Jag har bryderier. Angående buskars flyttning. När ska man göra det? Flytta buskar alltså. Nu till våren säger alla. Jamen, det är ju TJÄLE! Även på våren. I allafall här. Inte kan man väl gräva när det är tjäle heller. Häromåret var det sån tjällossning att "fjösdöra" lyftes av och ramlade in i fjöse, ja alltså i ladugården. Det gick inte att gräva undan tillräckligt för att få dörren på plats igen. Tjäle i marken. I maj.
För mig är arbetsbelastningen oftast mycket ojämn. Det syns här på bloggen. Fullt upp med jobb betyder helt tomt i bloggen. Man får prioritera sina göranden. Senaste tiden har mycket jobb sammanträffat med flödande vårvintersol. Jag har stulit mig till små stunder av njutning vid husväggen, nersjunken i en trädgårdsstol med fötterna i snön. Där har jag suttit översköljd av vårvintersol. Och drömt. Drömt om min barndoms vintrar och vårvintrar. Då solen stekte över snön, och reflekterades nästan obarmhärtigt. Värmde mer än sommartid, kändes det som. Vi skidade utan ytterkläder, i bara kortärmad tröja, grävde ner oss i någon driva och åt våra russin och apelsinklyftor, våra stutar med getost, och drack termosvarm choklad. Somliga turister syntes gå på tur i shorts och nylonstrumpor. (Prova inte det. Nylonstrumporna bränner in i huden. Det lär vara en mindre angenäm upplevelse.) Då, innan Stenmark och den stora fjällturismexplosionen var turisterna överlag mer exotiska än nu, inte lika belastade med prylar och "rätt" utrustning. Herr Svensson, till exempel, han åkte skidor i överrock och hatt. Nåväl, inte så långt, men ändå.
För ett par veckor sedan fick vi lära oss att Jämtland tillsammans med Gotland har flest företag per antal invånare, närmare bestämt 16 företag per 100 invånare. Och bland kvinnorna är jämtländskorna allra företagsammast. Det förvånar mig inte. När jag växte upp var var och varannan människa i min omgivning företagare. Många var mångsysslare och jag tror att det har varit så i alla tider. En stor del av landskapet är landsbygd och glesbygd. Här kommer ingen och serverar jobb på fat. Bruksmiljöer och riktigt stora industrier har egentligen heller aldrig funnits. Vill man överleva har man oftast själv fått se till att få sin utkomst. På många ställen ses företagare som en särskild sorts människor, vanligtvis någon med mycket pengar, någon som har det särskilt bra på ett sätt som inte är möjligt för alla. Så har jag aldrig upplevt det här i Jämtland. Vad jag minns var det inget konstigt eller märkvärdigt att vara företagare och inte känns det så nu heller. De flesta tycks ha insikt i vad det innebär även om de inte själva försörjer sig på det viset. Naturligtvis blir det enklare att starta ett eget företag i en sådan miljö. Och jo, även jag blev företagare...
Var ner på affären häromdagen. (Här går man PÅ affären, inte till.) Mötte en klasskompis som jag inte sett sedan vi slutade skolan. Grundskolan. Det är åratal sedan. Rentav decennier och mansåldrar. Eoner har passerat. Mycket har hunnit tima och livet har bytt skepnad många gånger. Är vi ens samma människor som då? Åtminstone har kroppens celler hunnit förnyas ett antal gånger, livserfarenheten har ökat och hårstråna har hunnit gråna, även om det inte blivit så mycket mer bevänt med klokheten och visdomen. Min gamla klasskompis har bott här hela tiden. För mig som bott "utsocknes" känns det som om tiden har stått stilla här. Många av invånarna är desamma, en del har dött och nya barn har tillkommit. Mycket är förändrat, det är sant, ändå är allt så bekant. Som klasskompisen. Vi kände igen varandra direkt. Småpratade som om det var igår vi sågs sist. Inte tjugofem år och en hel evighet sedan. Sånt känns rätt märkligt.
Grannen fick rätt. I går föll två decimeter nysnö. Härligt vitt och vackert, tycker jag. U knotar något... kastar sura blickar mot grannens.
Tidningen Vi, nummer 42/1968, var ett intressant nummer. Här följer ännu en talande annons, som snart kanske blir gångbar igen nu när riktigt fett och fettrika dieter åter börjar förespråkas.
Det skvalar vatten både ute och inne. Smältvattnet behagar rinna genom källaren. Ingen trevlig syn. Vi väntar på markkonsulten för att få veta vad vi kan göra åt det hela. Tills dess är det bara att förundras och flytta på grejor så att inget blir förstört. Nog om det. Ute är det leråker på gården och fjällen ser ut att ha fläcktyfus. Redan. Jag vet inte riktigt vad som kan anses normalt i Jämtlands Inland och Fjälltrakter nuförtiden, men så här var det inte när jag bodde här som barn. Känner mig lite snuvad på de där fina sparkturerna i marssol, fikastunder i snödriva i april, för att inte tala om pulkaåkningen, den är nu ett minne blott. Inte ska det väl vara så här, i mitten av mars?!
Grannen sa med en kännares min att än kan det bli "bakslag". Om bakslaget innebär att vintern ännu har en framtid, hoppas jag att han får rätt.
Det är rätt festligt att blada i gamla tidningar, se hur världen såg ut tidigare. Det ger lite perspektiv på tillvaron, och ibland en del muntra leenden.
Annonsen nedan är hämtad från tidningen Vi, nummer 42/1968. 
En bra karl fixar hyllpappret själv!
Fröken k har givit mig i uppdrag att skriva ner sex konstiga saker om mig själv. Enligt Svensk ordbok är någon "egendomlig"
om den "har avvikande eller onormala egenskaper och därför väcker uppmärksamhet". Inte väcker väl jag uppmärksamhet? Det kan jag väl aldrig tro... Eller? Här gäller det att ha koll på vad som är normalt, för att veta vad som är onormalt. Sånt är svårt. Eftersom jag lever med mig själv hela tiden blir jag ju van vid mig och då ter sig just mitt liv och mina förehavanden som normalt/normala... för mig. Det onormala speglas snarare i omgivningens reaktioner. Och jo, reaktioner får jag ibland...
Här kommer en radda för mig helt normala "egendomligheter" som omgivningen reagerat på:
Jag kan låta polyfoniskt. Det är inte vackert. Fråga min man...
Jag har en massa tegelsten, för det är bra att ha. (Jo, det är det!) Man kan göra en extra bokhylla när det behövs, till exempel. Men det är väldigt opraktiskt när man ska flytta, för flyttkartongerna blir så tunga. Fråga min man...
När det är stjärnklart ligger jag ute i hagen på ett renskinn om natten, och tittar på himlen. Det gör inte min man.
Jag envisas med att namnge mina fordon. Själv tycker jag det är helt normalt! (Fröken k håller nog med.) Min man hävdar motsatsen...
Jag har ingen känsla för fenomenet tävling. Förstår inte begreppet vinna. En gång gav min kloke man en psykologisk förklaring som spred ljus över denna för mig helt obegripliga gåta. Jag blev invigd och förstående. Tyvärr har jag glömt vad han sa. Så har även min man. Så nu är jag lika oförstående igen.
Jag pratar på allvar med två nallar, Nalle och hans Farbror. Dom bor i vår säng. Jo, det är sant! Fråga min man...
Jag är barnsligt förtjust i mitt radiostyrda utav balsa, varmlim, flortunt sidentyg och cellulosalack egenhändigt byggda segelflygplan, Fenixen. Jag brukar leka med det tillsammans med min man.
Vi har ingen TV, och jag saknar den inte. Så gör inte heller min man.
Jag lyssnar med förkärlek på franska sångare som inte kan sjunga, enligt min man.
Jag har hopplöst svårt för att lyda order och slaviskt följa alla regler. Gör helst efter mitt eget huvud. Det säger i allafall min man.
Hm, bäst att inte avslöja mer nu...
Funnes inte ADSL-tekniken vore vi inte bosatta i Jämtland. Så är det. Tack vara tekniken kan vi sitta och jobba i en tillvarons avkrok med hela världen som arbetsplats. Mer centralt kan det liksom inte bli. Här sitter vi med fötterna i stortofflorna och bättrar på den jämtländska handelsbalansen. In kommer nya friska skattepengar till kommunen, via små omvägar, från både utrikes och inrikes storföretag, alla garanterat utomrepublikanska. Det känns bra att amerikanska storkoncerner kan hjälpa till att betala hemtjänsten åt Hulda i Kluk.
Om detta är dock kommunen hittills fullständigt ovetande.
Nästan två månader har förflutit sedan vi blev jämtlänningar. Hur har då U upplevt omställningen från inbiten Stockholmare till jämtländsk lantis? Ja, han ser då i alla fall inte lidande ut! Han har redan kunnat konstatera följande på plussidan:
Mars månad. Det droppar från taken. Snön frasar under stövlarna. Det luktar vår. Det känns vår! Vårvinter. Solen återvänder och värmer mot huden. Ljuset ger en föraning om nordisk sommar, med sina fantastiska och mycket speciella färger. Det är sånt man slås av om man varit borta från Norden tillräckligt länge för att kunna se vår omgivning med en främlings ögon. Man slås av det speciella ljuset, dess skönhet. Och av tystnaden. Det är fint att ha den erfarenheten, och påminnas, nu när solen dalar och skogen färgas mörkblå.
