rullade fram. Vad ska man säga? Man får ta homom med jämtländskt lugn och tålamod.

Ovanstående berättelse är av maken godkänd för publicering. Han vägrar dock själv att lämna några som helst kommentarer.