En liten påminnelse

Var glad medan du lever, för du är död så länge.

Det fyker

Jag gillar ordet fyker. Jag gillar också när det fyker. Ordet fyker, eller fyka i infinitiv, används inte så ofta. Börjar rent av bli lite bortglömt? Maken har till exempel ingen aaaning om vad det betyder. Eller iallafall hade inte. Det finns till och med folk som hävdar att det är skånsk dialekt. Icke. Det är rikssvenska. Står i svenska akademiens ordlista med flera ordlistor: Fyka yra, ryka; snön fyker. Snön fyker från hustaken. Det yr och dansar vilt runt knutarna. Vägarna driver igen. Det är gott att kura inne med knastrande kamin och rykande choklad.


Och. Om nu någon skulle undra. Det är gott att ha en källardörr i källardörrens karm också. Särskilt när det fyker. Vår källardörr sitter faktiskt på plats numera!

Dementi

Nu har jag utsatt min man för närmast grov ärekräkning. Ja, han är mycket förnärmad. Har hotat med total umgängesvägran, chokladförbud och kattkonfiskering. Han råkade läsa mitt förra inlägg här på bloggen.

Jag har väl inte varit med i nåt jävla pojkband heller!!!!, dånade genom huset.

Ojdå.

Det där är känsliga saker. Bara så att ni vet. Själv tycker jag ju att alla yngre män och gossar som spelar i band spelar i pojkband, men så är det naturligtvis INTE. Ordet pojkband är vikt för smörsångargrupper.... Sådana vill vi inte befatta oss med. Huvva! Ja, FYYYY för pojkband. Vid närmare diskussion lyckas vi faktisk inte hitta korrekt terminologi för det fenomen som jag ville beskriva: den grupp yngre människor, säg inom åldersintervallet 12 - 30 år, företrädesvis av manskön, som tillsammans tillbringade åtskilliga timmar, under den tidsperiod då de befann sig inom nämnda åldrsintervall, under det att med olika skicklighet och framgång hos de i gruppen ingående mansindividerna man samtidigt trakterade olika instrument med vald sammansättning för att ur dessa frambringa trycksvängningar med varierande frekvens inom luftmediet, med akt och mening att få dessa att sammansmälta till en harmonisk, eller för all del disharmonisk, enhet, eller vad vi i dagligt tal kallar musik. Det ska även påpekas att röstorganen kan användas för att alstra dessa trycksvängningar. Nu är det så att det är ytterst noga hur vi klassificerar ljudvågornas sammansättning innan vi kan benämna den här gruppen individer med korrekt terminologi. Om gruppen lyckas frambringa ljudvågor av mer smöraktig karaktär är det att definiera som ett pojkband. Då och ENDAST då! De i gruppen ingående individerna bör då ej heller åldersmässigt överstiga en ålder av 20 år utan forfarande befinna sig i det pubertala stadiet. På Wikipedia går det att läsa om pojkband. Kan man tänka sig termen garageband? Kanske, men vi känner inte att garageband är åldersmässigt begränsat, även om Wikipedia tycker det. Källarband? Musikgrupp? Hobbyband då? Inte det heller... Sedan blir det stopp. Kanske måste vi göra en liten omskrivning: "garagebandet som gubben var med i i sina yngre dagar"... HM. Det här verkar vara svåra saker. Lägger ner det hela. MIN man har hur som helst ALDRIG varit med i något pojkband. Så det så. Nu vet ni det.

De är rara i den åldern, tycker jag, oavsett om de ger upphov till smörsång eller hårdrock eller nåt annat mitt emellan, oavsett om de är 15, 25 eller 45, och troligen är de likadana även vid 125...

"Jag vill ha en synt farsan!"

Det har letats aktivt bland begagnatannonser från bittida till sent. Gamla noter har rotats fram ur dammiga kartonger. Mystiska program har installerats på datorn. Ja, datorn har till och med byggts om till specialdator och får all faderlig omvårdnad man kan tänka sig. Med öm hand har nya hårddiskar, kretskort och andra väsentligheter av karaktären MYCKET VIKTIGA ting, installerats. På köksbordet ligger diverse glassiga kataloger med allt från elektrifierade fioler till basförstärkare. Andra må ha lidit av julstress, skinkorgier, kulörta ljusslingor och nyårsnoja. Här har vi istället varit drabbade av allvarlig syntfeber! Maken ska återförenas med det gamla pojkbandet. Tänka sig. Kan Led Zeppelin så kan väl Väsby Rockers.

Vinter

Röd morgon. Grön natt.
Stjärnljus och fullmånesken mot blekblå snö.

Det är vitt. Det är ljust. Färgrikt! Och förödande vackert för ett lyhört hjärta.

Vintern damp ner häromveckan. Över en natt. Bara kom och installerade sig. Visst, den hade förvarnat. Snödoften hade legat i luften ett tag. Men ändå. Den kom så hastigt. Som vanligt.

Vintern här är färgrik. Inte var Stockholmsvintern så fylld av ljus och färg? Kan inte minnas att morgonhimlen någonsin var så flammande röd som hos oss häromdagen. Och aldrig var himlen fylld av spelande norrsken. Möjligen fanns någon liten gardinridå vid sällsynt gynnsamma tillfällen. Och stjärnorna, inte syntes så många av dem. Månen lös föralldel med full kraft ibland, men den saknade snö att reflektera sig i, för det mesta. Jag tycker nog att vi har flyttat från mörkret till ljuset. Förvisso till något strängare kyla, men klimatet känns varmare! Både utomhus och inombords.

Och vår källardörr? Den är fortfarande inte på plats...

Ömsom regn ömsom snö, samt två skäl till att renovera sin dörr

Morgnar med snö, stunder av regn och dagar insvepta i dimma. Oktober, november. Ruggkallt och höst så det förslår. Återigen. Visst, ibland kan jag tycka att det går för fort, för fort tills vi säger "igen" igen. Höst igen. Sommaren som försvann, för fort. Igen. "Sänk farten på vintrarna" stod det som rubrik på en insändare i en av länets lokaltidningar imorse. "Nä, låt dem gå fortare", hojtade den vinterfientlige U, "jag vill ha sommaren tillbaka. Nu." Men varför inte, sänk farten på vintrarna, sänk farten på somrarna. Sänk farten! Jämt. Alltid. Ständigt. Sänk farten, så vi hinner med. Så att det inte blir "igen" igen så fort. Själv tycker jag nog att hösten och vintern har sin tjusning. Den får gärna komma igen. Hösten. Den får gärna gå sakta. Den får gärna vara alldeles som den är. Också.

Hösten är kurandets tid. Innelurandets tid. Och pulandets tid. Jag pular med vår källardörr. Den sitter numera inte i sin karm. Ety den inte längre har någon karm. (För den var rutten.) Ety husets grund har lagats, rätats upp, stabiliserats och dränerats. Gamla hus kräver ibland rejäla ingrepp för att kunna leva vidare. Så och vår källardörr. Somliga människor skulle förpassa vår källardörr till sopstationen och köpa en ny på närmsta byggvaruhandel. Inte jag. Jag renoverar. Dörren är vacker. Egen. Och likadan som källarens övriga dörrar. Klart den ska få leva vidare. Jag blir glad av dörren. Glad blir jag inte av byggvaruhusets dörrar. Inte glad alls faktiskt. Ett skäl nog till att renoverera sin dörr. Vår dörr får nya delar nedtill där allt ruttet byts ut. Den görs två centimeter tjockare för att få plats med isolering innanför den nya panelen på insidan. En panel som fräses hemma på den egna fräsen för att bli exakt lika som den ursprungliga panelen, som var så trasig och rutten att den fick gå hädan. Låset blir nytt men döljs bakom ursprungliga beslag och handtag. En del arbete. En del svordomar. Sedan hänger den där. Som förut. Något helare, betydligt varmare och lika vacker som det en gång var tänkt. Det var förövrigt min morfar som hade tänkt. Vi hann aldrig träffas, min morfar och jag. Därför är det extra fint att gå in genom det som han tänkt. Tänkt ut och sedan byggt. Inte alla får gå in genom sin morfars tanke. Ytterligare ett skäl till att renovera sin dörr. Renoveringsarbete tar tid. Lång tid. Men morfar har redan legat i jorden i 75 år. Dörren är betydligt äldre än så. I det perspektivet är renoveringstiden försumbar. Men visst. Det vore praktiskt om dörren blir klar före vintern. Det skulle bli varmare inne då. Värme är skönt. Så sänk farten på hösten! Också.

PS. Ja, ja. Vi förstår nog att den insändare som jag nämner ovan, och som är upprinnelsen till det här inlägget, mer handlade om bilhastigheter, miljö och andra viktiga ting. Egentligen.

En nackdel

Den här bloggen har något slags försök till tema ibland: Hur det kan vara att flytta från stad till landsbygd, att flytta hem eller att flytta bort, och kringelkrokar däromkring. För det mesta är jag positiv till att bo på landet och kan inte direkt se några nackdelar med det.

Men. Helt plötsligt har det nu dykt upp en liten olägenhet. En nackdel med att bo på landet! Ett litet gissel har krupit fram. Uppför avlopps- och vattenledningarna under vår diskbänk i köket har de kravlat in i vår boning och stört vår tillvaro. Lämnat oönskade visitkort och härjat runt helt utan lov. Mussäsongen är här! När kylan kommer söker sig de söta varelserna in i våra varma boningar, där delikatesser serveras knapervänligt framlagda i skymundan bak stängda dörrar. Kan inte bli trevligare ur mussynpunkt. Mindre trevligt för oss. Som tur är har familjens betassade nytillskott redan visat prov på välutvecklade jaktanlag. Vi hoppas stort på att den lilla vildbasen ska ta ut en del av sin överskottsenergi på musjakt. I övrigt får vi väl försöka omorganisera sophanteringen och täta så gott det går i alla skrymslen och vrår. Sånt behövde vi aldrig tänka på när vi bodde i lägenhet.

Sushi

Vi har fått en alien i huset! En skvatt galen pälstuss som far fram som ett jehu över salsgolvet, svingar sig i en replian, stormar uppför hibiskusen i fönstret (Ja, hibiskusen är en meter hög och har två centimeter grov mittstam och är därmed klättervänlig. Dock ej klätterlovlig. Suck!) anfaller oknytta skosnören och visar sitt mest skräckinjagande jag genom att sturskt rycka sidledes framåt innan hon målmedvetet mördar en vissen blomknopp med ett välriktat karateslag. Kattens tid är här! Och aldrig mer kommer våra liv att bli som förut.

Somliga människor är hundmänniskor. Andra är kattmänniskor. Vår hund är bedårande, men det spelar ingen roll. Jag är kattmänniska. Katter och jag vet var vi har varandra. Det bara är så, och har alltid varit så. Det är inget inlärt. Käre maken är hundmänniska, har just aldrig begripit sig på katter. Tills nu. Pladask har han fallit för kelmonstret som invaderat vårt hem. Som den sötaste sockerkringla hon är har hon lindat sin husse runt samtliga fyra tassar. (Så säg inte att det yttre saknar betydelse...)

Ett hjärta stort

Nu har det hänt igen. Grannen (se även här) har halvt om halvt skrämt slag på den stackars stockholmsfödde maken. Den arme kraken är genuint okunnig om "naturlig" mat. Han tror fortfarande att normala fiskar är exakt rektangulära och att mjölken tillverkas i industrin. Aldrig har han sett ett nyslaktat djur.

I helgen gick han så ut på gården med hunden. I godan ro promenerade de ner genom hagen, njöt av lugnet och dagsfärska dofter. Då kommer grannen travandes. Från vänster. Med håret på ända och blodslamsor långt upp över armarna. U hävdar bestämt att han hade något vilt i blicken. "Ta den här!", sa grannen, och räckte fram den bloddrypande köttklump, stor som en fotboll, som han bar i ena näven. "De e bära å salta'n." U var vettskrämd. Han hade just förärats ett nyutskuret oxhjärta.

Sånt är grannvänskap på jämtlandsvis. Vänskap av den mest ärliga och trogna sorten.

Förskräckt berättade U e-postledes för en av sina vänner (med rötter i jämtland) om denna sin traumatiska upplevelse, funderade på om han borde ha flyttat till Skåne istället.

Svaret blev detta (och nu citerar jag helt olovandes!):

"Skåne!
Nu tog du väl i?
Leder inte dom statistiken över flest galningar och problem per capita i norra Europa?
Hells Angels/Bandidos/Outlaws, Hela Sjöbo, Måns Zelmerlöw, Salmonella, Rosengård, Grisbönder, Ann-Louise Hansson, Rättspsyk i Hässleholm, Vildsvin, Skyfall, Pierre Shori, Danskar, Översvämningsmyggor, Fotröta, E6, Nordiska festivalen, Mördarsniglar, och Språket.

Sådant är du helt befriad ifrån. Vad är väl då ett älghjärta givet med kärlek, eller en stunds doft av bondens organiska fertilisering av åkern och samernas överlevnadsjakt att klaga på?
Att leva i Jämtland är som att leva i en dokumentär med regi av Roy Andersson. (Lite grått, kanske tråkigt, men det som händer är på riktigt)
Att leva i södra Sverige är mer som att leva i en film av Quentin Tarantino. (Ytterlighetens känslor och fartfylld meningslöshet)."

Med detta vill vi absolut inte säga något illa om södra Sverige och dess invånare. Det är bara ett härlig sätt att trösta den stackars vilsne storstadsbon som hamnat långt, långt bort i skrämmande marker.

Assigna alla knobbar oldschool style!

Det är inte mycket bevänt med skrivandet här i bloggen numera, men här kommer några av veckans små iakttagelser:

- I måndags snöade det halva dagen.

- Idag vaknade vi till en vit och frostnupen värld.

- Sedan läste vi detta på nätet. Sagt om ett samplerprogram för datorer:

Men annars är det fett sjuktgrymt, vilka möjligheter för folk med en midiklaviatur som inte orkar assigna alla knobbar oldschool style.
Och feeett med smutt byte mellan alla ljuden i livemode, seamless övergång när man byter patch!

Väljer att inte kommentera ovanstående närmare...

Höst

Nu är hösten ovillkorligen här. Har kommit överens med grannen om att det är ovanligt tidigt. Det är älgjaktstider nu. Vill minnas att vid den tiden brukade vi vandra i skogarna och plocka hinkvis med lingon och svampar i mängd när jag var barn. Solen gassade och det var behagligt att vara ute i kortärmat, sitta i en glänta och gona sig på fikastunden. Så är det inte nu. Vindarna isar och björklöven virvlar gula i luften. Rönnarna slår över i rött och citronmelissen börjar se lite anfrätt ut. Eldningssäsongen har börjat och jag kärrar in stora lass med ved mest varje dag. Och var inte fjällen något vit-tonade imorse? Termometern säger att vi haft vår första natt för säsongen med en temperatur under noll grader. Bara -0,1 grad men ändå. Är glad att jag kommit ihåg att ta in fuchsiorna på kvällarna. Ute trivs dock fortfarande blåklint och ringblommor, rosenskära, solrosor, vallmo och andra trotjänare som tappert trotsar de första frostförsöken. Plockade in ett stort fång idag sedan jag skördat de sista bondbönorna. Bondbönsoppa sitter fint när kylan kommer krypande. De är så tacksamma och lättodlade, bondbönorna, men ändå ignorerade av de flesta.

Tomater, ost och korv

Som alla vet och somliga hatar kan man inte vara anonym i ett litet samhälle. Det för ofta med sig att man tänker mer på andra. En del ägnar sig åt det där som kallas social kontroll (det vill säga skvaller), själv har jag råkat bli mer noga med mina konsumtionsval nu när vi bor på liten ort, riktigt präktig faktiskt. (Möjligen mer skvallrig också???). Allt ska helst vara närproducerat och gynna både vårt lokala näringsliv och miljön. Jajamänsan. Det blir jämtländska tomater på bordet, trots att de är dyrare. (Nej, har inte hunnit odla egna än, suck... Nästa år! Kanske...) Och jämtländsk ost så ofta plånboken tillåter. Den är oftast inte dum, (osten vill säga, plånboken kan jag nog tycka både det ena och det andra om...) En del av ostarna håller riktigt hög klass. (Och då ska ni veta att jag är både smått besatt av ost och har ett förflutet i ostriket Frankrike. Just den delen av mitt förflutna kanske inte var så långvarig, men den var desto ostrikare.) Faktum är att det mesta av det som produceras häromrkring är riktigt bra, förutom korven då... Den avstår vi helst ifrån. Det går liksom inte att vara präktig och konsekvent om smaken inte passar, hur gärna man än skulle vilja.

Idag också

När skymningen faller drar jag på mina gamla bruna arbetarskor och spankulerar ut en stund. Går en runda i trädgården. Tittar. På både stort och smått. Nyper i ett litet blad. Doftar på någon blomma. (Ja, jag har faktiskt den doftrika Rosa Mundi i blom just nu. Helt galet. En buske som jag köpte som apotekarros men som nu visat sig vara alldeles polkagrisrandig. Nåväl, de är ju närstående, och vore det nu inte för att jag redan hade en Rosa Mundi i trädgården skulle jag inte klaga. Den doftar ju som sagt och därtill alldeles ljuvligt!) Det är njutbart att gå sin runda i skymningen och se färgtonerna växla och försvinna, känna lugnet som kommer, spana ut över landskapet, se fjällen, sjön, molnen, läsa av stämningarna och väderleken. Man sover så mycket bättre då.

Skymning

Skymningen faller på. Påtagligt tidigare från vecka till vecka nu, nästan från dag till dag. Det är riktigt skönt. Skymningen faller och lugnet lägrar sig. Måsten försvinner och tiden blir min.

Igelkotten

Igår natt såg vi igelkotten på gården igen! Förr hade igelkottefamiljen sitt bo i ett ris- och stenröse under den vackra häggen i trädgården. Måste ordna den ett bra bo igen.