Den första skörden

Idag blev det svartvinbärsplockning. Skörden blev inte så stor eftersom vi bara har två stackars igenväxta buskar. Men ack så goda de är, bären. En gammal sort av okänt ursprung. Smakar som svartvinbär ska. Mycket och härligt! Har smakat några nyare sorter, bland annat Storklas som var tämligen smaklösa och Östersund (!) som var riktigt goda, nästan som våra egna. Skulle jag köpa nya buskar skulle det få bli Östersund. Ska först rensa ur våra gamla buskar, göra avläggare (eller hur det nu heter...) och försöka få till fler buskar och bättre skörd. För det har nu visat sig att till och med den svartvinbärsskyende maken gillar saften från gårdens egna odlingar...

Bortkollrad

Ja, just bortkollrad har jag varit. Betagen, bergtagen, förtrollad och förvirrad av denna min första hellånga jämtlandssommar på åratal och sedan decennier. Alltifrån marssolens återkomst och aprils kvillrande rännilar av smältvatten i surdoftande vårjord och fram till nu, då kyliga vindar påminner om den höst som komma skall. Ljungpiparen på fjället, mormors borstnejlikor, liljekonvaljerna under vinbärsbuskarna, buskaget med vildhallon, allt är sig likt och lika fantastiskt. De gamla vännerna finns här precis som förr. Utom igelkotten med familj. Den är spårlöst borta. Trist tycker jag. U å sin sida bryr sig inte, eftersom han aldrig sett igelkottarna saknar han dem heller inte. Och inte blir han betagen av utsikten eller faller i trans över stämningen på fjället och för honom är den ena blomman den andra lik och tämligen ointressant... Förmodligen tycker han hustrun är fnoskig!