Brevlådan och mjölkpallen

Har nyss varit ut till brevlådan och hämtat in posten. Ja, det är väl inte direkt något anmärkningsvärt med det. Inte var det någon speciellt intressant post att hämta heller. Det är bara det att för oss som bott långliga tider i ofrivillig lägenhet känns det lite fint att gå ut till brevlådan och hämta posten. Dra på sig storstövlarna och hasa iväg över gården, runda grannens knut och knata ner till mjölpallen, öppna locket och se efter om det blitt nåt idag. Det är en speciell liten stund.

Att brevlådan hänger på en mjölkpall gör det hela lite finare. Nostalgi. Får mig att tänka på min barndom då jag satt på mjölkpallen och dinglade med benen i väntan på bussen in till stan. Ibland kom Osvald ner med mjölkkrukorna då, de som skulle hämtas av mjölkskjutsen. Han slängde upp dem på pallen, lätt som en plätt, och där fick man sitta och trängas, jag och de övriga krukorna... Just den mjölkpallen finns inte kvar längre. Vår brevlådemjölkpall kanske rent av är byns sista återstående. Inte kommer det någon mjölkskjuts heller. Mjölken hämtas hos storbonden med gigantiska tankbilar. På vår lilla grusväg innebär de samma absurda syn som när man ser finlansfärjorna glida fram genom Stockholms skärgård. Överdimensionerat. Men nu var det inte det jag skulle orda om. Egentligen har jag ingenting speciellt att säga alls. Möjligen att det är fint att ha en brevlåda att gå till.

Man ska ta vara på dagens små glädjeämnen, sade hon förnumstigt.