Sparkföre

Vi har letat fram de gamla sparkarna. En av de många fördelarna med att bo i Södra Norrlands Inland och Fjälltrakter är att här finns ett fantastiskt sparkföre. Vägarna har vitt gnistrande vinterväglag utan minsta sandkorn. Att åka spark är speciellt. Det går lätt, snabbt, man flyger fram utan större ansträngning. Det blir ett särskilt vinande ljud mellan medarna och den packade snön på vägen. Det väcker minnen.

När jag var barn åkte jag alltid spark till skolan på vintern. Det gjorde alla. Utom någon som kom på skidor genom skogen, eller barnen från utbyarna som fick åka skoltaxi. Man blir leende när man åker spark och det känns som om solen alltid lyser och omgivningen är vindstilla, trots fartens vinddrag. På så vis känns min barndoms skolfärder alltid soliga och leende trots att det rimligen borde ha blåst och snöat ibland, och trots att jag inte alls tyckte om skolan.

Sedan jag som tonåring lämnade Jämtland för mer sydliga nejder har det inte blivit många sparkturer. Det går liksom inte att använda spark i landsdelar där man sprider sand och salt på vareviga vägsnutt, eller där det inte finns någon snö över huvud taget. Avsaknad av sparkföre är en brist.

I helgen som var var Jämtland täckt av centimeterlång rimfrost. Solen lös från blå himmel. Det var vindstilla. Vitt och gnistrande. Sagolikt. Att då få glida fram på en spark och ha milsvida vyer framför ögonen gav glädje i kroppen och lycka i sinnet. Ett bra liv helt enkelt.