Min första förälskelse
Min första förälske var ett hus. Ja, just ett hus. Bara några år gammal i tindrande förundran stod jag innanför de blåsta fönsterglasen i mormors bryggstuga. Ljuset bröts åt alla håll, tänjde och vred på världen, kastade runt solstrålarna och svepte in mig i förtrollning. Jag såg en ny värld och världen förändrades allteftersom jag flyttade på mig. Tänk att något kunde vara så vackert! Redan då jag klev in genom de höga pardörrarna kändes en annan doft. Pärlspontpanel, tvinnade el-ledningar, kallskafferiet med sitt vädringsfönster, vedspisen, måttfullt profilerade lister... Små, små detaljer som påverkade helheten. Huset andades, levde, hade egen själ. Där ville jag bo!
Det har hunnit gå nästan fyrtio år. Skavankerna har tilltagit, förälsken har lagt sig. Eller möjligen mognat. Men vi har fortfarande ett varmt förhållande, huset och jag. Och äntligen, snart, om en dryg månad ska barndomsdrömmen gå i uppfyllelse. Det är till mormors hus vi ska flytta. Bryggstugan och jag kommer att få umgås varje dag.
Flyttgubbarna är bokade. Nedräkningen kan börja.
4 kommentarer:
Åh det låter så härligt att få bo i det hus man en gång förälsat sig i, undra om det månne är från dig jag har ärvt min förkärlek för hus?...
Fröken k: Och kanske också en sväng av skrivklådan?
Det låter underbart som du beskriver det, man vill liksom själv åka dit och kolla om det verkligen kan vara så vacker som du påstår :-)
Kanske beror det vackra mest på betraktarens egen fantasi och egna känslor, Hella. Misstänker att inte alla skulle falla i trans över gamla hus på samma sätt som jag själv. En del tycker nog bara det är gammalt och eländigt...
Skicka en kommentar