Koka ris

Alla har vi väl någon gång köpt någon teknisk pryttel som åtföljs av en obegriplig bruksanvisning. Ibland är texten obegriplig för att dess författare inte kunde bättre, ibland beror det på bristfällig översättning. Läste nyligen en sådan liten text i den lilla tidskriften Facköversättaren, nr 1/2007. Texten kommer ursprungligen från ett rispaket som importerats från Pakistan. Kan inte låta bli att låta fler begrunda riskokningens mysterier. Varen så goda!

Så här gör man:

1. Blötning av kuper av rice för 20 minuter bevattnar in. Avrinningen och sköljer bevattnar in.
   
2. I en stor sauce panorera, komma med två kuper bevattnar till en kraftig böld. Tillfoga salt, om önskat.
3. Tillfoga rice, gå tillbaka till en böld. Laga mat 6 till 8 minuter till önskad tenderness som tillfälligt rör.
4. Avrinningsöverskottsen bevattnar om några. Täcka panorerar och går tillbaka till sparlåga för 3 till 4 minuter, tills ricen är torr och fluffig.

Solklart!

Naturen

"Det är så härligt i naturen!"

Ovanstående utbrast det fyraåriga syskonbarnet med emfas, när han tittade ut genom bussfönstret. Vid Slussen! I Stockholm. (Slussen är som bekant en av Stockholms mer intrikata trafikkaruseller.)

Barnet ifråga är uppväxt på Söder, i Stockholm.

Olika uppväxtmiljö - olika referensramar...

Snöfall utanför mitt fönster

Flingorna dalade ner. Som stilla julsnö. Vitt, mjukt och vackert. Snö ÄR vackert. Landskapet blir mjukt. Ljuden blir mjuka. Det doftar rent. Skänker ro. Det går lätt att andas. Snö är helt enkelt livgivande.

Snöskottning är också livgivande! Det är skönt att ta i med kroppen. Skotta sval, lätt och fluffig snö. Göra prydliga vallar längs gångarna, mjuka rundningar ut mot vägen. Det ska se inbjudande ut! Inte den typ av förvirrad och oorganiserad omskyffling som jag så ofta bjudits på av hyresvärdar och andra snöskottare i de sydligare landsdelar där jag bott. Ofta har det varit mer oframkomligt efter snöskottningen än innan. Jag vet inte vad som fattas dem, men röja snö det kan de inte! Kanske saknar de någon gen, vad vet jag. Eller så har de bara ett galet förhållningssätt till snön. Man måste kanske kunna ta den med ro, och tycka om den, för att kunna handskas med den.

Kökssoffan

Vi har ett gammmalmodigt kök med få skåp, vedspis och absolut ingen arbetsbänk. Det finns en liten bänkspis också, vars plattor enbart fungerar på femman... Den står på en rullvagn mitt på golvet. Det är många fönster och många dörrar. Och så KÖKSSOFFAN. Slänger man ut kökssoffan skulle vi få plats med en arbetsbänk med skåp under. Ja, till och med med en vanlig elektrisk spis. Det skulle vara rätt käckt. Men inte kan man slänga ut kökssoffan?

Kökssoffan är nästan som en hel institution i sig själv. Kökssoffan är betydelsefull! Vi som är uppväxta på landet känner vikten av att ha en kökssoffa strax innanför köksdörren. Det var på den man satte sig när man gick och hälsade på hos någon när jag var barn. Gick och hälsade på gjorde man när man hade lust och tid. Det var mest bara att stövla rakt in i köket hos den som skulle bli påhälsad. Inte några försynta telefonsamtal i förväg för att avtala besökstid. Onej! Var folk hemma så var dom hemma, och det var dom för det mesta, dom hade ju korna att passa, och då var det bara att öppna dörren och säga hej. Var det vinter, eller bara kallt i största allmänhet, klev man in med ytterkläderna på. Oavsett årstid bänkade man sig alltid på kökssoffan. Där satt man sedan och språkade och dinglade med benen. Kökssoffor har en tendens att vara ganska höga. Hade man ytterkläderna på blev det varmt efter ett tag. Då åkte ytterkläderna av och lades på soffänden. Satt man sedan tillräckligt länge började husmor plocka med kaffepanna och saftflaskor. Och "krusa", kakorna, hämtades in från skafferiet eller från burkar som förvarades på trappan i kallfarstun. Efter ett tag hade ett helt litet kalas bullats upp på köksbordet, som stod mitt på köksgolvet, och man erbjöds att stiga fram och slå sig ner. Då var man riktigt välkomnad. Jag tror för övrigt inte att det existerade ett jämtländskt hus där det saknades kakor, när jag var barn. Ett liv utan hembakade kakor vore otänkbart.

Vore det inte för kökssoffan skulle det inte ha varit lika enkelt att hälsa på objuden. Kökssoffan blev som skiljelinjen mellan inne i gården och utanför. En liten frizon som var och en på något vis alltid hade rätt att stiga in inom, såvida inte far i huset redan lagt sig till vila efter maten, på den aktuella kökssoffan... Man stör inte en vilande husfar!

På något vis var kökssoffan en del av poängen med köket, den allplats runt vilken den privata världen i huset snurrade. Vill man låta utomstående människor träda in i ens privata sfär blir det så mycket enklare om man har en kökssoffa strax innanför köksdörren. Kökssoffan blir som en sinnebild för gästfrihet. En inbjudan. På något vis känns det inte klokt att göra sig av med en sådan symbol. Det behövs mer gästfrihet i världen. Gästfrihet känns viktigare än arbetsbänkar och köksstandard. Jag tror kökssoffan får stå kvar!

Sparkföre

Vi har letat fram de gamla sparkarna. En av de många fördelarna med att bo i Södra Norrlands Inland och Fjälltrakter är att här finns ett fantastiskt sparkföre. Vägarna har vitt gnistrande vinterväglag utan minsta sandkorn. Att åka spark är speciellt. Det går lätt, snabbt, man flyger fram utan större ansträngning. Det blir ett särskilt vinande ljud mellan medarna och den packade snön på vägen. Det väcker minnen.

När jag var barn åkte jag alltid spark till skolan på vintern. Det gjorde alla. Utom någon som kom på skidor genom skogen, eller barnen från utbyarna som fick åka skoltaxi. Man blir leende när man åker spark och det känns som om solen alltid lyser och omgivningen är vindstilla, trots fartens vinddrag. På så vis känns min barndoms skolfärder alltid soliga och leende trots att det rimligen borde ha blåst och snöat ibland, och trots att jag inte alls tyckte om skolan.

Sedan jag som tonåring lämnade Jämtland för mer sydliga nejder har det inte blivit många sparkturer. Det går liksom inte att använda spark i landsdelar där man sprider sand och salt på vareviga vägsnutt, eller där det inte finns någon snö över huvud taget. Avsaknad av sparkföre är en brist.

I helgen som var var Jämtland täckt av centimeterlång rimfrost. Solen lös från blå himmel. Det var vindstilla. Vitt och gnistrande. Sagolikt. Att då få glida fram på en spark och ha milsvida vyer framför ögonen gav glädje i kroppen och lycka i sinnet. Ett bra liv helt enkelt.

Vedspislagad makaronstuvning

Det är något visst med att laga mat på vedspis. Vedspismat går inte att stressa fram. Med hjälp av näver, ved och tändstickor ska elden få liv i spisens inre. Draget ska fås igång och luftgenomströmningen måste regleras. Man måste känna sin spis och veta att reglera spjäll och olika luckor. Det är lite pyssligt, lite småtrevligt. Spisen hettas upp i sin egen takt, ingen idé att försöka hetsa den. Det knastrar och sprakar lite, doftar gott. Det blir inga stormkok, allt puttrar på så sakteliga. Perfekt för stuvade makaroner, som mest ska stå och svälla. Inga brända kastrullbottnar, ingen överkokad mjölk, bara utsökt stuvade makaroner. Sådana värmer gott i kulen skymning. Förmodligen ingen hälsosam mat att äta, egentligen, men desto mer livgivande att laga till. Dess tillagning kräver sin tid men den ger dig sitt lugn tillbaka.

Kyl- å frys

Vi har skaffat kylskåp och frysskåp. Helt moderna och energisnåla. Mycket lyxigt. I alla fall för oss... Den man som bodde här i huset före oss blev över 90 år gammal. Den enda modernitet han skaffade under sitt liv var ett kylskåp. På 50-talet eller så. Det var ett sånt där minimalt och lite bulligt kylskåp med rekorderlig stängningsanordning. Med plats för två liter mjölk och en falukorv. Och alldeles tyst. Det fungerar utmärkt. Och har varit i bruk fram till igår. Det är med viss sorg i hjärtat det nu får bo i bryggstu'n. Det känns inte helt rätt att skuffa undan en sådan trotjänare som dessutom är mycket vackrare än sina efterföljare, och som sagt, helt tyst. Ett sympatiskt drag.

Det här med temperaturen

Efter blott tio dagar som jämte har U redan begripit det här med temperaturen. Huruvida det känns kallt eller inte beror inte enbart på vad termometern visar. Luftfuktighet och vindstyrka påverkar. Vi var ute i minus 20 grader förra veckan, (MYCKET kallt enligt U:s tidigare tankebanor). Då utbrast U att "Det känns inte kallt, det är kärvt och strävt, men inte kallt!" Och så är det, här i södra norrlands inland och fjälltrakter, kylan är ofta skön. Idag är det tö. Det blaskar och takdroppar. Helt plötsligt är det ruggigt värre. Stockholmsväder. Och vi huttrar.