Frihet

Vår jämtländska sommar må bjuda på både "småsväda" och en och annan myggjäkel. Jodå, föralldel, vi har broms också. Och getingar. Nog så plågsamt ibland. Ändå känns det härligt kryp- och insektsfritt ute. Som vore vi befriade från tyranniet. Vi lever numera i frihet! Vi behöver inte längre föra krig mot fästingeländet. Sådant känns som ett minne blott. Inte en enda fästingrackare har vi sett i sommar, ingen liten illbatting har bitit sig fast i våra mjälla lekamen. Inte ens på hunden.

Att bo i Jämtland har sina fördelar.

(Ja hu, vi vet. Fästingtrupperna opererar redan i länets sydligare delar.)

Man borde inte ha semester

I morse ville det sig inte alls. Jag lyckades inte utföra den mest rutinmässiga arbetsuppgift på korrekt sätt utan spolierade halva, ja näst intill hela, min frukost. Jag brukar dricka ett glas juice. (Eller borde jag skriva jos så som föreslås i somliga ordlistor? Nej, jag väljer juice, för att förhindra all möjlig sammanväxling med delstatshuvudstaden Jos i Nigeria. I närheten av Jos finns förövrigt en mycket stor och intressant tennfyndighet, men det är som vanligt en annan historia. Nu åter till min frukost.) Jag brukar alltså dricka ett glas juice till frukost. Samt två koppar te. Ja, ja, jag vet, man ska inte dricka te samtidigt som man intar C-vitaminhaltig föda eftersom C-vitaminet då förstörs. Men, nu brukar jag göra så i alla
fall, dricka först min juice och sedan mitt te. Grönt te. Med rostade risgryn i. Det senare är mycket viktigt vid min frukost. Detta med min juice och mitt te är en vid det här laget uråldrig vana, i allafall sedan ett par decennier. Man skulle kunna säga att jag numera har rutin på att servera mig min frukost. Om man tar och räknar på det hela kan man konstatera, om man räknar lågt med 15 år, gör avdrag för eventuella uppvaknanden på annan ort, någon enstaka magsjuka och andra frukostförstörande tilldragelser, att jag serverat mig just denna frukostkombination dryga femtusen gånger. Man kan utan att ha alltför stora fordringar kunna förvänta sig att detta är något jag numera kan hantera. Hälla juice i juiceglaset, teblad i tekannan och vatten därpå. Inte särskilt avancerat. Borde gå som en dans både halvsovandes och med förbundna ögon på huvudet ståendes. Men icke. Sömndrucket plockas tekannan fram. Juiceglaset också. Med släpiga steg hämtas även tekopp och tesil. Filkopp också faktiskt, under pust och stön, och sedan sked. Samt fil i kallt paket. Teblad läggs omsorgsfullt i kannan, rätt mängd ska det vara till det uppmätta vattnet. Och juicen hälls upp. Kylskåpets sista juicedroppar kramas ur sitt paket. Men nej! Skrik och bestörtning! Förfärat vaknar jag raskt till. Ser den sista droppen som faller ur det tomma paketet, och ner i, just det - tekannan! Sådana här händelser är inte roliga innan man hunnit vakna, vilket man inte gjort innan man fått sin frukost.

Dagens upptäckt: tespetsad apelsinjuice är odrickbar... Dagens fundering: Håller jag på att bli förvirrad, på allvar?

Saken är den att författtaren till dessa ord har utfört flera smått besynnerliga handlingar på senaste tid. Handlingar av typen spruta vatten rakt upp med trädgårdsslangen och inte inse att detsamma, alltså vattnet, på grund av gravitationens tilldragande kraft nödvändigtvis måste komma ner igen, rakt ner på den i slangen hållandes varelsen, alltså på mig själv. Effekten blir blöt. Eller koppla in slangen från vattenkranen på kopplingen på trädgårdsslangvindan och förgäves försöka få vatten ur sprutmunstycket efter att ha verifierat att vattnet är ordentligt påvridet till max. I det läget vill man kontrollera att vatten verkligen strömmar i slangen från kranen och l-o-s-s-a-r därför just den slangen från slangvindans koppling. Observera: med kranen påvriden till max! Effekten blir sjöblöt. Sällan har den förundrat påseende maken gapskrattat så hjärligt och innerligt innan han slutligen försynt undrat varför jag inte anslutit slangen till den rätta kopplingen och inte till plastattrappen bredvid, den som inte har någon som helst koppling med slangen på slangvindan och som dessutom helt saknar hål! Ja, man kan undra hur det står till egentligen. Har jag smittats av min käre makes omvittnat förvirrade förhållande till tingens placering i det tredimensionella rummet, se här, eller kan det möjligen vara den sedan ett par dagar rådande semestern som fått sinnena att redan fullständigt förslappas så till den grad att jag inte längre vet hur man ansluter en vattenslang, var jag har tekannan eller ens mig själv? Betyder det i så fall att jag omgående borde avbryta dessa dagar av lättja för att förhindra vidare eventuellt än mer förödande kalamiteter, alternativt kalabalik? Borde vissa människor avstå från semester för sitt eget bästa, för sin egen säkerhet? Detta är frågor jag nu funderar på.

(Som klipska och rutinerade läsare av denna blogg förmodligen redan listat ut är den oss omgivande väderleken inte helt förenlig med mer njutbara utomhusaktivteter varför den här numera sommartorkande bloggen begåvats med ytterligare ett litet inlägg.)

Några dagar till

Snart händer det! Bara några dagar till, sedan ska även jag få det där som alla så ivrigt talar om: semester. Två veckor minst, kanske rent av tre, eller, nästan otänkbara tanke, ska jag tordas slå till med fyra? Fyra veckor skulle vara fint. Det var väl något decennium eller två sedan sist...

Semester innebär olika saker för olika människor. Jag har till och med hört en sommarlovsledig lärare klaga över att han inte haft någon semester på flera år. Semester för honom innebar att göra resor utomlands. I svensk ordbok står att semester är en "period med betald ledighet som ingår i tjänst enl. lag el. avtal; ofta förlagd till sommartid; avsedd för vila m.m." Så mycket vila kommer det inte att bli för min del. Här måste kittas fönster och isoleras vindar. Förhoppningsvis kan jag ändå få ta mig en tur på fjället, stjäla mig till en dag eller två i hängmattan, omgiven av mina vänner böckerna. Det är för mig en riktig semester.

Summan av lasterna är konstant

Så har det hänt igen. Jag vet inte hur det kommer sig men med jämna mellanrum drabbas jag av akut bokköparfeber. Ha-begäret pockar på och slår ut all normal tankeverksamhet och praktisk förmåga. Sinnesrubbad som en nyförälskad tonåring sitter jag där och drömmer om de ännu oinköpta böckerna. Låter tanken vända blad och blicken glida över imaginära sidor. Riktigt trånar. I något stackars undanträngt hörn bland de drogade hjärnvindlingarna finns dock en smula förnuft som försöker tala förstånd med mig, argumentera för bättre utnyttjande av surt förvärvade penningar, som påtalar bristen på förvaringsplats för den här typen av föremål, eftersom, ähum, huset redan svämmar över av sjuttioelva tusen tingestar av samma slag men med skiftande format och innehåll. Som sista utväg påtalar förnuftet följande ytterst sanna och obarmhärtiga faktum: Jag behöver inte fler böcker! Behöver inga böcker alls! Den som försökt tala förstånd med en förälskad tonåring vet att förnuftet inte får mycket gehör för sina maningar... Just nu är det trädgårdsbokfeber som rasar. Det måste bero på regnet. Regnet hindrar utförandet av vissa trädgårdsgöromål. Kanske blir böcker då en fantasitillflykt att ta till som surrogat. Trädgårdsabstinens av något slag. Vad vet jag. Jag har beklagat mig för maken och bett honom hålla ett vakande öga, försöka se till att jag inte rusar iväg och ruinerar oss. Han konstaterar torrt att det åtminstone inte är knark jag är ute efter. Vi är tacksamma för det.

Droppar faller

Mormors rosor i vilda buskage har fyllt vår trädgård med berusande dofter den senaste tiden. Överdådigt har de blommat, i häpnadsväckande mängd. Fyra sorter tror jag mig ha hittat, förmodligen varianter på vildrosor, och kanske vresrosor. De har överlevt decenniers vanvård och dessutom passat på att sprida sig, ta plats och rent av ta över delar av trädgården. Jag har blivit drabbad av rosförälskelse. Så ljuvliga är de. Måste vara ute varje ledig minut och njuta. Det blir inte så mycket bevänt med skrivandet då. Idag regnar det dock. Passar på att plita ner ett par rader nu när dropparna faller, och rosenblomsbladen med dem.