Sista dagen, eller den första

Så kom då den här Dagen, U:s sista dag på fabriken. Ut i frivillig arbetslöshet, fylld av förhoppningar och framtidstro, men på darriga ben. Tro inte annat! Den som försätter sig själv i arbetslöshet har tankar om och vilja till ett nytt liv och har själv tagit beslut om att försöka förverkliga detta liv. Ingen har kapat bort en som obehövlig, ingen har sagt åt en vad som måste göras, eller när. Det är stor skillnad på att börja sin arbetslöshet fylld av förväntan, istället för med en känsla av tvång, och ibland kanske förnedring och missmod!

Opphängt å ne'schläppt

Med huvudet i ett bomullstöcken, med andning som en gås som är hes, och ett luktorgan vars färg får en solmogen tomat att blekna, sitter jag rakt upp och ner, och gör just ingenting. Jobbet kallar, hunden vill ut, tomma flyttkartonger väntar på att fyllas. Men intelligensnivån är under noll, och företagsamheten helt obefintlig. Jag har mest en enda tanke i huvudet: Om det finns en sammanslutning för snorfanans vänner, vill jag sälla mig till dem.

Detta är den snäva verkligheten just nu.

Angeläget

Det kom en uppmaning från fröken K: "Skriv under namnuppropet för ökade resurser till barnpornografigruppen!"

Jag skickar uppmaningen vidare. Nedan kan du läsa ett utdrag från ECPAT:s webbplats.

Skriva under kan du göra här: Namnuppropet för ökade resurser till barnpornografigruppen!

Detta är ECPAT: "ECPAT Sverige är en ideell förening som arbetar med att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel: barnpornografi, trafficking och barnsexturism."

Läsa mer om ECPAT kan du göra här: ECPAT Sverige

Här kommer utdraget från ECPAT:s webbplats:

Bristande resurser hos barnpornografigruppen drabbar utnyttjade barn

2006-12-27

Barn utnyttjade i barnpornografi får vänta för länge på att räddas. Orsak: för låg prioritering av Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp. Nu startar ECPAT Sverige en kampanj och ett upprop för mer resurser åt barnpornografigruppen.

Sammanlagt finns fem tjänster hos Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp, varav tre är tillsatta. Fortfarande idag arbetar de med Operation Sleipner som genomfördes 2004 där 118 svenskar greps. De beslagtagna datorerna innehåller hundratusentals bilder och filmer som ska granskas och bedömas, inte minst i syfte att identifiera offer.

- Risken äratt flera barn på bilderna fortfarande utsätts för övergrepp. Att inte mer resurser sätts in av polisledningen för att snabbare granska barnpornografi visar på bristande prioritering av barn som brottsoffer vilket är oacceptabelt, säger Helena Karlén, generalsekreterare för ECPAT Sverige.

Utvecklingen går dessutom mot en ökad kommersialisering av barnpornografi som säljs på Internet via kontokort. Vid ett internationellt polistillslag 2004 fann polisen till exempel 270 000 registrerade kontokortsköp av barnpornografi. Vid ett annat fann polisen en omsättning motsvarande 9,2 miljoner amerikanska dollar. I Sverige blockeras varje dygn upp till 30 000 försök att nå kommersiella barnpornografiska Internetsidor som blockerats av Internetleverantörer. En sådan utveckling kräver fler än fem tjänster.

Barnpornografigruppen ska dessutom utbilda de poliser i varje län som ska kunna åta sig utredningar om barnpornografi, kontinuerligt fungera som stöd till dessa, ansvara för det internationella samarbetet, koordinera landsomfattande tillslag, upprätthålla spetskompetens på området m.m.
Därför startar ECPAT Sverige idag den 27 december en kampanj för mer resurser till Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp. Dessutom en namninsamling på ECPATs hemsida som kommer att överlämnas till rikspolischefen Stefan Strömberg och justitieminister Beatrice Ask.

Varje polistillslag mot barnpornografi innebär 100 000-tals bilder och filmer att granska. På Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp arbetar tre arbetstyngda poliser. Just nu har de arbete för minst två år framåt. De unga offren på bilderna får därmed vänta länge på att eventuellt identifieras. En del kanske fortfarande utsätts för övergrepp. Så behöver det inte vara. Skriv under ECPAT Sveriges upprop för mer resurser till polisens barnpornografigrupp!

Opium

- Datorer är ett opium för folket! utbrast K upprört.
- Det är nog därför man är så släpphänt med illegal fildelning... replikerade U lakoniskt.



 

Konjak

 
Nu har ljusen brunnit ut. Helgen är snart till ända, ackompanjerad av rinnsnuva, nysfanfarer och rungande skrällhosta. Soffkoma och feberhallucinationer. Genomlevt har vi gjort, tack vare konjaken från svärmor. En lisa för halsen och sinnet. Tack svärmor!

Bakanför

- ....
- Jaha.
- ... ..... ..
- Ha da fått nån snö då?
- ...
- Nähä. Ja, int' mä hella. Men de e branå schlefft.
- ... ... ...... ....... ... . ..... ...... ....... ...
- Jaså. Sau'a dä?
- .... ..
- De e som tussut da?

Ovanstående är den typ av telefonsamtal U kan få lyssna till när hans hustru pratar med sin jämtländska mor. Han brukar vid dylika tillfällen utbrista "Kan du inte prata så man begriper?!" Jamen, jag pratar ju rikssvenska! Tycker jag... Åtskilliga är de gånger U plötsligt brustit ut i gapskratt bara för att jag sagt att jag vill ha ett "gurt" flygplan eller påpekat att det där, det är bara nå' "gammart" rat. Jag tycker ju att jag säger både gult och gammalt. Efter mer än 20 år i "exil" sitter vissa ljud och ordvändningar fortfarande kvar. Det är uppenbart. Ingen idé att försöka tillrättalägga språket längre. Det är bara att prata på ändå. Lustigheterna bjuder jag på.

Under min uppväxt på sextiotalet försökte lydiga jämtländska föräldrar lära barnen prata rikssvenska. Eftersom mina föräldrar nog tyckte det var en god idé att barnen kunde göra sig begripliga i både skolan och i omvärlden pratade de jämtlands-svenska med oss barn och jämtska med varandra. Det kan få sina konsekvenser. När en jämtlänning ska prata svenska innebär det vanligen att de jämtska orden ges en försvenskad touche, men kanske inte blir vanlig svenska i omvärldens öron. Min mor som, som de flesta infödda jämtlänningar, omedvetet växlar språk beroende på vem hon talar med, kan glatt ge U följande uppmaning: "Kan du ge mig en kastrulle. Den står där bakanför." Tappert försöker U vid liknande tillfällen att samla sig, att inte förvandlas till fågelholk. Försynt som han är letar han snällt efter lämpligt fiskedon, var vet han inte så noga och inte begriper han varför tanten ska använda dylika tingestar i köket. När det dröjer för länge hämtar min mor själv fram kastrullen som stod bakom mjölpåsen. Inte mer med det. Varpå en förvirrad U leds ut ur köket och får ägna sig åt mer manliga sysslor i soffan.

När vi började skolan fick man visa om man kunde räkna. "Ein, tvo, tri, fyr..." var vad barnen vanligtvis kunde producera. Det var ju inte bra. Det heter "ett, två, tre, fyra...", det visste jag. Jag hade ju lärt mig svenska hemma! Ganska snart fick jag den hårda vägen lära mig att svenskkunskaperna kanske inte var så lysande. Det heter inte "bakanför", trots att det heter framför! Och jag kan få upprepa ordet "sju" tills jag blir gråtfärdig, innan någon godsinnad medmänniska vänligt förklarar att "Hon menar 'schju'. Dom pratar så där i Norrland." Samtidigt får jag numera alltid gliringar när jag kommer "hem", till Jämtland. "Du får väl sluta låta som en såndär 08:a!" Jamen...

Jag gör så gott jag kan. Försöker vara begriplig i alla lägen. Det är inte alltid enkelt. Det slinker oftast med ett tonfall, ett ordval, som avslöjar att jag har ett annat ursprung eller har påverkats från annat håll, och vips så blir det genast lite fel, lite lustifikt. Oavsett om jag befinner mig i min nuvarande hemmiljö eller i min barndoms hemtrakter. Det kan bli ganska förvirrande ibland. Hur än man vänder sig så har man helt enkelt ändan bak, eller är den månne bakanför?


(Jag har kollat. Ordet "bakanför" står inte att finna i en enda av mina ordlistor! (Och jag har ganska många.) Fortfarande lika förunderligt. "Bakanför" låter så rikssvenskt - i mina öron. På jämtska heter det ju helt annorlunda: "bakaför"...)

The Jämtland-starter-kit

U:s arbetskamrater är smått bekymrade över vår stundande emigration norröver. Inte enbart för att de mister en kollega. De har också en hel del bryderier över vad som fattas oss (alltså rent mentalt...), och hur U ska klara lappsjukan och det arktiska klimatet (att gräsmattorna i Östersund numera är mer gröna än vita har inte riktigt gått in).

Igår överlämnade de kära kollegorna en överlevnadsutrustning till U. Får jag lov att presentera The Jämtland-starter-kit:

Yxa, öronlappsmössa och brännvin. Allt en 08:a behöver...

 

Vintersolståndet

Jag skulle vilja slå ett litet slag för vintersolståndet, denna dag som tycks gå de flesta förbi, förbisprungen av sönderstressade paketbärare, och ignorerad av den skara saliga som följer bud från en annan himmel. Vintersolståndet finns där, stadigt återkommande från år till år, och vittnar om de ljusare tider som alltid återkommer. Ett tryggt och hoppingivande fenomen som också ger anledning till reflektion. Det är som en påminnelse om allas vårt ursprung och hela tillvarons märkvärdighet, och samband.

Allas våra celler är uppbyggda av stjärnstoft som slungats ut från någon döende stjärna för evinnerliga tider sedan. Hela vår planets alla beståndsdelar, jordens grundämnen, kommer därifrån, från stjärnorna. Det är ett faktum som är lika reellt som det är poetiskt vackert. Vi föds och dör i ett gigantiskt kretslopp som i det allra längsta perspektivet involverar hela universum.

Vintersolståndet är en god anledning till kontemplation, över livet, över det kosmos som vi alla tillhör och är beroende av, över universums fantastiska mekanik. Samtidigt är det en anledning att sluta sig samman, med både sina närmaste och jordens alla medmänniskor, för att fira det återkommande ljuset i en tid då det råder mörker och kyla.

Själv tar jag min käraste och går ut i vinternatten, blickar uppåt och utåt och känner, att jag är en liten spillra stjärnstoft i det oändligt stora universum.


Här får du närmare information om vintersolståndet:  SMHI

Nedräkning

Blott 4,5 arbetsdagar kvar för U:s del. Sedan tågar vi ut i ovissheten. Vi är smått exalterade. Det är spännande att inte veta vad som komma skall. Men varför är det så just nu, bara för att U sagt upp sig? Varför är vi inte alltid lika exalterade, och jämt och ständigt upprymda?

Framtiden är alltid lika oviss!



 

Dit min längtan ständigt återvänder

Ljungrislunk över höstflammande fjällhed.
Ljungpipare. Grymtande renar.
Det dova klämtandet
av en ensam renskälla.

Naken i en sjungande bäck.
Vindstilla septembermorgon
då myggen ännu sover.

Allt under en sol
som smeker huden
med varmt och varligt sommarljus,
klart och intensivt
som den bara kan
då himlen är hög och oändligt stor.

Lungorna fylls och renas
av den höga höjdens lätta luft.
Hudens porer öppnas. Andas.

Att placera sina ögons blickar vid horisonten
ofattbart avlägsen i rummets dimension
förvandlar rummet till en aspekt av tiden.

Plötsligt blickar jag ut i tiden.
Framåt. Bakåt.
Det verkar inte finnas någon skiljelinje däremellan.
Allt är nu.
Jag bara är.
Är en del av världen. Är världen.
Eller är det världen som är jag?

Alla livets gåtor syns självklara.
Alla pusselbitar faller självmant på plats.
Själen svävar hög och lätt,
omsluter det stora oändliga
utan namn.
Hjärtat uppryms av varm glädje
fyller sakta kroppens miljarder celler.
Sinnena vaknar och skärps. Ett efter ett.
Hela det väsen som är jag
vaknar
till det liv
som det är ämnat att vara.
 

Varför har alla så bråttom?

Själv vet jag inte direkt om jag har tid att ha bråttom. Livet är kort. Bara några ögonblick. Jag vill njuta av de ögonblick jag har, eller åtminstone göra det bästa av dem. Att ha bråttom är inte njutbart, och inte kan det väl vara det bästa?



 

Konfusion

Middagsprat:
Den vuxne, apropå någonting: "Nu blir jag konfunderad."
Det yngsta barnet: "Vad betyder konfunderad?"
Den vuxne: "Jo, det är när man inte riktigt vet vad man ska tro, man måste fundera lite och tänka efter, för man känner sig lite förvirrad."
Barnet: "I skolan är jag konfunderad hela tiden..."


 

Dagen som var en söndag

Äntligen. Vi fick vakna till glittrande gryning och vinterblek sol. Klar luft och strålande omgivning. Vid kvällningen fick vi åter hälsa våra vänner Orion, Castor och Pollux. De finns kvar!

Vi lever ännu under samma himmel.

Assistenten och jag

Härförleden fick vi en ny medlem i hushållet: Assistenten. Ett nytt kärleksförhållande är nu i vardande. Intensiteten växer och blir allt starkare. Vi kan knappt bärga oss till nästa stund av utmaningar, till nästa äventyr att beträda.

Tillsammans utforskar vi surdegens mysterier och letar oss fram mot nya kulinariska kullerbyttor. Det jäser, bubblar, brummar och doftar (inte alltid av väldoft, det måste erkännas). U är storögd och manschauvinistiskt salig. En hustru vid spisen! Bullar på bordet! Aahh! Mellan rullar, mixerknivar och juicepressar mals, knådas och utvinns. Det blir långa jästider, välpasserade puréer, nyttigt i långa banor (och, jo, hm, en del onyttigt också...). En liten föraning om vårt kommande liv på landet i norr.

Präktigt värre.

Assistent = ytterligare en kartong i flyttlasset. En stor en. Men vad står man inte ut med när kärleken slår till...
 

Bloggkartan

För en nybörjare är det inte helt enkelt att begripa sig på bloggeriets mysterier. Nu ska jag försöka hamna på bloggkartan.se Enligt instruktionen ska man lägga en länk dit i ett inlägg på sin blogg. Så då försöker vi väl med det. Här är länken: bloggkartan.se I Mårdsundsbodarna är det meningen att bloggen ska hamna.

Undrar om det funkar?

Statistik

Det finns en hel del statistik att botanisera bland på nätet, till exempel hos Statistiska centralbyrån, eller hos Regionfakta.com.

Bland annat kan man utläsa följande:

• År 2005 var 127 028 personer folkbokförda i Jämtlands län. (Det är knappt två tusen fler än som bor i Norrköping.)
  

• Länets yta täcker mer än 50 000 kvadratkilometer. Det motsvarar 12 % av hela Sverige. Här skulle det få plats nästan 1670 öar av Lidingös storlek. Från nordspets till sydspets är länet 40 mil långt. Fågelvägen. Från väst till öst är det 25 mil brett på bredaste stället. Okej, en stor andel av marken består av vatten och fjäll där ingen kan bo, men de yttre gränserna för det område som ska täckas in med kommunal och annan service är ändock desamma.

• Medelinkomsten i Jämtland är lägre än i riket i genomsnitt. Andelen arbetslösa och äldre i befolkningen är högre.

• I Strömsunds kommun i norra Jämtland har mer än 12,5 % av befolkningen längre än 15 km till en livsmedelsaffär. I riket i genomsnitt har endast 0,5 % av befolkningen längre än 15 km till närmaste affär.

Torrt men talande.

Och här jag går med stövlarna på

December. Elva dagar kvar till vintersolståndet. Rengrått och slask. Gummistövlar på. En inte helt ovanlig upplevelse på Stockholms breddgrad - men för en jämtlänning känns det väldigt fel.

Nej, jag tänker inte göra några utvikningar om klimatförändringar och miljöhot. Inga litanior om hur trist det är, och om hur trött jag blir. Jag tänker bara påpeka att rådande klimat har sina fördelar - för oss som flyttar. Nu slipper vi kanske bära kartonger i full snöstorm eller frysa fingrarna av oss vid den obligatoriska fönsterputsningen! Hurra!

Man ska tänka positivt.

De fyra S:en - och de två

De flesta som flyttar och lider av prylöverhopning går nog igenom de fyra S:en. Man vänder och vrider på sina saker och tar sig en funderare: Sälja? Slänga? Spara? Skänka bort?

Inte alla stiftar bekantskap med de två S:en. U beslutade sälja sina gamla ridstövlar. (Visste ni att ridstövlar i herrstorlek nummer större inte ens ryms i en standardiserad flyttkartong?) Stor lycka i hushållet.

Det har nu visat sig att ridstövlar intresserar fler än rara hästtjejer. En av intressenterna handlar med prylar från en närliggande och våldsam epok. Utan att nämna den närmare kan jag säga att det rör sig om en del av första halvan av nittonhundratalet och ett land strax söder om vårt, företrädesvis anhängare av vissa kväljande åsikter. Köparen har använt pseudonym, hoppas vi, bestående av ett för landet ifråga typiskt klingande namn. Föregått av de två bokstäverna. Är det endast oskyldigt samlande av prylar? Historiskt intresse? Humor? Obehaget växer.

Ens naivitet är ibland oändlig.

Ett fotografi

 

Min första förälskelse

Min första förälske var ett hus. Ja, just ett hus. Bara några år gammal i tindrande förundran stod jag innanför de blåsta fönsterglasen i mormors bryggstuga. Ljuset bröts åt alla håll, tänjde och vred på världen, kastade runt solstrålarna och svepte in mig i förtrollning. Jag såg en ny värld och världen förändrades allteftersom jag flyttade på mig. Tänk att något kunde vara så vackert! Redan då jag klev in genom de höga pardörrarna kändes en annan doft. Pärlspontpanel, tvinnade el-ledningar, kallskafferiet med sitt vädringsfönster, vedspisen, måttfullt profilerade lister... Små, små detaljer som påverkade helheten. Huset andades, levde, hade egen själ. Där ville jag bo!

Det har hunnit gå nästan fyrtio år. Skavankerna har tilltagit, förälsken har lagt sig. Eller möjligen mognat. Men vi har fortfarande ett varmt förhållande, huset och jag. Och äntligen, snart, om en dryg månad ska barndomsdrömmen gå i uppfyllelse. Det är till mormors hus vi ska flytta. Bryggstugan och jag kommer att få umgås varje dag.

Flyttgubbarna är bokade. Nedräkningen kan börja.

Perspektivförskjutning

Jag åkte buss en gång för många år sedan när jag var "hemma" i Jämtland på besök. På bussen mötte jag en gammal bekant. Vi kom att samtala om att jag bott på flera olika ställen, både inom och utom Sveriges gränser. Så kom frågan. "Det är väl ändå bäst här i Jämtland?"

Jag upplever inte att det finns något ställe där det är "bäst". Alla platser har sina för- och nackdelar, och de går nödvändigtvis inte att jämföra. Olika fördelar kan vara olika attraktiva för olika människor, under olika skeden av livet. En fördel kan övergå till att bli en nackdel. Så länge vi håller oss utanför krig, svält och andra fasor, vet jag inte om det går att prata om bättre eller sämre. Allt är bara annorlunda.

Det är nyttigt att byta miljö ibland, få lite perspektivförskjutning och plötsligt kunna se på ett land, en bygd, en ort,  och på sig själv, med nya ögon.


Eller vad säger ni? 

Flyttkartonger

Flyttkartonger och vanliga kartonger. Lådor och väskor. Överallt står de. Tornar upp sig längs väggarna, blockerar passagen i hallen, tar plats vid matbordet och skymmer utsikten från fåtöljen. Vi är invaderade....av våra egna prylar.

När man flyttar blir det uppenbart. Vilka mängder prylar vi äger! Inte riktigt vettigt, inte riktigt sunt. Är det ens moraliskt försvarbart när en stor del av befolkningen knappt har mat för dagen?

På Konsum kan man tigga banankartonger. (De är lagom stora att packa böcker i.) Man får dem inte gratis visar det sig. De kostar några kronor styck. Kronor som inte betalas till Konsums kassa utan ska läggas i en hjälporganisations insamlingsbössa vid utgången. En liten andel tillbaka till behövande. En mycket liten andel, men ändock. Filosofin är inte dum. På vårt ICA kan man inte få några banankartonger alls: "Vi har inte plats och tid att hantera sånt."
 

Medmänniska

Något av det finaste man kan få är ett förtroende från en medmänniska. Om man åtminstone kan vara den som en annan människa vill berätta något för så är livet inte helt meningslöst, även om man inte kan göra mycket mer än att lyssna.