Hurusom vi gled utför backen

Vi har åkt kana i 45 graders backe med 375 kg fräsmaskin! Lastpall på masonitsläde. Det blir rätt stadig fart utför kan jag berätta, om nu någon undrar. Man har inte en chans att hålla emot. (Vet man friktionskoefficienten mellan masonit och packad snö kan man räkna på sånt här, men det är inte något vi ska göra här och just nu.) Hur som helst, pulkaåkning med 375 kg kompis är inte direkt en syssla att rekommendera (även om det är en upplevelse i sig själv, tro mig!) man lär dö en gruvlig död om ekipaget skulle välta eller dra snett så att man hamnar ikläm, men vad ska man göra när makens lilla älskling ska in i huset och hela tomten är en enda lång pulkabacke? Maken är i det här fallet lycklig över att ha en praktiskt lagd fru, en fru som kan baxa och spetta, vrida och knixa, tills världens otympligaste låda kommer in genom världens smalaste dörr. (Ibland blir maken också lycklig när frun känner igen en kardanknut trots att den är väl packeterad i svart plast. Men det är en helt annan historia. En annan historia är också när den då helt fruopåtänkta numera hustrun hivade upp gasolbrännaren vid middagsbordet på parets första tête-à-tête, och då pratar vi inte om små tingestar för avbränning av socker på små söta efterrätter, utan om mer rejäla doningar. Kort sagt, nämnda fru står inte helt handfallen inför praktiska ting och göromål. Följaktligen är hon rätt bra att ha.)

2,5 timmar tog allt baxande. Nu står den, fräsen alltså, i vår besynnerliga, men ändock, källare, och väntar på vidare inkoppling för att i framtiden skänka sinnesfrid åt sin, vid tanken på fräsmaskiner, lyriske husbonde.

Ännu en lyckosam dag var till ända.

Brevlådan och mjölkpallen

Har nyss varit ut till brevlådan och hämtat in posten. Ja, det är väl inte direkt något anmärkningsvärt med det. Inte var det någon speciellt intressant post att hämta heller. Det är bara det att för oss som bott långliga tider i ofrivillig lägenhet känns det lite fint att gå ut till brevlådan och hämta posten. Dra på sig storstövlarna och hasa iväg över gården, runda grannens knut och knata ner till mjölpallen, öppna locket och se efter om det blitt nåt idag. Det är en speciell liten stund.

Att brevlådan hänger på en mjölkpall gör det hela lite finare. Nostalgi. Får mig att tänka på min barndom då jag satt på mjölkpallen och dinglade med benen i väntan på bussen in till stan. Ibland kom Osvald ner med mjölkkrukorna då, de som skulle hämtas av mjölkskjutsen. Han slängde upp dem på pallen, lätt som en plätt, och där fick man sitta och trängas, jag och de övriga krukorna... Just den mjölkpallen finns inte kvar längre. Vår brevlådemjölkpall kanske rent av är byns sista återstående. Inte kommer det någon mjölkskjuts heller. Mjölken hämtas hos storbonden med gigantiska tankbilar. På vår lilla grusväg innebär de samma absurda syn som när man ser finlansfärjorna glida fram genom Stockholms skärgård. Överdimensionerat. Men nu var det inte det jag skulle orda om. Egentligen har jag ingenting speciellt att säga alls. Möjligen att det är fint att ha en brevlåda att gå till.

Man ska ta vara på dagens små glädjeämnen, sade hon förnumstigt.

Utblick, överblick och inblick

I Jämtland bor man ofta uppe på en höjd. Det känns bra. Man blickar ut. Man får överblick. När ögonens blickar kan placeras långt bort ökar perspektivet, både det yttre och det inre. Det är som om sinnet lossnar och tankarna släpps fria. Inte instängt längre. Skönt!

Evangelium

U:s liv som jämte kanske inte blir så trist ändå. Hoppingivande nyheter har nått våra öron. Den förnämliga varuhuskedjan Jula, som kränger allt från små trädgårdsslangklämmor till spånsugar, kommer att etablera sig i Östersund. De har även raggsockor och flanellskjortor! Samt julgransfötter.

Jaha?

För att förstå den evangeliska omfattningen av denna nyhet måste man veta att U är en skrotnisse, en byggare, en fixare och görare av stora mått, helt enkelt den typ av människa som hellre lägger ner fyra år på att bygga sin egen cykel istället för att åka och inhandla första bästa tvåhjuling på närmsta varuhus. För då får han den som han vill ha den! Detta är mycket viktigt. Jula är U:s Mecka, den plats dit han vallfärdar helst varje söndag, inte nödvändigtvis för att handla, vad jag förstår, utan lika mycket för att botanisera och begrunda, fundera över hur ditt och datt kan modifieras för att passa till det för tillfället pågående byggprojektet.

Östersunds nuvarande stora och totalomfattande brist på just Jula har varit en av de stora fasorna för U. Hur skulle detta kunna överlevas? Den stora våndan har nu bytts mot hopp och förväntan, längtan och rent av framtidstro. Jula kommer att slå upp portarna för alla jämtländska bygg- och pryttelvändare, "hemmafixare och proffs", sommaren 2008.

U jublar!

Rimfrost

Vi har kallfarstu. Då får man rimfrost inomhus också...

Samlade

Äntligen är vi samlade. U och skälliga hunden har anlänt med vårt sista pick och pack. Nu ska de anpassas till vinter och jämtländska manér. Väck med stadsfasoner och söderlater. Redan har de introducerats i den första utomhusaktiviteten: Pulkaåkning i egen backe samt ivrigt jagande av pulkaåkande husse.

God fart blev det, ända ner till "fjöset". Snön sprutade i ansiktet. Skrik och fniss och skratt. En vända till! Pulkorna snurrade runt, brakade in i lössnö, välte. Det blev många "änglar" tecknade i snön, efter både djur och människor. Trots inledande misstänksamhet och gnäll över "för gammal", "pinsamt" och "de e för kallt" gick leken hem hos både två- och fyrbenta familjemedlemmar.

Det finns hopp.

Fjällen sover

Där ligger de, fjällen, och sover snötäckta under rosa gryningshimmel. Morgontrött januarisol höjer sig över horisonten. Minus arton grader. Rimfrost i träd och på hus, ja överallt. Vitt. Vindstilla. Grannhundarna ylar och inte en människa syns till. Det är morgon i jämtarnas land.

Hemma

Jag anlände med vintern. Vid 10 minuters bilresa från huset började snön falla. Och den föll och den föll. Väl framme ven det runt knutarna. Många sekundmeter. Blötsnö i becksvart mörker. Och ytterdörren gick INTE att öppna! Nyckeln gick inte runt. Tog i. Tog i ännu mer. Bankade och slog. Dörren förblev stängd. Huset vägrade ta emot mig! Paniken kom krypande.

Vad gör man? Jo man utnyttjar generationers invanda grannsämja och vänskap. Man går runt och knackar dörr för att få hjälp. Och ut kom de, grannarna, fullastade med elkablar, varmluftspistoler, skiftnycklar, låssprej och allt som kunde behövas för att rädda PeLars-jäntan ur denna belägenhet. Under glatt pladder trixades det och fixades det, svors och skämtades, alltjämt med blötsnön yrandes och fastklabbandes. Det bänds och vrids, och dånk! - helt plötsligt flyger dörren upp. Jag är räddad. Jag kan andas ut. Äntligen. Huset släppte in mig till slut - och jag är hemma.

Nedkoppling

Nu drar vi ur kontakterna och Flyttar Jättelångt Bort! Det kommer därför att bli tyst här på sidan under några dagar.


Ovanstående bild har U gjort (© U, alltså), den har ingått i vårt flyttkort som distribuerats till när och fjärran.

Hej då TV:n

Sådärja. Nu är det gjort.
Nu har TV-apparaterna åkt ut. Bort. Slängts. Kasserats. Skänkts till hednamissionen.
Ingen mer TV för vår del. Vi vill ägna vår tid och våra pengar åt annat.

Avskärmade från världen?
Nejdå - Vi har ju bredband!

Att göra en gökman

Nej, det här är inget ekivokt inlägg. Det innehåller inte heller några ornitologiska utvikningar. Det handlar bara om allmän språkförvirring, möjligen om någon slags cerebrala lapsusfenomen eller om att prata fort men fel, eller helt enkelt bara fel.

Ja, jag pratar, och skriver, en hel del fel. Fel ord hoppar ur munnen, helt nya och obegripliga ord myntas, felstavningarna är många, bokstäver kastas om eller faller bort, ord byter plats och meningar blandas ihop, allt utan att jag begriper hur det går till, för jag tänkte ju rätt. Måste ha mycket skräp i tankebanorna, möjligen glapp i associationskontakterna eller något annat allvarligt fel. När nya ord eller förvirrade sammansättningar ljuder ur min mun brukar U suckandes påpeka att "Nu gjorde du en gökman igen!" Gökman?

Jo. Så här var det. U:s mormor var en pigg och pratglad dam som var rapp i orden. Trots en talförmåga i sportkommentarorshastighet hängde dock munnen inte alltid med i hjänans än snabbare tankegång. Vid en middagskonversation långt före mitt intåg i familjen lär en diskussion där Gösta Ekman skulle omnämnas ha resulterat i "den där Gökman... " Och så var begreppet Gökman myntat. (Gösta Ekman ombedes här förlåta den glada damen och hennes anförvanter för denna omskrivning som på intet vis är illa menad. Det måste påpekas att Gökman, förlåt, Gösta Ekman, är högt uppskattad av oss alla!)

Så nu vet ni det. Om någon säger att ni gör en gökman avses troligen inget obscent, det är förmodligen bara en försynt påpekan att ni gjort er skyldiga till någon språklig lustighet, i värsta fall till någon verbal obegriplighet.

Mitt senaste bidrag till den interna gökmanordlistan är frenatisk. Tänker inte orda mer om det. Nu måste vi nämligen med frenatisk energi ta itu med städning och flyttkartonger. Flyttbilen kommer på onsdag!

Sådärja

Nu har vi norrlandsstajlat bilen. Dragkrok och präktiga extraljus (modell Rally!). Någon klippte gräset på sin tomt i Östersund på julafton... det såg vi i nätupplagan av Östersunds-posten. Vi sluter oss till att motorvärmare därför inte är ett akut behov.

Sju veckor!

Pratade med en bekant igår. Han berättade att de nu varit förkylda i sju veckor, men att det började bli bättre. Sju veckor! Är det vad som väntar?

Bara 4 veckor kvar då.
För vår del.

Någon som vet hur man skrämmer snormonstret på flykten?

Drakarnas tid

Apropå det här med tidningsformatet. Jag är förmodligen en dinosaurie. Uråldrig. Opraktisk och hopplös. Men vart tog de vägen, alla dagstidningar i STORT format? Utan färg. Dessa underbara nyhetsspäckade och prasslande schabrak med många spalter och MYCKET text. Svärta! Som invaderade hela köksbordet och som lät en drunkna i sidorna. Det kändes så FINT att öppna tidningen då.

De svenska dagstidningar jag har anledning att läsa har nu alla krympt till nästan veckotidningsformat. Eländigt trist. (Men förmodligen praktiskt. Så länge man inte flyttar! De räcker numera endast till att slå in kaffekoppar i...)

P.S: Jag saknar de riktiga telefonerna också. De med stora präktiga lurar som vägde gott i handen, som stod stadigt på bordet och som satt fast med sladd i väggen, som tvingade människor att koncentrera sig på samtalet och som hindrade dem att fladdra runt och göra sju miljoner saker samtidigt. Telefoner som aldrig fick slut på batteriet och vars mottagning alltid fungerade.

Månne jag håller på att bli gammal?

Brott och otrygghet

Min mor vill inte gå ut när det är mörkt. Hon har läst om allt otäckt som händer och känner sig otrygg. Min mor bor i Jämtland där antalet anmälda brott per 100 000 invånare bara är drygt hälften jämfört med antalet brott som anmäls i Stockhloms län. Våldet utomhus har ökat något i Jämtlands mer tätbebyggda områden, det är sant om man ser till antalet anmälda våldsbrott. Men har det ökat så till den grad att man inte ska tordas gå ut? Har lokaltidningarnas skildring av brotten en alltför negativ inverkan ibland?

Vi som en liten tid till bor i en av Stockholms mer brottsintensiva områden tycker att vi har det relativt lugnt runtomkring oss. Ändå har vi haft skottlossning inom bostadsområdet tre gånger på tre år. Bilarna på parkeringsplatserna vandaliseras med jämna mellanrum och eldas i värsta fall upp så det liknar en smärre krigsskådeplats. Vi har en känd knarklangare som drar till sig suspekta personer i en av trappuppgångarna och vi hittar ofta begagnade kanyler slängda på marken här och där. Bostadsinbrotten är många och vår mininärbutik är titt som tätt stängd på grund av väpnat rån. Det låter inte alls trevligt när man skriver ner det och ser det svart på vitt. Ändå har vi som sagt inte upplevt det som speciellt otryggt eller otrevligt att bo här. Är det så illa att vi vant oss och blivit avtrubbade?

Det kom en ängel

Svärmor virvlade in i arla morgonstund. Med skurhink, trasor och allsköns tvättmedel. Fönsterrakan i högsta hugg. Klivpallen följde med och undan flög bord, växter och alla pinaler. Öppna fönstren och väck med persiennerna. Upp for hon längs väggar och tak, klängde och klättrade, sträckte och gnodde. Själva låg vi under filten i soffan, gapade, nös och förundrades. Sedan virvlade hon ut, lika fort som hon kommit. Nu är det rent, fönstren gnistrar. In lyser en timid januarisol.

Det är allt något särskilt med nyputsade fönster. Man borde unna sig det lite oftare. Vi är inte så bra på sånt, U och jag. Det känns därför alldeles fantastiskt när räddande änglar svävar in, och gör så att solen kan lysa på oss.

Operation tillvänjning

Vi har inte slagit på värmen i vår lägenhet än. U tänker att han måste härdas och vänja sig vid kyla. (Ja, ja, det är viss snålhet också. Vi betalar elvärmen själva...) Vi har därför vanligen cirka 16 grader inomhus, och tro mig, med yllestrumpor och varm tröja på känns det numera helt normalt. Inte alls kallt. Det påminner mig om de bistra vintrarna, på 70-talet var det väl?, då temperaturen sjönk under minus 40 grader. Man klädde på sig. Man vande sig. När det så småningom var endast minus 20 igen kändes det som om våren kommit. Måste knäppa upp jackan, njuta av värmen!

Allt är relativt.