Dit min längtan ständigt återvänder
Ljungrislunk över höstflammande fjällhed.
Ljungpipare. Grymtande renar.
Det dova klämtandet
av en ensam renskälla.
Naken i en sjungande bäck.
Vindstilla septembermorgon
då myggen ännu sover.
Allt under en sol
som smeker huden
med varmt och varligt sommarljus,
klart och intensivt
som den bara kan
då himlen är hög och oändligt stor.
Lungorna fylls och renas
av den höga höjdens lätta luft.
Hudens porer öppnas. Andas.
Att placera sina ögons blickar vid horisonten
ofattbart avlägsen i rummets dimension
förvandlar rummet till en aspekt av tiden.
Plötsligt blickar jag ut i tiden.
Framåt. Bakåt.
Det verkar inte finnas någon skiljelinje däremellan.
Allt är nu.
Jag bara är.
Är en del av världen. Är världen.
Eller är det världen som är jag?
Alla livets gåtor syns självklara.
Alla pusselbitar faller självmant på plats.
Själen svävar hög och lätt,
omsluter det stora oändliga
utan namn.
Hjärtat uppryms av varm glädje
fyller sakta kroppens miljarder celler.
Sinnena vaknar och skärps. Ett efter ett.
Hela det väsen som är jag
vaknar
till det liv
som det är ämnat att vara.
5 kommentarer:
"Allt är nu.
Jag bara är.
Är en del av världen. Är världen.
Eller är det världen som är jag?"
Jag älskar verkligen dom raderna! Men jag tycker verkligen om detta..så mycket att den behövdes läsas om och om igen innan kommentar kunde ges..
Tack fröken k! Jag vet inte om du brukar gå ut på något fjäll ibland. Om inte måste du unna dig det någon gång. Det är bland de mest andtagande upplevelser man kan ha.
Åååh så underbart.... Feeeling i kubik!
Så målande och underbart att jag nästan kan känna den klara bäckens vatten mot min hud! :-)
Tack ni som kommenterat här. Roligt att ni tycker om det jag skriver!
Skicka en kommentar