Att ha hund

Vissa vardagliga händelser vill man inte vara med om. Som att plötsligt vakna klockan fyra på morgonen och genast, på grund av den stank som fyller näsan intill kväljningsgränsen, veta vad som står på. Hunden har ätit något olämpligt igen! Sånt gör vår hund lite nu och då. Ruttna fågellik och annat mindre delikat tycker hon är smaskens. Ibland får det den känsliga lilla hundmagen att producera gaser vars dofter är högst oangenäma. I värsta fall, som tur är inte särskilt ofta, har hunden hittat något riktigt förfärligt ruttet och läskigt vilket resulterar i mer substantiella utsläpp. Av någon hittills oklar anledning inträffar alltid den här mer substantiella leveransen runt fyrahugget på morgonen, då vi tvåbenta varelser snusar i godan ro i våra sängar. Så var det imorse. I arla morgonstund sipprade den påträngande och högst bekanta stanken in i mitt sömniga töckniga metvetande. Aldrig någonsin blir man så snabbt klarvaken som vid dessa tillfällen. Blicken går mot golvet, och mycket riktigt, en rinnande stinkande hög på mattan. Smörjan flödar över och ner i trägolvets springor. Suck! Bara att hiva sig upp, noga passa fötternas något ostadiga placering. Få liv i den alltjämnt snarkande maken. Få ut honom och hund ur huset innan den hastigt grönfärgade maken levererar likartade substanser som hunden. (Ja, han är ju så känslig den arma karln... Har setts panikartat torka hunddiarré iförd gasmask, kalsonger och endast en strumpa. Ingen vacker syn, jag lovar. Bäst att hålla honom på avstånd!) Sedan är det bara att skrida till verket. Operation grundlig golvsanering medelst knäskurning.

Just nu är hunden billig. Mycket billig.
Nån som vill ha??

I äng och hage vi bor

Vi har ingen gårdsplan. Vi har istället en prunkande sommaräng framför huset och ut mot vägen. Ett hav av gullvivor i alla nyansskiftningar från citrongult till blodrött har nyligen somnat in, om någon vecka kommer på samma plats att lysa prästkragar, blåklockor och allsköns andra ängsblommor. Eftersom vi bor på en gammal och mycket liten gård har några gräsmattor aldrig blivit anlagda här. Marken har haft andra funktioner. Rara små rabatter med smörbollar, aklejor och stormhatt har funnits till lyst runt husen. Och pioner! Doftande ljuvliga pioner! Bärbuskar och trädgårdsland för hushållets behov av grönsaker därtill. Övrig mark togs i anspråk för foder eller bete. Förutom just sträckan mellan husen och vägen, som fick vara äng. Min morbror som bodde här före oss tillhörde den gamla stammen. Han använde inte gräsklippare. Han slog av blommor och gräs med lie när det blommat klart. Han kunde det där. Jämnt och fint blev det, allt på rätt höjd. Vi följer i samma fotspår. Det faller sig självklart och naturligt. Vi slår ängen och övrigt höggräs med lie när det är dags. Nu är vi inte lika duktiga som morbror men resultatet blir hyfsat. I hagen bakom huset har kor och hästar betat. Där är gräset frodigare och vi slår det regelbundet och högst motvilligt med klippare för att ha en yta att röra oss på. Vissa tuvor av mer högväxta blommande örter, som förgätmigej, låter vi stå kvar så länge de är i blom. Vi klipper helt sonika runt dem. Marken är knölig och eländig men vad gör väl det, trots att det är en klippt gräsmatta kvillrar den av allehanda lågväxta örter, en del av dem blommande. Man kan inte annat än betagas. Och aldrig någonsin skulle jag vilja byta ut vår äng och vår hage mot en plan och nysådd gräsmatta!

Midsommar

Midsommarblomstren i vår trädgård påminner om den tid som är här och att det gäller att ta den till vara. När jag var barn och juni anlänt med skollov och ljuva aningar om en lång och sorglös sommar hittade min mor ofta en anledning att utbrista de i mina öron helt skoningslösa orden "Snart vänder det!". Hon åsyftade naturligtvis ljuset, att vi snart åter går mot mörkare tider. Sånt vill man inte höra som ivrig skolunge, nyss utsläppt på sommarbete. Då vill man ha illusionen om den "eviga" sommaren kvar, njuta och åtminstone inbilla sig att livet består av endast sköna barfotadagar. Som vuxen är jag mer fascinerad av det faktum att "det vänder", och det gör det idag. Idag, mina vänner infaller vår gamla hederliga midsommarafton, den dag på året då solen står som allra högst på himlen och då natten, där det nu blir natt, är som allra kortast.

SMHI berättar mer.

Allt medan månen går vakt över Venus

Förra veckan var kylslagen och höstkulen. Fuchsiorna fick sova inomhus om natten och fjällen vid vår horisont var åter bländande vintervita. Nu har de ömsat om till sommarfärg igen, om än med en del av vinterpälsen kvar. De ser lite tufsiga ut. På vår gård är det dock full sommar. Inget tvivel om den saken. Varmt, och smörbollar i sin präktigaste blom. Våra smörbollar lyser i fyra nyanser av gult, som små solar eller stjärnor mot en grönskande fond. De ersätter på något vis den lyskraft och fascination som vinterns hänförande stjärnhimmel bjuder på. Våra nätter här vid 63:e breddgraden är näst intill dagsljusklara nu, på himlen syns inte en enda stjärna. Molnobservationer och solens höjd över horisonten är väl det som vi tittar efter om näsan vänds uppåt en stund, över blomster och annan mer jordlig skönhet. Vår allra ljusstarkaste planet, Venus, kan man dock titta på. Venus syns så väl att vi kan se henne till och med på dagtid. Om vi ger oss tid till det, och vet vart vi ska titta. Just idag, närmare bestämt tjugo minuter över fyra i eftermiddag, är det lätt att hitta Venus på himlen, om molnen tillåter vill säga. Då passerar månen framför Venus. Den som hittar månen i söder på himlen kan se Venus som en lysande stjärna, fast det är en planet, strax till vänster om månen. Månen passerar sedan framför Venus som då skyms tills hon tittar fram igen till höger om månen, efter cirka en timme. Ett av himlens små skådespel i det lilla. Så plocka fram kikaren och gå ut och vänd näsan uppåt en stund!

De små undren

Förra sommaren grävde jag ner två lavendeltuvor i en rabatt, för att se hur de skulle klara vintern. Vi bodde här som fritidsgäster då. I höstas skulle de arma tuvorna ha blivit övertäckta och skyddade för vintern. Men naturligtvis blev det inte så. Sedan kom vintern och den arma snö som föll blåste raskt bort just där lavendeln stod. Tuvorna blev dränkta av vatten och på sin höjd infrusna i is. Inga gynnsamma förhållanden för en lavendelbuske vad jag förstår. Någon har sagt att lavendel, sånt övervintrar inte här. "Här" innebär gränsen mellan växtzon 6 och 7. För de oinvigda kan jag berätta att Sveriges södra kust räknas som växtzon 1 och att zon 8 ligger uppåt fjället. Vårt klimat kan alltså anses vara ganska hårt och odlingsfientligt för medelhavsdivor som lavendel.

Häromdagen petade jag i rabatten för att se om där fanns något liv eller om allt var stendött. Då såg jag det: Det spirar i min lavendel! Det kommer nya skott i båda mina lavendelbuskar. Förmodligen hinner de inte växa särskilt mycket innan hösten kommer, men ändå. Bara att se att de överlevt, att det spritter i dem, gör gott. Det är inget andtagande överdåd, ingen prakt och ingen pompa, ingen lyskraft som pockar på, bara en obändig livskraft som i sig själv skänker inspiration och glädje.

Ibland är det de små små undren som lyser upp tillvaron.

Omslag

Två veckor utan bloggskrivande, två veckors konstant solsken och eufori å vädrets vägnar. Man tackar och tar emot. Tar till vara de magiska stunderna, frossar i värme och utevistelse, bedåras av liljekonvaljers skönhet och blir besatt av ljuset. Man borde inte sova, endast ta till vara den tid som är!

Idag kom omslaget. Mulet. Kyligt. Äntligen ro att sitta inne. Förmodligen en välbehövlig omväxling.