Vinter

Röd morgon. Grön natt.
Stjärnljus och fullmånesken mot blekblå snö.

Det är vitt. Det är ljust. Färgrikt! Och förödande vackert för ett lyhört hjärta.

Vintern damp ner häromveckan. Över en natt. Bara kom och installerade sig. Visst, den hade förvarnat. Snödoften hade legat i luften ett tag. Men ändå. Den kom så hastigt. Som vanligt.

Vintern här är färgrik. Inte var Stockholmsvintern så fylld av ljus och färg? Kan inte minnas att morgonhimlen någonsin var så flammande röd som hos oss häromdagen. Och aldrig var himlen fylld av spelande norrsken. Möjligen fanns någon liten gardinridå vid sällsynt gynnsamma tillfällen. Och stjärnorna, inte syntes så många av dem. Månen lös föralldel med full kraft ibland, men den saknade snö att reflektera sig i, för det mesta. Jag tycker nog att vi har flyttat från mörkret till ljuset. Förvisso till något strängare kyla, men klimatet känns varmare! Både utomhus och inombords.

Och vår källardörr? Den är fortfarande inte på plats...

Ömsom regn ömsom snö, samt två skäl till att renovera sin dörr

Morgnar med snö, stunder av regn och dagar insvepta i dimma. Oktober, november. Ruggkallt och höst så det förslår. Återigen. Visst, ibland kan jag tycka att det går för fort, för fort tills vi säger "igen" igen. Höst igen. Sommaren som försvann, för fort. Igen. "Sänk farten på vintrarna" stod det som rubrik på en insändare i en av länets lokaltidningar imorse. "Nä, låt dem gå fortare", hojtade den vinterfientlige U, "jag vill ha sommaren tillbaka. Nu." Men varför inte, sänk farten på vintrarna, sänk farten på somrarna. Sänk farten! Jämt. Alltid. Ständigt. Sänk farten, så vi hinner med. Så att det inte blir "igen" igen så fort. Själv tycker jag nog att hösten och vintern har sin tjusning. Den får gärna komma igen. Hösten. Den får gärna gå sakta. Den får gärna vara alldeles som den är. Också.

Hösten är kurandets tid. Innelurandets tid. Och pulandets tid. Jag pular med vår källardörr. Den sitter numera inte i sin karm. Ety den inte längre har någon karm. (För den var rutten.) Ety husets grund har lagats, rätats upp, stabiliserats och dränerats. Gamla hus kräver ibland rejäla ingrepp för att kunna leva vidare. Så och vår källardörr. Somliga människor skulle förpassa vår källardörr till sopstationen och köpa en ny på närmsta byggvaruhandel. Inte jag. Jag renoverar. Dörren är vacker. Egen. Och likadan som källarens övriga dörrar. Klart den ska få leva vidare. Jag blir glad av dörren. Glad blir jag inte av byggvaruhusets dörrar. Inte glad alls faktiskt. Ett skäl nog till att renoverera sin dörr. Vår dörr får nya delar nedtill där allt ruttet byts ut. Den görs två centimeter tjockare för att få plats med isolering innanför den nya panelen på insidan. En panel som fräses hemma på den egna fräsen för att bli exakt lika som den ursprungliga panelen, som var så trasig och rutten att den fick gå hädan. Låset blir nytt men döljs bakom ursprungliga beslag och handtag. En del arbete. En del svordomar. Sedan hänger den där. Som förut. Något helare, betydligt varmare och lika vacker som det en gång var tänkt. Det var förövrigt min morfar som hade tänkt. Vi hann aldrig träffas, min morfar och jag. Därför är det extra fint att gå in genom det som han tänkt. Tänkt ut och sedan byggt. Inte alla får gå in genom sin morfars tanke. Ytterligare ett skäl till att renovera sin dörr. Renoveringsarbete tar tid. Lång tid. Men morfar har redan legat i jorden i 75 år. Dörren är betydligt äldre än så. I det perspektivet är renoveringstiden försumbar. Men visst. Det vore praktiskt om dörren blir klar före vintern. Det skulle bli varmare inne då. Värme är skönt. Så sänk farten på hösten! Också.

PS. Ja, ja. Vi förstår nog att den insändare som jag nämner ovan, och som är upprinnelsen till det här inlägget, mer handlade om bilhastigheter, miljö och andra viktiga ting. Egentligen.